– Vi läste om att det var på gång en tävling om Asplundbiblioteket och tänkte att tillbyggnaden var en perfekt uppgift. Vi kunde ju inte annat än misslyckas och därför kände vi att det fanns utrymme för att undersöka.
Så beskriver Anna Persson och Annika Jilkén hur de efter flera månaders funderingar valde sitt examensarbete, för idag ungefär ett år sedan. Det fanns redan då en förstudie inför den nu startade tävlingen, men deras mål var aldrig att göra ett färdigt tävlingsförslag.
– Vi bestämde att det var resan, processen, som skulle vara exjobbet, det var den vi skulle dokumentera, säger de.
De reste till Schweiz i två veckor som kick off. Där formulerade de bland annat ett antal budord för sitt arbete. Det viktigaste var att examensarbetet skulle de göra för sig själva, för att själva utvecklas. Ett annat budord handlade om diskussion, att de skulle definiera sig själva och sin syn på arkitektur genom att diskutera med varandra, utnyttja att de var två. Heligt var även att de inte skulle jobba övertid.
– Vi var väldigt strukturerade och målmedvetna från början. Och vi lyckades faktiskt följa våra budord hela vägen, säger de.
Under Schweizresan kom de även fram till sitt koncept: Att koppla samman stadsbiblioteket med kollektivtrafiken.
– Vi ville inte bara se det som ett fristående objekt, inte bara göra en piffig tillbyggnad. Det finns så mycket mer. Vårt koncept innebär att man höjer den kulturella statusen på kollektivtrafiken och för in människoflödet från kollektivtrafiken i biblioteket.
De reste till Stockholm och träffade stadsbibliotikarien, pratade med SL:s arkitekter och fick en guidad tur i hela Asplunds byggnad. Alla intervjuer har de dokumenterat noga. Och de tycker att de fick bra respons hos alla de träffade.
– Stadsbibliotikarien Inga Lundén gillade vårt koncept att koppla ihop biblioteket med kollektivtrafiken, berättar de.
Deras förslag är en byggnad som går utmed Odengatan, under jord, med Asplunds byggnad i den ena änden och kollektivtrafikstationen Odenplan i den andra. Vidare har de arbetat med hur man i den 300 meter långa tillbyggnaden kan skapa rum för kontemplation samtidigt som man släpper in flödet. Lösningen är en kärna av "flödesrum", där man får prata fritt och så möjlighet att gå ut i "tråget" där det blir tyst.
– Det blir en lång byggnad och vi har jobbat med vandringen och olika torg längs vägen, säger de.
De vill gärna fortsätta att prata om sitt koncept, för det är där de lagt mest krut.
– Vi hann inte hela vägen med gestaltningen. Den rumsliga organisationen är klar men gestaltningen haltar. Det var svettigt nog att få ihop det med höjdskillnaderna, säger de.
Nu i efterhand ångrar de att de inte vågade stå på sig och gå upp och presentera med tyngdpunkt på konceptet och sitt utforskande, resan. Men när examinationen närmade sig blev de osäkra.
– Vi fick en hint om att man kanske ändå måste göra en mer traditionell presentation av ett hus – då blir man godkänd.
Processen är dessutom så mycket svårare att förmedla, konstaterar de. Inte blev det lättare av att de två veckor före lämning fick reda på att de måste skriva sin rapport och presentera på engelska, eftersom Peter Cook från Bartlett School of Architecture i London skulle vara gästkritiker.
Men presentationen gick bra. Peter Cook pratade i två timmar om deras projekt och godkända blev de. Bara några månader senare fick båda jobb på arkitektkontor. Anna fast anställning på Fojab, där hon tidigare hade praktiserat och Annika som vikarie på Sydark. Båda har upplevt jobbet på arkitektkontor som en stor omställning.
– På skolan driver man hela tiden egna projekt. Nu är man långt ner i hierarkin och tillåts vara lärling, det är lite skönt också.
Så här ett halvår senare har de även hunnit få lite distans till sitt examensarbete och känner sig stola över det de gjort. Särskilt nu när Asplund-tävlingen drar igång. Deras förslag ligger visserligen helt utanför den fastställda tävlingstomten men, åter igen, det var ju resan som var det viktiga.
– Vi är otroligt stolta över att vi var med i förtänket, vi pratade med så många av dem som förberedde tävlingen och fick så bra respons. Kanske planterade vi några små frön, säger de.