|
Kanske är det dags att närmare ta reda på olika gruppers anspråk på den offentliga miljön, skriver arkitekt SAR/MSA Ole Reiter, chef för Movium apropå skadegörelsen i samband med Reclaim the citys gatufest i Stockholm.
Nyligen greps ett hundratal ungdomar under en gatufest i Stockholm. Enligt uppgifter på webbsidan Motkraft, en nyhetsportal för den utomparlamentariska vänstern, ska cirka tusen personer ha deltagit i aktionen Reclaim the city, en blandning av gatufest och demonstration.
Nyhetsmedia har rapporterat om omfattande skadegörelse. Det är därför lätt att fördöma denna typ av företeelser. Men vi bör kanske vara mer uppmärksamma på den. Skadegörelsen och våldsamheterna får inte skymma sikten för att ungdomar kräver tillgång till staden på ett annat sätt än tidigare. Och den insikten är viktig för vår sektor.
"Om Stureplan automatiskt går sönder när tillräckligt många förortsungdomar samlas, säger det något om tillvaron för oss. Det säger något om rika och fattiga, något om var möjligheter och konflikter finns", säger en av de ungdomar som intervjuas i Sydsvenska Dagbladet den 2 maj.
Reclaim the city-rörelsen har arrangerat gatufester i Sverige sedan 1999. Ett syfte med dessa aktioner är att återta allmänhetens rätt till det offentliga rummet, sägs det. Anhängarna förespråkar kärlek men manifestationerna har mest kommit att förknippas med våld.
Våldet beror nog främst på att det finns nya vänsterextrema grupper, till exempel Osynliga partiet, med kopplingar till SUF, ungsyndikalisterna, och Afa, Antifascistisk Aktion. De förknippas bland annat med attentaten riktade mot centerpartiets lokaler på olika platser. Enligt Aftonbladet ska en företrädare för Peppbrigaden, en undergrupp till Osynliga partiet, ha sagt att "vi gör det här för att ta tillbaka det utrymme som är vårt och för att visa att vi inte tolererar dagens samhälle".
Företeelsen är i och för sig inte ny.
Redan under förra seklet och på 1800-talet fick borgarskapet se sina promenadstråk, parker och platser för förlustelser, invaderade av demonstranter, studenter, gesäller och extremister, bland annat anarkister. Konfrontationerna ledde till att det offentliga rummets användning förändrades. Det finns de som anser att socialdemokratin och folkrörelserna inte hade uppstått, eller åtminstone inte utvecklats i demokratiska former, om sådana offentliga platser inte funnits.
Man talar ibland om "den demokratiska staden", staden med platser för fria manifestationer, i kontrast till renässansstädernas platser för militärparader och förhärligande av den enväldige fursten. Man talar om sekelskiftets "folkliga platser" som en del av moderna demokratiska fri- och rättigheter. Man talar om deras betydelse för utvecklingen av den evolutionära politiken, i motsats till den revolutionära.
Och nu kritiseras dessa offentliga platser av nutidens ungdomar. Låt vara att dessa ungdomar inte alltid eftersträvar det demokratiska samtalet, åtminstone inte i de former som tillhandahålls av etablissemanget. Av oss.
För dem som arbetar med förvaltningen av det offentliga rummet innebär denna företeelse en påminnelse om att det offentliga rummets användning inte är statiskt. Att allmänhetens krav på rummets utformning förändras och att de som ansvarar för dess planering, gestaltning och förvaltning bör ha dessa nya behov för ögonen.
Kanske har vi länge nöjt oss med att tillhandahålla trevliga, välskötta miljöer för den kända allmänhetens allmängiltiga behov, de sedan länge kända önskemålen?
Kanske är det dags att närmare ta reda på olika gruppers anspråk på den offentliga miljön, att skaffa sig mer kunskap om behoven av den offentliga miljön även hos grupper som ännu inte skolats in i den demokratiska traditionen som vi förfäktar.
Om inte annat för demokratins skull.
Ole Reiter
Arkitekt SAR/MSA
Chef för Movium - centrum för stadens utemiljö vid SLU
|