|
The Edifice Complex. How the rich and powerful changed the world.
Deyan Sudjic
Allen Lane, Penguine Books
ISBN: 0713997621
Det finns en scen i den animerade filmen "Antz", där en myra, med Woody Allens röst, står uppe hos myrterapeuten och ser ut över de arbetande myrorna långt därnere. Woody Allen-myran suckar och säger: "Jag känner mig obetydlig." Terapeuten ser på honom och ger honom den hårda sanningen: "Du är obetydlig." Att skapa en känsla av obetydlighet är en central ingrediens i arkitektur som vill utöva makt. Kliv in i St:Peterskyrkan i Rom och upplev känslan av "Älskling jag krympte menigheten".
Men arkitektur som byggts under inflytande av storhetsvansinne blir nästan alltid i retrospektiv mycket sevärd, ibland på ett kanske freakshowartat vis. När ideologierna bleknat står byggnadsverken kvar. Den engelske arkitekturteoretikern Deyan Sudic har skrivit en fascinerande essäbok i ämnet: "The edifice complex. How the rich and powerful shape the world." Här avhandlas allt från de givna: Mao, Stalin och Hitler, till de mer otippade som Tony Blair och François Mitterand.
Alla har de längtat efter att arkitekturen ska skapa storhet kring deras namn och minne, men också skapa rädsla i diktatorernas fall, och skimmer i de andras, hos människorna.
I Deyan Sudics bok ligger de underbara citaten radade efter varandra.
I Ungern 1948 kunde den nya utbildningsministern säga: "Modernistisk arkitektur är den enda kvarvarande fientliga kulturella tendens som finns i vårt land." Devisen från Moskva var att tunnelbanans alla statyer i en vilsam tillbakalutad artdeco-stil skulle "skapa en semesterkänsla för arbetarna på vägen till jobbet".
Och Tony Blairs tal om varför han valde att satsa på Millenniedomen i Greenwich är smärtsam läsning: "This is Britain's opportunity to greet the world with a celebration that is so bold, so beautiful, so inspiring that it embodies at once the spirit of confidence and adventure in Britain and the spirit of the future in the world".
Millenniedomen står nu och förfaller, "medan påskliljorna bryter genom asfalten".
Deyan Sudics bok skickar också en del frågor in i vårt land, vår samtid, där Billströmar, Reepaluar, Pagrotskys eller Nuders längtar efter arkitektur som hävstång in i framtiden.
Sudjic undersöker arkitekturens intressantaste roll i maktens händer, att omformulera, att agera exorcist, att driva ut. Lika viktigt som det är att bygga det nya, lika viktigt är det att bygga bort det gamla. Men inget nytt under ozonlagret.
De tidiga stadsbildningarna för femtusen år sedan skilde snabbt ut sig från byarna. Staden blev hierarkisk. Makten skrevs in i dess idé. Ett monument utan stad är ett rop i öknen. Att förstöra en stad och sedan bygga en ny var i den tidiga stadskulturen ett naturligt sätt att manifestera förändrade maktförhållanden. En ny makthavare, en ny stad.
"Att få en byggnad ritad av Frank Gehry till Malmö är en kraftfull kultursignal både nationellt och internationellt", sa Ilmar Reepalu för ett par år sedan. Gehry hör till den flygande cirkus av arkitekter med "ständigt jetlag", som Sudjic beskriver. Gehry, Rem Koolhaas, Jean Novel, Zaha Hadid och Calatrava reser runt i världen och bygger nya berättelser. Men vad berättar de?
Dan Hallemar
|