Lisa lär ut jävlar anamma

Många mår psykiskt dåligt under arkitektutbildningen. Dåligt självförtroende och hård konkurrens är det värsta. Lisa Wingård har skrivit ett examensarbete som heter "Om att bli arkitekt". Hon vill ingjuta hopp och jävlar anamma i de nya arkitekturstudenterna.

Av Kerstin Persson

- Jag har skrivit den bok jag själv hade velat ha till hands när jag var ny på Chalmers, säger Lisa Wingård. Mitt exjobb förbereder studenterna på vad som väntar.

I sitt examensarbete visar och ifrågasätter Lisa Wingård de osynliga ramar som de flesta känner av under arkitektutbildningen, men som ingen talar högt om. Hon vänder sig framför allt till dem som är i början av sin utbildning - men också till lärare och hela arkitektkåren.

- Av alla som började samtidigt som jag på arkitektutbildningen har ganska många hoppat av, säger Lisa Wingård. Många klarar inte den psykiska pressen. Jag har själv mått skitdåligt och lämnat ett projekt. Under utbildningen pendlar man mellan att vara euforisk och rädd och många har en väldig prestationsångest.

De flesta som börjar utbilda sig till arkitekter är ovana vid projektarbete och kreativa övningar där inget är rätt eller fel. Många blir förvirrade och osäkra, känner sig värdelösa. Få vet om att de är utsatta för en pedagogisk metod, det berättar ingen och det är lätt att tro att det är man själv som inte passar in.

- Man ska våga tala om att man mår dåligt, men man ska inte finna sig i att man gör det, anser Lisa Wingård.

Av en före detta lärare fick studenterna höra att "stor arkitektur kan endast komma ur ångest".

- Skitsnack, kommenterar Lisa Wingård.

Utbildningen måste se mer till personen bakom studenten. Idag finns det ingen kultur på skolan att tala klarspråk om psykisk ohälsa, anser hon.

Under december 2004 och januari 2005 genomförde hon en enkät på alla årskurser på Chalmers arkitektur. 108 studenter, nästan alla tillfrågade, svarade, 66 procent var kvinnor, 34 procent män.

Vad är det värsta med att läsa till arkitekt? löd en fråga.

- Orimligt många svarade att de mår psykiskt dåligt. Oron för arbetslivet är stor och studenterna är osäkra och har dåligt självförtroende. De saknar fritid, bekräftelse och lider av konkurrensen, säger Lisa Wingård.

Vad är det bästa med att läsa till arkitekt? löd en annan fråga.

Majoriteten svarade att det är glädjen i att få jobba kreativt. Andra tog upp den personliga friheten och ansvaret, utbildningens bredd och komplexitet, det tvärvetenskapliga synsättet, konkurrensen, kritiken och att individen får stå i centrum.

- Trots oron finns det också en stor tillförsikt, kommenterar Lisa Wingård.

Examensarbetet ger en bred bild av utbildningen. Lisa Wingård beskriver projektundervisning, tar upp arkitekters presentationsteknik, förväntningar på yrket, yrkets myter och självbilden hos arkitekter och omvärldens bild av arkitekter. Hon har intervjuat lärare och verksamma arkitekter.

- Att studenternas oro kommer fram i ljuset hoppas jag i sig kan leda till en bättre situation, säger hon. Erfarenhetsåterföring är ett viktigt syfte med mitt exjobb.

Lisa Wingård angriper likriktningen inom arkitektkåren.

- I början såg jag mina studiekamrater som en brokiga skara individer med olika yrkeserfarenheter och studier bakom sig. Men efter några år blev de mer och mer lika, i både kläder, intressen och värderingar, vid examensdags är skaran förhållandevis homogen.

- Det är en klantig paradox att människor som är nyskapande och kreativa ändå fogar sig i samma mall, säger hon.

Hon har själv fått kommentarer för sitt läppstift, sina nätstrumpor och sin kjol på en av sina praktikplatser.

- Jag tyckte det var intressant. Men hade jag varit en annan typ av människa hade jag säkert tagit illa vid mig.

Hon beskriver sig som en ifrågasättande student, som kunde och vågade tack vare kurskamrater att prata med. Nu är hon glad att hon orkade ifrågasätta och stå på sig. Hennes budskap i exjobbet är att studenter ska våga vara personliga. Arkitekter är över lag för rädda för att vara personliga, tycker hon. Arkitekturpressen och litteraturen visar bara byggnader, sällan människor.

Men hon tror att en ändring är på gång. Den nya generationen tänker annorlunda, tycker hon. De vågar bejaka sina personer och skapa yrkesroller de trivs med.

Har du skrivit en tröstebok?

- Ja, säger Lisa Wingård. Men också en handledning och en uppmaning att visa jävlar anamma. Jag har själv dragit det längsta strået, jag har utvecklats mycket genom att fundera över de här frågorna och skriva examensarbetet. Jag tar mig an arbetsuppgifter på ett helt annat sätt nu, med en mycket större säkerhet. Det här är mitt roligaste projekt under hela skoltiden.

Vill du ändra något i utbildningen?

- Inte direkt, men jag vill att den personliga utvecklingen ska få plats på dagordningen, precis som genus- och miljöfrågor. Att skapa studenter som vågar ta ställning är avgörande för hela arkitektkårens framtid.

I ett avsnitt i examensarbetet tar hon upp bredden i arkitektkompetensen så att läsarna ska få klart för sig hur många uppgifter en arkitekt kan ha. "På utbildningen sysslar vi bara med en bråkdel av vad man kan använda sin kompetens till i arbetslivet."

Men själv hoppas hon på ett ritande arkitektjobb - till att börja med.

- Men jag vill gärna fortsätta att skriva, tillägger hon. Och skapa debatt.