Vad gör arkitekten 2025?
Sveriges Arkitekters Akademi för arkitektur besökte bostadsområdena Södra Sannegårdshamnen och Amhult i Göteborg samt träffade Mika Määttä från SWECO, verksam i citytunnel-projektet. Samtalet på temat ”Vad gör arkitekten 2025?” handlade bl a om arkitektens hotande osynlighet och en ny sorts arkitektuppdrag.
Mats Egelius, arkitekt White, Stockholm
Charlie Gullström, arkitekt egen firma, Stockholm
Helena Hambraeus, arkitekt Ericsson, Stockholm
Thomas Hellquist, arkitekt, professor LTH
Christer Malmström, arkitekt, professor CTH
inbjudna
Claes Caldenby, arkitekt, professor CTH
Mika Määttä, arkitekt Sweco, Göteborg
Katarina Nilsson, arkitekt, Sveriges Arkitekter
ChM: Att se framåt kan kräva att man först ser bakåt.
Områdena vi tittat på idag domineras av bostäder. Trots rätt centralt läge är de bostadsområden – inte den blandade stad som är vårt föredöme. Däri liknar de Albert Lilienbergs Kungsladugård och Per Olof Hallmans områden i Stockholm från 1920-talet. Vad är skillnaden? Kanske att i Kungsladugård är planen en känd mans verk och byggnaderna anonyma, medan den som ritat Sannegårdshamnens plan (Johan Nyrén) är glömd och de som ritat byggnaderna mer kända. Men annars? Också Göteborgs pågående infrastrukturprojekt hade sin motsvarighet på 1950-talet i t ex Sven Markelius arbeten i Stockholm. Vad skiljer?
Provokativt sagt gör vi idag det vi gjort hela 1900-talet. Är inte Sannegårdshamnen samma goda bostadsområde med låg bebyggelse kring en serie stadsrum som Kungsladugård? Och finns inte samma avancerade, men anonyma, planering som 1950- och 60-talens bakom 2000-talets miljöer?
CC: 1990 jobbade jag på White med Södra Sannegårdshamnens gestaltningsprogram. En inspirationskälla var Kungsladugård. Och så kom Rob Krier flygande med helikopter – bokstavligen - och skulle på ett par dagar sätta sig in i projektet. Med sig hade han 1980-talets kontinentala bild av Camillo Sitte och den översatte han till Sannegårdshamnen. Det blev inget av hans plan. Men det är ett exempel på en stark arkitekt som kom in på ett dåligt sätt – en stjärna inbjuden av ett bostadsföretag.
Markelius motsvarighet i Göteborg var Tage William-Olsson. Han arbetade i samma skala bl a med planer på flyttning av centralstationen och nytt Drottningtorg med kanaler förlängda ut till älven. Han trodde på arkitektens förmåga att göra viktiga insatser. Och på ordets och bildens makt. Han var ständigt intervjuad och citerad och trots ganska provokativa uttalanden respekterad.
Angående anonyma arkitekter skrev jag i somras en artikel i GP om årets bostadsutställning i Göteborg. Det var en bomässa, men inte i vanlig regi. Tidskriften Arkitektur ville presentera den och frågade vilka arkitekter som var engagerade. Projektledaren svarade ”ingen aning”. På nätet var informationen lika knapphändig. En vecka före mässan kom en bilaga i GP, också den utan arkitektnamn utom en (1) landskapsarkitekt. Där stod att ”byggtekniska och arkitektoniska lösningar också har en plats på utställningen” men att ”konsumentperspektivet” varit utgångspunkt. Är det inte uppseendeväckande att arkitektur inte har med konsumentperspektiv att göra och att arkitekter är osynliga?
ME: White deltog. I motsats till andra bomässor var man väldigt ointresserad av att nämna arkitekterna. Jag tror att Skanska, NCC m fl medvetet jobbar med marknadsföring av sitt varumärke. Då är arkitekten inte intressant, trots branschöverenskommelsen att konsulter ska nämnas i nypresentation. Jämförelse med Volvo och Ericsson inger också oro. De har ju kraftfull marknadsföring men väldigt få vet vem som är deras designers. Design är viktigt – det vet företagen – men designern förblir ointressant.
CC: Fast på HSB:s hemsida om Turning Torso lyfts Santiago Calatrava fram. Man skriver att en ”världsberömd arkitekt” ritat projektet och visar ett trettiotal akvareller. Det finns alltså olika tendenser. Och kanske olika traditioner, i Malmö är man villigare att lyfta fram arkitekten än i Göteborg.
ThH: Mitt intryck är att arkitekten idag kan spela en viktig roll och få respekt för sin kompetens. Nog hör man mindre om skandalartade bemötanden och upphandlingar? T o m Skanska tror jag är bättre nu. Att namnen faller bort i marknadsföringen behöver inte betyda att arkitektens ställning i processen försvagas. Kanske ser vi bara ett nytt logotänkande?
ME: Namngivning uppfattar jag som centralt styrda strategier. I övrigt behandlas man inte sämre som arkitekt. Det har blivit roligare att arbeta de senaste tio åren, t ex i bostadsbyggandet. Det beror på konkurrensen. Man konkurrerar med en produkt, och ett konkurrensmedel är valet av arkitekt.
HH: Men är det inte tydligt i media att man använder arkitektens namn när man har nytta av det - annars satsar man på eget företagsnamn? Jag tror stora beställare uppskattar arkitektkompetensen, men vill framstå som om de själva täcker upp den. Och jag tror de förlorar på det. Om de ska bygga varumärket måste de visa att de är kompetenta att jobba med kompetenta arkitekter.
ME: För femton år sedan byggde entreprenören det som arkitekten ritat - i princip. Nu vill de lyfta fram sig själva, visa att hela processen är deras, att de har fulla kompetensen och att arkitekten ingår i ”vårt” team.
CC: Det finns en dubbelhet i förhållandet arkitekt/entreprenör. En Skanska-representant berättade att lika mycket pengar läggs på marknadsundersökningar som på projektering och att arkitekter måste ta åt sig resultatet. Strax efter sa han ”vi behöver arkitekter för att skapa det som konsumenterna inte vet om att de vill ha”. Alltså två helt motstridiga tendenser.
ME: Idag ska 40-60 % av en bostadsgrupp vara såld innan bygget påbörjas. Då jobbar arkitekten med planer och perspektiv – kvaliteter på detaljnivå är svårare att sälja. Inledningsvis är alltså arkitektens arbete intressant. Men så fort produkten är såld ”behövs” inget mer. Arkitekten jobbar vidare med utseendet, men insidan är redan såld och därför vill byggaren inte lägga kraft på den. Arkitekten är nödvändig så länge det ska säljas - mindre efteråt.
MM: En parallell från det offentliga är när en f d stadsarkitekt i en artikel undrade om inte Göteborg åter behövde en stadsarkitekt? Kommunen svarade att nu gör beslutsarkitekterna stadsarkitektens jobb. Men då saknas helhetsperspektivet, en som företräder arkitekturen och arkitektkulturen. På det svarar myndigheterna: Det klarar vår byråkrati.
Jag tror att i en byråkratiserad byggprocess kommer den kultur som arkitekten representerar att marginaliseras mer och mer. Och marknadstänkandet gör att individen att försvinna bakom en logo. Det gäller delvis företaget jag jobbar i. Idag har vi företag som agerar med och mot varandra. Under 1930-talets samhällsbyggarprojekt hade arkitekten hade en annan roll, stod för ett helhetsperspektiv. Så nog har en förskjutning skett.
ChM: I media namnges sällan den individuella arkitekten idag. Vi talar om Albert Lilienberg som gjorde Kungsladugård, men om Stadsbyggnadskontoret som gör Sannegårdshamnen. Vi talar om SWECO och White, inte om dem som gör jobbet. Vi talar om Wingårdh, men det betyder mer ett kontor med anonyma medarbetare än en person. Förhållandet är dubbeltydigt. Måste alla bakom ett projekt synas mot allmänheten? Är det inte viktigare att de syns mot branschen, mot dem som ska köpa tjänster eller hitta partner till projekt?
HH: Men varför ska det vara så i vår bransch? Media går åt andra hållet. Varenda film visar i tio minuter på slutet varenda person som gjort något. Samma sak i TV. Och kopierar man en video ska allt vara med. Vi riskerar att marginalisera våra insatser – och det i sammanhang som varar mycket längre och påverkar människor mycket mer än en film.
CC: Pågår inte en klyvning av arkitekturen i en ”medial” del som är upplevelseorienterad och namnfixerad och en del som går mot rutinproduktion och anonymisering?
ThH: Hur upplever Mika, som jobbar med ett stort projekt i en stor koncern, arkitektrollen? Får du respekt för din specifika kompetens? Lyssnar man på dig eller blir du en anonym kugge i maskineriet?
MM: I en projektorganisation med hundra konsulter blir man naturligtvis en kugge. Men jag tycker också att arkitektens kunskap som generalist uppskattas mycket – att man kan gå in i en frågeställning inte bara genom att räkna utan genom att resonera. Jag tycker det möts med respekt. Men eftersom man ingår i en process med många inblandade hamnar man ibland i marginalen. Samtidigt tycks alltfler situationer och frågeställningar uppstå där generalisten är viktig. Det beror på uppsplittringen och på att konsulterna har väldigt specialiserad kompetens. Men det är ingen återgång till rollen som demonarkitekt. Man är del i ett team. Det är en ny arkitektroll.
CG: Jag tror att samverkansrollen är viktig. Arkitekter är bra på att länka till andra kompetensområden. Men jag tror att arkitekterna har varit dåliga på att axla den rollen, särskilt i de tidiga stadierna av ett projekt.
MM: Det viktiga arkitekten gör är bilder av komplexa projekt eller situationer. Och bilder är mediala. Om vi lär oss ta den rollen, att vara den som kokar ihop det komplexa till tydlighet, så kommer vi att vara betydelsefulla.
CC: Hur ser du på relationen mellan kraven från tunga tekniska system och arkitektens ambition att gestalta en upplevelse?
MM: Mycket bestäms i ett tidigt skede. Jag kan inte dra i det mer än lite grann. Men vi har en roll i att vara kritiska och fråga varför. Varför går det inte att göra tvärtom? Ibland går det. Fast en viss verklighetsanpassning måste man lära sig för att hålla sig inom ”det möjligas konst”.
CC: Det är en del av utmaningen. Men det gäller att inte hamna i rollen som dekoratören på slutet.
CG: Det gäller arkitektens estetiska kompetens. Men i arkitekten ska också ha en social/ samhällsansvariga kompetens och i den ligger överväganden som har med segregation att göra. I Stockholm har vi t ex biltullarna, som knappt stör medelklassen men kanske kommer att skicka ut andra grupper i periferin.. Hur ser ni i Göteborg på integrationen i planeringsperspektivet?
MM: Enligt en professor i Umeå, en verklig expert, tas många integrationsstrategier helt ogrundat. Beslut som t ex Storstadssatsningen fattas utan vetenskaplig kunskap. Vi arkitekter vill vara duktiga på allt, men egentligen går vi på magkänsla – inte fakta.
KN: Det gäller bl a kvinnliga sociologers erfarenhet, den tas inte med i byggandet.
ChM: Det är för stort fokus på etnisk segregering. Att se på invandrar- eller icke-invandrarbakgrund är förenklat. Vi zonerar på ett nytt sätt - i inkomstklasser. Vi har en ekonomisk segregering i boendet som är alarmerarande. Vi bygger en segregerad stad och ett segregerat samhälle – ett klassamhälle.
HH: Den där hårda nischningen i småbarnsfamiljer, 35-50 med stora barn, 55+, pensionärer… Vi vet ju att det förskjuts med tiden, både vad gäller boendegenerationerna och i stadsutvecklingen. Periferi blir centrum, områden ändrar status. Här borde arkitekter ta större ansvar och se längre än byggföretagen som bara ser försäljningstillfället.
ME: Det kan inte vara vårt ansvar som arkitekt, men som samhällsmedborgare.
HH: Men det ligger väl i vår kompetens att påpeka sådan mekanismer?
ThH: Bostadsföretagen driver ”lika vill bo med lika” väldigt hårt. De är tvärsäkra på att vill folk ha det så, för det förväntas minimera konflikter inom området. Resultatet är åldersbaserat kategoriboende som i realiteten blir ekonomisk segregering. Fast flyttar man då inte bara konflikterna till mellan områdena?
MM: Det fanns en massa mål för byggandet. Nationella mål, regionala mål. Men var byggs det? Jo, där det är enklast. I Göteborg är målet att förtäta, men staden växer i periferin. Jag tycker vi missar de stora utmaningarna, vi har för bråttom och tar inte vara på chanserna att bygga bra för framtiden. Vi undviker det svåra vilket blir problematiskt i längden. Bl a städernas framtida ekonomiska bärkraft beror ju på det.
ChM: I Skåne fanns 10+ jordar. De bebyggdes, för det var lättast att låta staden växa med ring efter ring, åkerlapp efter åkerlapp. Det visar hur viltigt det är att jobba med den långsiktiga och strukturell nivån. Markägandet t ex är fundamentalt. Det kan hindra förverkligandet av våra stadsideal.
CC: Men vad bör arkitekter göra för att påverka samhällsutvecklingen? Varför hörs inte arkitekter? Varför skriver så få i tidningarna? Hur kan Sveriges Arkitekter agera för att arkitekternas synpunkter ska synas mer? Vad kan vi själva göra?
ThH: Projekterande arkitekter kan inte kan skriva om de vill behålla sina uppdrag. Beställare vill inte ha en arkitekt som syns i media som ifrågasättande kritiker eller debattör. Konsultrollen kräver att man är samarbetsvillig, smidig och tyst. I branschen finns konsensus att inte gnälla, att gilla läget och göra så gott man kan.
HH: Wingårdh syns ofta med idéprojekt. Men den som kritiskt granskar myndigheter, planer och politiker riskerar att ställa sig utanför uppdragssfären.
ME: Jag tror beställare förstår att man kan ha olika roller. En SA-ordförande med eget kontor kan nog säga bitska saker utan att tappa jobb. Men problemet är kanske att mäkta med både-och. Att rita går ju rätt snabbt. Att skriva en bra artikel tar förbaskat lång tid!
CC: Enligt Lena From på Arkitektur är arkitekter närmast ”autistiska” när det gäller att formulera sig. Hon vill gärna ha material att omvandla till journalistik, men det fungerar inte.
CG: SA kunde vara en starkare röst i debatten. Det är vad en branschorganisation kan göra.
CC: Lärare på arkitektskolorna kunde kanske vara mer kritiska?
HH: Det har ju skett en strukturförändring i branschen. Små kontor slås ihop till större och medelstora till ännu större, så färre aktörer finns på marknaden. Och stora konstellationer ger mer anonymitet och därmed ingen anledning att träda fram som enskild röst. Kanske därför borde personnamn anges först och firma sedan – inte tvärtom?
CC: Den viktiga och svåra frågan är: Vad är arkitektkompetensen – och hur kan man förmedla den till beställare, allmänhet, media? Det är ett pedagogiskt problem som arkitekterna inte tar tillräckligt på allvar. Man måste kunna förklara varför man gör på ett visst sätt och inte på ett annat.
HH: Men beror inte det just på anonymiteten – att man känner mindre ansvar att förklara sig?
ThH: Om vi med utgångspunkt från den diskussion vi för nu frågar oss vad arkitekten gör år 2025 - vad får vi då för svar?
CC: En extrapolering är att om tjugo år har vi å ena sidan några få arkitekter som är mediastjärnor, å andra sidan tysta arkitekter som jobbar under de stora entreprenörerna.
ChM: En annan kan vara att vi får en motkraft mot de allt större kontoren. Förr kunde man köpa två sorters Volvo: PV eller Amazon. Nu finns hur många varianter som helst. Det ger arbete i bilindustrin och skapar vinst. Kanske kommer en mer specialiserad arkitekturproduktion som kräver små nischade kontor?
CC: Nej. White, FFNS m fl växte ju för att kunna stå emot entreprenörerna som blivit så stora, vilket i sin tur var resultatet av att beställarna blivit större. Det är lika giltigt idag. Och kompetens har flyttat från offentliga organ som Bostadsstyrelsen till privata. Då måste arkitektkontoren vara starka med bred och djup kompetens. Vill man t ex ha en specialdesignad inredning kan man vända sig till Mathias Lind på White som jobbar självständigt där, som ett litet kontor inom den stora organisationen, men med tillgång till dess nätverk och resurser.
HH: Men kanske en marknad växer fram med privata beställare som inte har råd att betala de stora kontorens overhead-kostnader? T ex mäklare som vill styla bostadsrätter innan de säljs. Sådana uppdrag kan också boende ge. Jag tror att arkitekttjänster kommer att efterfrågas mer, men i en mindre skala. De stora kontoren kommer att behövas. Men konsultinsatserna blir mer differentierade.
ME: För att utvecklas och överleva måste svenska arkitekter klara sig internationellt– och då räcker inte enkla och dåligt betalda uppdrag. I stället behöver vi skapa oss stora resurser i slagkraftiga företag. 1985 ritade vi med blyerts på plastfilm med hjälp av t-linjal, vinkelhake och suddmall. Som tävlingssekreterare på SAR fick jag kämpa för att få en fax till kansliet! Det som var framsynt då, känns stenålders idag. Utvecklingen idag är explosiv, framför allt inom data, kvalitetssäkring och internationalisering. Många varor och tjänster som förr producerades här görs nu i Östeuropa och Bortre Asien. Samma utveckling kan ske inom arkitektyrket. Redan nu kan vissa handlingar till svenska projekt ritas billigare i Indien – och med hjälp av tidskillnaden kan de till och med produceras under vår natt, för att granskas nästa morgon! När enklare handlingar produceras utomlands blir det också akut att införa en fakturering där priset relaterar till nyttan, inte bara till timtid. Den som inte hänger med den här utvecklingen slås snabbt ut.
ChM: Vårt kontor har en ny sorts kund. Det är mindre företag som vill styla om sina kontor. Tidigare köpte man själv ny inredning - nu vill man mer. Det antyder något nytt.
CC: Kanske beror det på en designmedvetenhet som sprids via media. Byggnader och rum ses som mer än teknisk och funktionell resurs. Thomas Fischer, rektor på arkitekturskolan i Minnesota, säger att design i informationssamhället är vad teknik och naturvetenskap var i industrisamhället. Han spår arkitekter och designers en lysande framtid. Han betonar också att design inte gäller bara objekt, utan också processer. Arkitekter är bra på sådant utan att själva begripa det.
ThH: Vi tror alltså att den traditionella arkitektuppgiften - att ordna upp och gestalta den fysiska verkligheten - kommer att finnas kvar. Och kanske öka, eftersom förändringstempot med allt större omsättning på både inom- och utomhusmiljöer ökar. Idag görs ju inte bara restauranger utan också bostäder, kontor och stadsrum ideligen om. Men också en annan utveckling av arkitektens område förutspås: att designa processer. Det är en kvalitativ förändring från att gestalta materia till att gestalta icke-materia.
CC: Den sägs att den bild av arkitektens arbete som kanske lever kvar på skolorna - att sitta ensam vid ritbordet och bestämma hur något ska se ut – är en illusion. Egentligen handlar det om ”sense making”. D v s en kommunikativ process med syfte att skapa mening för alla inblandade, inte bara för sig själv som arkitekt, utan också för beställaren, konsulterna, byggnadsarbetarna, byggföretaget. Fisher säger att eftersom arkitekter ständigt organiserar processer, och är bra på det, så borde de också kunna organisera sitt eget yrke, sin yrkesutövning – men det har de inte förmått.
HH: På Ericsson sysslar jag med att leda och styra processer. Att med ord få människor att förstå vad de ska gå in i och ge dem en bild av en framtida lösning. Jag tror många arkitekter kan det. På KF visade det sig att arkitekter var bra på organisationsförändring. Vi klarade att jobba med matriser och flerdimensionalitet – att styra abstrakta flöden och samband och göra dem begripliga för andra.
ChM: Jag känner ökad frustration i min yrkesutövning. Man spänner från tidiga skeenden - att göra koncept, vara idémänniska och uttolkare av det icke-fysiska – till slutfasens mest jordnära och praktiska fixande. Som arkitekt ska man hålla i huvudet ett helt batteri av tekniska detaljer - som hur en torktumlare monteras med anslutning just där och inte 5 cm högre upp. Vem har i framtiden koll på dessa 5 cm? En arkitekt? Någon annan?
MM: Skiljer det arkitekten från andra professioner? Jurister måste också specialisera sig, de ger sig inte in i varandras fält. Läkare likadant, kanske i ännu högre grad.
ChM: Ja, men vårt yrke är konstigt. V-konsulten förväntas inte förklara och tolka världen för en beställare!
ThH: Är det inte arkitektrollen som generalist vi åter är inne på?
CC: Spännvidden i yrket kan kanske också beskrivas så här: Å ena sidan Heden-projektet där fastighetsbolaget ”Framtiden” ihop med Wallenstam Byggbolag och Wingårdh plötsligt lanserar fyra 40-våningshus utan att Stadsbyggnadskontoret varit inkopplat. Å andra sidan Stadsbyggnadskontorets planering av Södra Älvstranden där 5-6 team jobbar med medborgargrupper och sakta förankrar en process för fem olika områden.
MM: Jag tycker illa om arkitekten som å ena sidan mediastjärna, å andra sidan mainstream. Jag vill inte leva i en sådan värld.
Jag fick en liten skrift från Tokyo om något man kallar urban ekologi. Den handlar om allt som finns mellan det arkitektgjorda. I Tokyos täta miljöer uppstår nya intressanta former som man har kartlagt och då hittat en slags byggda anomalier. Är inte det en trovärdig bild av branschens framtida utveckling? Att mellan och i skuggan av stjärnorna och mainstreamarna blir unga arkitekter åter intresserade av att hitta en kultur för sin tid – istället för att finna sig i det färdiga, det massproducerade. När jag gick hit såg jag en liten lokal som hette Bygglovbutiken. Några arkitekter hade satt upp den. I undervegetationen växer en ny företagskultur upp. Men ännu lever vi i svensk organisatorisk elefantiasis.
Sammanställt och redigerat av Thomas Hellquist.
|