Mattsvart fet betong välver fram ur marken. En frilagd landskapsform som tar fatt i och accentuerar trädgårdsanläggningens kuperade terräng. Krökta morfade former som uppskurna med en skalpell. Grönskimrande glas från golv till tak. Störtade grönsiskor. Doft av äpplen och sensommar. Zaha Hadid går husesyn i sitt senaste verk, ett sällsamt stycke arkitektur som ska ge det gamla konstmuseet i Ordrupgaard strax norr om Köpenhamn större utställningsytor.
- När jag såg det gamla museet från 1910-talet och trädgården kändes det väldigt svårt att göra en tillbyggnad. Naturen blev utgångspunkten. Men jag vill inte kalla det för organiska former, snarare handlar det om flöden.
Helt nöjd är hon inte. En hel del detaljer haltar, varför kunde de inte ha väntat en månad? Men när Zaha Hadid uppträder inför den samlade danska pressen, som dagen efter höjer henne till skyarna, så är hon något av en arkitekturens Mae West med sin hesa och rappa röst. De byggnadstekniska detaljerna överlåter hon åt medarbetarna, hur 140 ritningar förstorades upp för att hjälpa betonggjutarna och hur unik den här platsgjutna konstruktionen är. Allt hennes folk är heltigenom svartklätt, och när jag frågar om det är ett obligatorium nickar de unisont. Men inte beklagar de sig. Efter att Zaha Hadids kontor i London har mångdubblat antalet anställda på några få år, är det ett av de mest efterfrågade när nu den fria formens arkitektur blivit hårdvaluta från Bilbao till Malmö.
Senare om kvällen på restaurang Jacobsen, nere vid Strandvejen, påpekar jag att det var lättare att talas vid när vi sågs första gången för drygt tio år sedan, innan hon blev världskändis. Hon blottar sina tänder, skrattar och betvingar samtidigt sin längtan efter en cigarett. När vi möttes på utställningen "På kanten av kaos" hade hon fortfarande inte fått sitt förstlingsverk brandstationen i Weil-am-Rhein uppfört och Louisiana vågade ännu utmana publiken med pretentiösa tankeväckande samtidsteman. Idag satsar museivärlden på säkra publikdragare, och samma trend har drabbat arkitekturen. Varje stad ska ha en Zaha Hadid, en Gehry, en Libeskind. Är inte risken att dessa arkitekturikoners främsta funktion blir att vara marknadsföringssymboler?
- Har det inte alltid varit så? För mig är det en positiv trend, vem skulle ha beställt något liknande för tio år sedan? Plötsligt är allt möjligt, både för kända och okända arkitekter. Så länge det är bra projekt är det okej, och är det inte skönt att äntligen slippa historicismen och postmodernismen?
En oundviklig utveckling i en tid då allt ska förvandlas till bilder. Samtidigt är det bara att konstatera att det inte enbart är visuell form. Det finns både text och mening. Och det vore inte rättvisande att läsa Ordrupgaard som enbart en arkitektoniskt skulptur. Relationen till landskapet är unik i hur naturen och dess former transformeras till kontinuerliga rumssekvenser som konfronteras mot det byggdas omedelbara materialitet, och arbetet med vad hon kallar för "the ground project" har följt henne i snart 30 år. Entrén och kafé-delen är de exponerade höjdpunkterna, och likheten med Louisiana är slående, detta är verkligen hus i park, men betydligt skickligare.
Zaha lutar sig nöjt tillbaka och invänder att Ordrupgaard är långt ifrån så komplext som konstmuseet Rosenthal Centre i Cincinnati eller det kommande Experimentariet i Wolfsburg. Där svarar den arkitektoniska gestaltningen på en rad olika flöden och parametrar som landskap, stadsmönster, livsstilar och natur. Arkitekturens tidigare så betydelsebärande element förlorar helt sin mening, vad som är tak, golv, väggar är ointressant. Likt i Ordrupgaard bildar betongen ett omvälvande skal som skärs upp för att släppa in ljus och luft.
Men är inte datorns fria skissande och projekterande också förrädiskt? Visserligen kan form och funktion integreras som aldrig förr, men hur översätta skisserna i konkret materialitet?
- På kontoret är det nog bara jag som kan skissa för hand, ingen förstår det, det är en förlorad konst. Datorn har både sina fördelar och nackdelar, inte minst i hur den tillåter en helt annan komplexitet, och möjligheten att skapa flöden. Det mest avgörande är däremot själva byggnationen, det är utmaningen, inte minst i att hitta rätt byggteknik och material. I Madrid har vi gjort ett hotellrum som är helt och hållet gjort i ett enda Corian-liknande material. Det är först nu sådana projekt är möjliga.
- Jämfört med Ordrupgaard är Experimentariet i Wolfsburg betydligt mer komplext, och vi har fått forska fram en ny typ av betong. Ingenjörsarbetet är helt igenom avgörande, och de arbetar med volymer, med arkitekturen, med allt.
Men visst blottar hon sig för kritik. Till skillnad från den modernistiska traditionens tydliga kontraster mellan olika ytor, mellan olika volymer, arbetar Zaha Hadid med ett sömlöst flöde utan vila. Men att rummet inte föreskriver, utan endast är en ram för liv är samtidigt positivt. Rummet måste tas i besittning, precis som om man skulle vara på besök hos Alice i Underlandet. Mot modernismens fåfänga tro på att den kunde planera oss lyckliga, står Zaha Hadid för en pragmatiskt arkitektursyn som vill sätta människan i centrum. Men räcker det? Är det ändå inte en risk att det enbart blir formövningar, trots att hon sällan upprepar sig likt kollegor som Gehry och Libeskind? Indirekt instämmer hon när hon påminner mig om stadsplaneprojekten för Berlin och Düsseldorf som vi diskuterade för tio år sedan.
- Det är fantastiskt vilket genomslag arkitektur och arkitekter har fått, vi borde utnyttja det och gå i bräschen för sociala projekt som för människor samman och motverkar segregering. Något åt det hållet gör vi med konstmuseet Maxxi i Rom. Istället för ett enstaka objekt handlar det om en serie byggnader som tillsammans bildar ett stadsrum i flera olika lager.
Utanför restaurangen dånar de sista motorcyklarna förbi, Strandvejen har hela kvällen varit fylld av tusentals motorcyklar som traditionsenligt vallfärdar till säsongsstängningen av nöjesparken Bakken. Zaha smuttar på sitt decaf-kaffe, och trots att hon sedan barnsben är kosmopolitiskt brittisk, skymtar hennes ursprung som irakisk prinsessa igenom. I hennes entourage finns så olika karaktärer som samlerskan från Wien, som allvarligt funderar på att förvärva ett av Zaha Hadids signerade dryga halvmiljonen dyra designbord som presenterades i Milano i våras, och den namnkunnige italienska arkitekturkritikern Francesco Dal Co, vars bok "Figures and Thoughts" är en gammal sönderbläddrad favorit i bokhyllan.
Visst gillar jag Ordrupgaard. Kompositionen är typisk för Zaha Hadid, dessa självbärande skal som överlagrar varandra, och samtidigt så skär hon sönder dem och släpper in ljuset från parken. Lika fascinerande är hur hon komprimerar och expanderar rum efter rum, precis som i ett hjärta, det gör att byggnaden känns mycket större trots sina små mått.
Själv är jag lite konfunderad inför utställningsrummen. De långa lådorna och deras av lanterniner sönderslitsat uppbrutna tak är inte så små som de tycks i förstone. De gråa väggarna ger med sin välfokuserade belysning visserligen en betydligt mer intim stämning än i den gamla byggnadens mer generella rum, men avsaknaden av lister och de ruffa betongväggarna står i bjärt kontrast mot de guldinramade verken av den tidige Gauguin. Fast när jag antyder att museet borde våga visa mer än danskt 1800-tal och impressionistkonst, hellre stora tavlor utan ram som tar rummen i besittning, har hon redan svar på tal.
- Konsten och arkitekturen har sedan länge kritiserat museet som institution, vad ett museum är till för, vad kuratorerna ska göra. Modernismens vita lådor passar ibland, men de ska inte vara ett rättesnöre för hur vi ställer ut konst. För mig känns det spännande att ställa ut impressionistisk konst i en helt igenom modern byggnad.
Hon tycker också att byggnaden är stor nog med sina 1.150 kvadratmeter, trots att många gärna hade sett den större. Och hon svarar på min kritik om att flödet abrupt avbryts i övergången till den gamla byggnaden och i den andra änden, med att det är möjligt att addera fler paviljonger med tiden, precis som på Louisiana.
Lika kategoriskt självsäker mästrar hon den nordiska arkitekturen, där hon redan på förhand har visat sitt avståndstagande genom att överhuvudtaget inte befatta sig med den historiska kontext som anges av Gottfred Tvedes gamla klassicerande spaljébeklädda tvåvåningsbyggnad.
- Problemet med skandinavisk arkitektur är att den är så refererande. Men att bygga hus är inte som att skriva böcker!
Bakom hennes bittert triumferande ord döljer sig en alternativ arkitektursyn som florerade på AA School, Sci-Arc och flera andra skolor för tjugo år sedan. Och hon dricker upp sitt kaffe, och förklarar med all sin övertygelse att det är först nu drömmen från 1968 om en annan värld verkligen kan slå igenom.
Leo Gullbring