|
Konsthallen i Bregenz är en konsthall som inte behöver något innehåll. Den fungerar som bra konst gör, skriver Tomas Lauri.l
Jag är på väg upp för våningsplanen i Peter Zumthors konsthall i Bregenz. Halvvägs kommer jag på mig att jag letar efter de egentliga rummen. Kanske låter det konstigt. Men precis det får konsthallen mig att göra.
Det hänger ihop med materialen. De är så kompakta och intensiva att min känsla är att den verkliga byggnaden lurar inne i dem och att jag kan hitta dit.
Översta våningen är ironiskt nog stängd denna dag. Det pågår någon slags djuraktivistutställning där, det stinker avföring. Jag kommer inte längre. Men känslan av att materialen döljer rummen består länge.
Jag har aldrig sett Zumthors badhus i Vals eller hans träpaviljong för mässan i Hannover (2000) – mer än på bild. Men jag kan tänka mig att de ger upphov till samma känsla. En känsla av att verkligheten blir alldeles för påtaglig.
Zumthors konsthall är ingen lätt byggnad att visa konst i. Själv glömmer jag bort att betrakta de oljemålningar som hänger på väggarna. De är därför inte ointressanta. Men materialiteten stjäl föreställningen. Konsthallen i Bregenz är en konsthall som inte behöver något innehåll. Den fungerar som bra konst gör. Den är nog i sig själv. Man kan inte låta bli att reagera på den.
Många har beklagat sig över det kafé som finns bakom konsthallen, också det ritat av Zumthor, och så mycket mer av en dussinbyggnad. När jag läser igenom Peter Zumthors två senaste böcker, kortessäerna i Thinking architecture (i en andra utvidgad upplaga) och Atmospheres, baserad på en föreläsning, är kaféet den enda av de två byggnaderna Zumthor själv kommer in på. Han talar om nivåer av intimitet.
Det är den humana Zumthor som talar, inte den stränge. Det är en Zumthor som är lätt att umgås med. Man bjuds in att vara en medskapare. Arkitekturen blir till när man tar den i besittning, tycks han vilja säga. Jag kan inte låta bli att känna mig lite lättad när jag slår mig ner där i vårsolen och sveper en dubbel espresso.
Peter Zumthor är ingen stor författare, men han är personlig, speciellt i Thinking architecture. Så långtifrån den akademiska essäns stolpighet och instängdhet. Ofta är han trivial, ibland stockkonservativ, inte sällan högtravande. Han jämför sig med mästare som Bach och Palladio.
Det går att läsa honom som en som pendlar mellan två karaktärer. Å ena sidan materialisten, vänd inåt, minneslodande, å andra sidan flanören och iakttagaren, vänd utåt, deltagande. De båda karaktärerna är naturligtvis i slutänden en enda, och gråzonerna (eller skuggorna) mellan dem många. Men de är urskiljbara och bygger upp en spänning.
Det är samma karaktärer som jag möter i Bregenz konsthall, där de finurligt har placerats i två olika byggnader. De behöver varandra; salarna för konsten kräver kaféet och vice versa. Spänningen mellan dem är själva arkitekturen, ungefär lika självklart som plus- och minuspolen tillsammans gör att ett batteri fungerar.
Tomas Lauri
|