Fotograf: Dan Hallemar.
Tubby är stadsbyggarens dröm. Och mardröm. Längs ett av Stockholms vattendrag: Årstaviken, har under ett par år reggaefiket "Tubbys" legat. Det är en gul bod som öppnats upp. Ett par högtalare som ställs ut. Och till det solstolar och någon soffa. Baktaktsmusiken får mig att sjunka längre ner i soffan. Att Tubby kunnat slå sig ner just här har med platsens onyttighet att göra. Mellan båtklubbar och kolonilotter finns ett glapp, en remsa av övergivenhet. Vad fiket gör är att det koncentrerar ett ingenmansland till en plats. Det är det som gör det till den dröm för stadsbyggaren. Platser är något att eftersträva. Människor vill ha platser. Men själva oregerligheten i caféets yttre, skruttigheten i utförandet och spontaniteten i uppkomsten kan också verka hotfull för ett stadsbyggande som vill ha kontroll. Kontroll genom en väl regelstyrd design, kontroll genom estetiska preferenser eller kontroll över sådant som inte stod i planen. Här, vid Årstavikens strand, ges sedan några år ett exempel på den planering som Plan- och bygglagen drömde om för snart tjugo år sedan. En planering där medborgarens röst skulle höras tydligt. Nu i tider av otålighet och förhandlingsplanering befinner sig Tubbys i baktakt med tiden. Men vilken baktakt sedan.
|