När en åklagare nu inleder en förundersökning mot Göran Perssons påstådda arbetsmiljöbrott på byggplatsen för hans herrgård är det första gången på 74 år som en statsminister är misstänkt för ett lagbrott. Den där sörmlandsherrgården har nu tagit så stor plats i medierna att den blivit vår tids Per Albin-radhus. För många blev den det slutgiltiga beviset på politikerklassens fjärmande från folket. Göran Persson på trappan till ett gods.
Det tycks uppenbart att Göran Persson gör allt för att lämna sin eternitbakgrund i Vingåker bakom sig. Det är upprörande för många. Ord som "brukspatron" används gärna nedlåtande. Att han äter för gott, att han är njutningslysten. Tjock! Den gode arbetarklassgossen som förhävt sig.
Göran Persson bryter mot det. Han vill bort från linoleumdoften. I sin bok "Den som är satt i skuld är inte fri" skriver Göran Persson att han inte drivs av revanschlust på sitt ursprung. I boken skriver Persson också: "En av de första resor som familjen gjorde med bilen gick till Harpsund /.../ För mig var det naturligtvis en händelse förknippad med mycket starka känslor när jag själv som statsminister kunde bjuda mina föräldrar som gäster till Harpsund."
Revanschkänslor, någon?
Karin Olsson drar i en artikel i Expressen parallellen mellan Persson och nytillträdde utrikesministern Jan Eliasson, som lagt sig av med sitt arbetarklassiga födelsenamn Jan-Kenneth och skaffat sig dyr villa i Danderyd. I en artikel i Aftonbladet visar man upp Eliassons lyxvilla, och, skriver Olsson, "mellan raderna anas en indignation över hur långt han fjärmat sig från sin bakgrund. Pricken över i är en smygtagen bild på makarna Eliassons flotta hus." Karin Olssons konstaterar att det finns "en fin och en ful form av klassresa. I den första åker de strävsamma, i den andra färdas strebrarna."
Herrgårdsbygget och det återkommande knaprandet på kardemummaskorporna från Nordiska Kompaniet, NK, placerar Persson bland strebrarna. Flottiga fingrar i kakburken, bassning.
Den politiske skribenten Anders Isaksson menar att Göran Persson alltid har velat bo fint:
– När han var kommunalråd i Katrineholm, köpte han en av stadens finaste privatvillor, en mäktig kåk från 1910.
Så det där som den facklige ombudsmannen i Vingåker Roger Ljunggren sa till Dagens Nyheter om Persson 1995 har kanske aldrig varit sant: "Han är snål mot sig själv också. Köpte gärna billiga kantbitar av skinka och korv när vi gick på Domus tillsammans."
Kanske är det så man vill minnas det. Men varför, när social rörlighet är socialdemokratins idé? Rörelsen från brödkanterna mot skorporna.
Göran Persson har själv koketterat med sin enkelhet och sparsamhet. "Baktalad!" utropade han om strömmingen till Expressens Per Svensson 1996 och fortsätter: "Billig är den. Och god!". I samma intervju ger Persson ett tips till de pensionssparande som han själv följt: "Köp ett hus! Vi vet av erfarenhet att en av de bästa pensionsförsäkringarna är ett eget hus."
För ett år sedan skrev sig Göran Persson och Anitra Steen på sin gård. Anitra sålde sin bostadsrätt på Kungsholmen. Det gav en reavinstskatt på 3 miljoner. I och med att de skrev sig på gården sköts reavinstskatten upp. "De ingår i ett nytt skattefrälse" skrev Per-Ola Larsson, tidigare chef för folkbokföringsenheten på Skatteverket i Svenska Dagbladet.
Andra har hakat på: "Tage Erlander bodde under sin tid i ett av Stockholms mindre glamorösa höghuskomplex. Nu vill Göran Persson isolera sig bakom boskapsstängsel på en återvändsväg. Från folkhem till furstendöme. Från god granne till brukspatron", skrev liberala Expressen.
Gården taxeras som näringsverksamhet, vilket gör att makarna Persson slipper förmögenhetsskatt. Persson själv säger att det inte är därför han köpt gården.
Arkitektoniskt kan man fråga sig om Persson längtar tillbaka till en annan tid. Hans herrgård är en 1600-talspastisch till hus, ritat av konstnären Björn Olof Köllner.
– Det blir ett träpanelat, rött sörmländskt hus som troligen kommer att se lite äldre ut än det är, sa Persson till Aftonbladet.
Det är en nostalgi som kanske inte sitter så bra på en statsminister som i ett tal om bristen på framtidstro inom arkitekturen beklagade att "vi inte riktigt är av den uppfattningen att vår generation också kan skapa någonting som sätter avtryck för framtiden". Å andra sidan tycks han dela den nostalgin med så stora delar av det svenska folket att herrgårdsbygget snarast, paradoxalt nog, gör honom mer folklig.
Och kanske är det som PM Nilsson skriver i Expressen inte en retirering när Göran Persson skaffar sig herrgård: "det här är baslägret för tio år till /.../ Bush har ju redan visat hur viktig livsstilspolitiken är. Han har köpt sin ranch, Persson sin sörgård, de delar folkets grundläggande fritidsintressen och familjeliv, de bekänner sin kristna tro, sover gott om natten och vänder vällustigt det internationella syrefattiga tjattret ryggen. Herrar i sina egna hus."
Dan Hallemar
|