Strändernas svall

Ej belönat. WSP Arkitektur Umeå / Mats Winsa Arkitektkontor.

Upphovsmän:

Lars Wendel, arkitekt SAR/MSA

Mats Winsa, arkitekt SAR/MSA

Medarbetare:

Gudrun Åström, arkitekt LAR/MSA

Åsa Wendel, arkitekt SAR/MSA

Saskia Jäckel, arkitektstud, Würtzburg, Tyskland

Ray Åberg, arkitekt SAR/MSA

Marko Lohela, arkitekt SIR/MSA

Anders Pettersson, illustratör

Sofia Wendel, konststuderande

Erik Järkil, konststuderande

Ur juryns utlåtande:

En krökt byggnad, som från den ena änden till den andra höjer sig upp ur marken till två våningars höjd är placerad nära E4:an, med den böjda ryggen mot denna. Den krökta byggnadsformen annonserar anläggningen mot förbipasserande och gör att byggnaden fungerar som en bullerskärm mot den entrégård som byggnaden omfamnar.

Denna entrégård är till större delen utformad som en kombination av lekpark och utställning, med ”modeller” av olika kända landskapselement från Höga Kusten, t ex öar och berg, samlade till en stor lekyta med pedagogiska förtecken. Juryn har svårt att se det pedagogiska värdet av att på detta sätt samla ihop landskapselement utan sammanhang. Detta leklandskap bedöms också vara omotiverat dyrbart i både anläggning och skötsel. Den yttre miljön är enligt juryns uppfattning ”överarbetad” utan att man lyckats visa att man fått ut så mycket av det.

Från parkeringen når man entrégården via en bro över en vattenspegel som fortsättning på byggnadens krökta form. Att på detta sätt föra in vatten i närmiljön är positivt. Mindre positivt är att trafik och bussangöring dras in på gården, rakt igenom leklandskapet, dessutom med en närparkering mycket nära.

Naturumbyggnaden ingår i en föreslagen intressant, storskalig ”landskapsinstallation” - en axel som sträcker sig från Skulebergets topp ända ner till havet, manifesterad som en renhuggen gata genom skogen. (Samma axel som i is&berg.) Axeln markeras här ytterligare med master som med blått ljus i toppen visar havsytans nivå för varje tusental år sedan istiden. Juryn finner idén klart intressant, men skulle önska att axeln hade en bättre koppling till byggnaden.

Den föreslagna byggnaden är med sin form och höjd ganska dominerande på platsen. Förslagsställarens pedagogiska ambitioner avspeglar sig även i fasadbeklädnaden, som är indelad i horisontella band av 0,8 m höjd, måttet på 100 års landhöjning. En fyndig idé som dock kräver förklarande skyltar. Byggnaden är relativt sluten, utan direkt koppling mellan inne och ute och med en utformning som inte säger mycket om innehållet.

Byggnadens koncept bygger på att besökaren, liksom byggnaden själv, höjer sig långsamt såsom landet har höjt sig ur havet. Det valda konceptet resulterar i ett egendomligt rörelsemönster inom byggnaden. Utställningarna är uppdelade på två våningsplan, och ”höjningen” sker genom att besökaren rör sig mellan dessa längs en ca 75 m lång ramp längs utsidan av byggnaden. Juryn tror inte denna vandring upplevs som någon särskilt positiv upplevelse, däremot torde den ställa utställningsarkitekten inför en verklig utmaning.

Tillbaka från övervåningen erbjuds besökaren ta en genväg ner via en trappa. Trappan landar inne i det lilla biblioteksrummet (som dessutom saknar dörr) på entréplanet, en av flera funktionella missar i förslaget, t ex att publika funktioner som kapprum/toa och samlingssal är placerade längst in i en lång och smal korridor (”Slåttdalsskrevan”).

Det finns ingen invändig kommunikation mellan naturum och restaurangen. Restaurangentrén ligger tvärtemot maximalt långt ifrån både rastplatsen och naturums entré, i byggnaden norra hörn.

Förslaget har en uppseendeväckande stor överyta, mer än 25 % utöver det angivna lokalprogrammet, utan någon förklaring eller kommentar. Förslaget överskrider den angivna budgeten, dels p g a den stora överytan, dels beroende på den dyrbara markgestaltningen.