Bra stadsplanering – och vägen dit

Planerarna vill återerövra stadsplaneringen, bort från förortsplanering och marknadsstyrning, skriver Nils Sylwan. Vad är det för fel att bo i en rutnätsstad, undrar han. Stadsplanering handlar inte om att vara radikalast.

I Sverige är det kommunerna som planerar den fysiska miljön. Kommunerna har planmonopol och i kommunerna är det planarkitekter av olika slag som utför denna planering på uppdrag från kommunens politiker. Tyvärr är denna stora mängd arkitekter ganska anonym och gör inte mycket väsen av sig trots den stora betydelse de har för att forma det framtida samhället.

Trots bristen på debatt tror jag man kan påstå att den stora mängden planarkitekter är på väg i en ganska bestämd riktning. Den riktningen innebär att man vill återerövra stadsplaneringen som en planering av städer och andra samhällen och bort från den förortsplanering som har gällt sedan 1930-talet och från den marknadsstyrning som gällt på senare tid.

Detta är inte lätt, trots att det skrivits en del böcker om att "stadsplanera istället för att trafikplanera" och dylikt.

Helhetsperspektivet är mycket lätt att tappa bort, senast med hjälp av TRAST där vägverket, kommunförbundet med flera tycker att man uppfunnit en egen process för trafikplaneringen vid sidan om stadsplaneringen.

Vad är det då vi svenska stadsplanerare vill uppnå? Jag tror att det är ett helhetsperspektiv som skapar ett hållbart samhälle från social, ekologisk och ekonomisk synpunkt. Det innebär att motverka segregation och skapa en blandning av olika typer av boende och upplåtelseformer, att verka för gång-, cykel- och kollektivtrafik och att blanda boende och verksamheter.

Formen för detta liknar den traditionella staden, med sina kontinuerliga rum av gator och platser, som kan vara tätare och intensivare eller glesare som trädgårdsstaden. Vad det definitivt inte innebär är ett fortsatt förortsbyggande enligt modernismens uttjänta former. Det finns ett starkt motstånd – i form av tänkesätt, traditioner, regler med mera – mot att bryta med modernismens idéer men det finns också ett stort stöd för de nya tankarna.

Motståndet tar sig olika former i det praktiska arbetet med stadsplanering, men det finns också ett teoretiskt motstånd, som förra året tog sig samman och skrev en bok, "Bor vi i samma stad", (Ola Broms Wessel, Moa Tunström, Karin Bradley, red.) om detta. En bok med undertexten: vi har inget att lära av den förmodernistiska formen av stadsplanering. Istället ska vi utgå från nya "experiment" och med nya idéer ska något helt nytt skapas. Det vill  säga att modernismens synsätt nog ändå är det rätta.

Det riktigt intressanta med denna debattbok "Bor vi i samma stad?" är att man inte vill säga något om vad som är bättre än den huvudinriktning jag beskrev ovan. Det är alltid något annat – något bortom, något ännu inte riktigt uppfunnet eller klarlagt och som egentligen inte går att beskriva och som alldeles säkert inte finns i Sverige. Man uttrycker detta väl i bokens förord:

"[...] det är svårt att hävda att ett område, en viss sorts stadsplan eller en byggnad är dålig eller bra 'i sig' – något som faktiskt förekommer."

I den verklighet vi planerare befinner oss i är vi tvungna att smutsa våra händer och hävda det som är bra mot det som är dåligt. Detta förekommer dagligen ute i de svenska kommunerna. Vi väljer då ofta att motverka till exempel externa lokaliseringar av handel som skapar onödig biltrafik och utarmar städerna. Detta är emellertid svårt, speciellt i storstadsregionerna, eftersom det inte finns någon regional nivå i det svenska planeringsväsendet – varje storstadskommun gör som den vill och då vill man (politiskt) ofta ha extern lokalisering vid kommungränsen för att ta kunder från en annan kommun.

Hållbart samhälle, regional planering, plan- och bygglagen med fler brännande frågor sveper boken förbi med lätt hand för att istället inrikta sig på det som Nina Gunne skrev om sin recension i Arkitekten 2005/11:

"Teorierna och diskussionerna är idag på väg åt flera olika håll. Edge cities, città diffusa, nevelsted, la ville-territoire, postmetropolis, kosmopolis, hybridstaden och kollagestaden..."

"Ändå går vi just idag tillbaka till rutnäts- och kvartersstaden. Till flanörernas stad. Till en stad utan baksidor. Staden som attraktion och för konsumtion. Inte så mycket en stad att bo i."

Det är precis det som det handlar om. Vad är det för fel att bo i en rutnätsstad? Det är många som gör det och trivs med det och det är många som hellre skulle bo i en sån än i sin förort. Kan det inte vara trevligt och bekvämt att bo i en stad som är trevlig att flanera i? Och varför ska det finnas baksidor?

Jag tror att det är debattörerna i boken och deras påhejare som sitter fast i en tankefigur, de sitter fast i förortsbyggandets och modernismens tankefigurer. Och man låter sig gärna imponeras av orakel, liksom Peder Alton gör i sin recension av boken:

"...enligt en Rem Koolhas-strategi om att vardagen är radikalare än arkitekternas estetiska visioner."

Det låter väldigt fint, men det betyder i själva verket att vi ska acceptera en planering på nyliberalismens grund där samhället abdikerar och överlåter planeringen på marknadskrafterna. Som om stadsplanering handlar om att vara radikalare! Le Corbusier var radikalast på sin tid genom att föreslå rivning av både Paris och Stockholm. Vem är radikalast i dag? Lars Mikael Raattamaa försöker göra det radikalaste inlägget i boken genom att helt enkelt utropa: "sprawl är hoppet" (!).

Sanningen om vad som är bra eller dålig stadsplanering måste alltså sökas någon helt annan stans än i boken "Bor vi i samma Stad?". En utgångspunkt vore att gå en väg rakt motsatt mot bokens, genom att analysera svenska och även utländska stadsplaner och dra slutsatser av detta om vad som kan vara bra och dålig stadsplanering. På det sättet kommer man nog lite längre.

Nils Sylwan
Arkitekt SAR/MSA