"Att bygga en liten stuga på tio kvadrat kan inte störa grannskapet så mycket", sa planverkets generaldirektör Lennart Holm på ett möte på statssekreterare Karl Gustaf Schermans rum på bostadsdepartementet hösten 1976.
Där och då föddes idén om det som Lennart Holm flera år senare, i ett möte med bostadsminister Birgit Friggebo, skulle döpa till "friggeboden".
Lennart Holms idé kom som ett svar på en direkt förfrågan från departementet om vad man kunde göra för att röja upp i den hårt reglerade bygglagstiftningen. Vid den här tiden, under mitten och slutet av 1970-talet, var planfrågorna framträdande i valrörelsen.
Det borgerliga blocket vann valet 1976 och tillsatte två kvinnliga bostadsministrar; centerpartisten Elvy Olsson och folkpartisten Birgit Friggebo, som då 1976 kallades biträdande bostadsminister. Ryktet gör gällande att de två tyckte synnerligen illa om varandra.
– Elvy Olsson var en mycket spontan och glad person som lovade saker och ting och hon lanserade genast idén att vi skulle presentera ett nytt förslag till bygglag redan till påsken 1977, det var förstås fullständigt omöjligt, säger Karl Gustaf Scherman.
Det skulle dröja till 1985 innan arbetet med en ny bygglag var helt klart.
– Istället sökte vi förenklingar av lagen som kunde genomföras under mandatperioden, säger Karl Gustaf Scherman.
Frågan ställdes till planverket om vilka sådana förenklingar som skulle vara lämpliga. Och Lennart Holm kläckte idén om ett bygglovsbefriat uthus på tio kvadratmeter.
Han fick genast politiskt gehör för tanken. Elvy Olsson gillade den. Den satt som en lantmännensmäck i den första borgerliga regeringens anti-byråkratiska framtidsvision. Tanken drevs efter det vidare mot lagstiftning av Karl Gustaf Scerman, Elvy Olsson och lantmätaren Torsten Sandberg.
Friggeboden var en ideologisk snabbförändring av bygglagen.
– Det handlade om mer frihet för människor. Jag tyckte att den befintliga lagstiftningen stod för mycket i vägen för den enskildes önskemål, säger Elvy Olsson, friggebodens centerpartistiska ideolog.
Hon tog ofta strid mot handläggarna på bostadsdepartementet som, menar hon, slentrianmässigt angav "inga särskilda skäl" när de avslog bygglovsansökningar som överklagats till dem.
– Jag ställde alltid samma fråga till handläggarna när de gav sitt standardsvar. Jag frågade dem: varför det då, säger hon och låter för ett ögonblick som en arg Astrid Lindgren.
Moderatledaren och ekonomiministern Gösta Bohman var en person med stort intresse för just den enskilda människans ställning mot byråkratin i planfrågor. Elvy Olsson var likadan.
– Bohman var hela tiden på Elvy om de här frågorna, säger Karl Gustaf Scherman.
Bohmans dass och friggeboden är två plankor i samma borgerliga frihetsbygge. Friggeboden blev det första steget mot det som i plan- och bygglagens portalparagraf omtalas som "den enskilda människans frihet".
Men hade det inte varit för krisen i kärnkraftsfrågan 1979 hade "friggeboden" aldrig fått heta just så. Det troliga är att den skulle fått heta det mer torftiga "komplementbyggnad" som idag står i åttonde kapitlet fjärde paragrafen i plan- och bygglagen. Eller möjligen "Elvykåken".
Elvy Olsson och den borgerliga regeringens förslag till det bygglovsbefriade uthuset var ute på remiss när regeringskrisen om kärnkraftsfrågen kom i slutet av 1978. Centerpartiet och moderaterna lämnade regeringen och en helt folkpartistisk regering bildades. Birgit Friggebo gick från biträdande till ensam ansvarig för bostadsfrågorna.
Ingenjören Jan Ahlberg lånades ut från planverket till bostadsdepartementet för att arbeta fram de exakta bestämmelserna för uthuset. När han var färdig var det dags för ett möte med bostadsminister Friggebo och planverksdirektören Lennart Holm. Där och då, i det mötet, kläckte Lennart Holm namnet, det givna, fyndiga, "friggeboden". Ordet "friggebod" omnämns för första gången i skrift i en artikel i Svenska Dagbladet i april 1980.
Elvy Olsson är idag inte alls ledsen över att hennes biträdande minister fick äran för boden. Hon är glad för att det blev en lagstiftning.
– Det var en del arkitekter som inte tyckte om det men Birgit tog det genom riksdagen och det var bra.
Arkitekterna lär ha varit skeptiska. Enligt etnologen Eva Londos kan man i remissvaren på lagförslaget se hur såväl naturvårdare som arkitekter hyser "farhågor för en enorm förfulning av bebyggelsen och landskapet genom förmodade plåt- och plywoodskjul".
Nästa år blir den femton kvadrat. Vad säger arkitekterna?
|