Olikhet som gemensam nämnare

Arkitekturmuseet: Ung svensk Arkitektur
21 september-8 januari
Medverkande: Widjedal Racki Bergenhoff, Erik Andersson, Per Bornstein&Mattias Lind/White, Dynamo Stockholm, Jonas Elding, General Architecture, Igloo, Carmen Izquierdo, Mats Karlsson, Kjellander&Sjöberg, Kod, Marge, Movado, Josefina Nordmark/MAF, Johannes Norlander, QPG, Servo, Spetz&Holst, TAF, Testbedstudio, Tham&Videgård Hansson, Vera
Curator: Tomas Lauri, Arklab

Rubriken Ung Svensk Arkitektur lockar. Den väcker frågor och förväntningar. Varåt pekar det? Hur vill man definiera sin roll? Finns det någon väl formulerad protest mot föregående generationer? Eller någon ny vändpunkt att spåra, i Arkitekturmuseets enda stora utställning i höst? För arkitektur är en omedelbar tidsspegel.

"Den handlar om rumsligheter, interaktivitet och materialitet. Ett intresse för processer och relationer snarare än objekt." Marge Arkitekters sammanfattning beskriver rätt väl hur yngre arkitekter ser på arkitektur. Helst agerar man bakom gruppnamn, ibland med samma slags slagkraft som varumärken, istället för att betona sina egna. (Vilket i sig säger något väsentligt om arkitektrollens utveckling.) Servo, Movado, Kod, Igloo, Vera finns bland de kontor som valts ut att representera ung svensk arkitektur. Och orden som används, ibland nästan som verktyg, för att beskriva det man gör handlar om rörelse, riktningar, mångfald och föränderlighet (att tala om stil är tabu). Ett nyckelbegrepp är "berätta", eller "dikta sin verklighet" som Testbedstudio från Malmö uttrycker saken.

Nu är ju tummelplatsen för oetablerade ganska begränsad i Sverige. Även om flera av de 22 utvalda namnen redan är välkända, tar många ut svängarna här i små privata uppdrag i form av villor och sommarstugor. Vissa får agera frontalfigurer under jättekontorens vingar, fräscha ansikten utåt, och hör till dem som kan visa upp komplexare uppdrag.

Projekt, tävlingsförslag och tidskriftsvassa bilder på färdiga byggnader fyller 22 avgränsade "rumsligheter", enligt sedvanligt arkitektmaner på planscher flankerade av snygg modell. Vissa sticker ut, som vinnande förslaget till Kalmar Konstmuseum av Tham &Videgård Hansson. Eller Movados minimala avlånga bostadslåda (den mest återkommande och kombinerade formen), QPGs fiffigt inpillade kontorsbyggnad i Göteborg. Alla verkar angelägna om att påpeka olikheten som den gemensamma nämnaren. Det homogena urvalet står för en sinsemellan hög och jämn nivå, det mesta genomfört med förbluffande självförtroende jämfört med föregående generationer.

"Den analytiska generationen" är curator Tomas Lauris sammanfattning när alla dragits över en kam. Illustrerat bokstavligen, i teknisk mening, kanske bäst av Servos fördjupning i arkitekturimplantat för uppgradering av existerande byggnader.

Analys är fundamentet i seriöst arkitektarbete, men att presentera idéer på ett tidigt stadium har helt andra verktyg idag än för knappt tiotalet år sen. Allt kan se färdigt ut direkt. Och den riktigt dramatiska skillnaden mellan den generation som presenteras här och alla föregående, är att ha fått ritprogrammen med modersmjölken. Det präglar kanske mer än något annat synen på arkitektur, formen och sättet att uttrycka sig.

Vid Marges bås blir man frikostigt indragen i förstudier och funderingar över till exempel bostadens möjligheter i Japan eller i Södertälje. Och den perfekta utställningsytan krackelerar på ett befriande sätt. Också av intervjusvaret; att samtida arkitektur är intressantare begrepp än generationstillhörighet.

Dessvärre lyfter inte utställningen fram den mest löftesrika utvecklingen i ung svensk arkitektur; sättet att arbeta i nya intressanta konstellationer med andra yrkesgrupper. Trots att många av de utvalda jobbar just så. I till exempel nya former av samarbete med landskapsarkitekter (som ju under det sista decenniet formulerat om sin roll), där gränsen för begreppet arkitektur sätts långt utanför byggnadens väggar. I brist på en tydlig reflektion över de aspekter som kännetecknar det som händer i arkitektur just nu, reduceras materialet till en parad snygga hus. Och arkitektur begränsas ännu en gång till objekt istället för att utgå från mångfalden, som här verkar betyda avsaknad av gemensam stil. En utställning om arkitektur kräver gestaltning och tydlig utgångspunkt, för att överraska och betona det oväntade. Den speglar här istället en ängslighet- av samma slag som präglar museets verksamhet sedan länge. Det gör däremot inte innehållet - arkitekturen.

Kristiina Kyander