|
Tage William-Olsson, stridbar planerare och visionär arkitekt.
Eva Rudberg, Bosse Bergman, Claes Caldenby, Anders Gullberg.
Stockholmia förlag
ISBN: 91 70311382
På vardagsrumsväggen målar Tage William-Olsson utsikten från sitt fönster. Familjen poserar framför den otidsenliga slussanläggningen, tio år innan funktionalismens praktverk byggs. Men bortsett från trafikmonumentet Slussen blev det mycket lite av Tage William-Olssons storslagna planer för Stockholm.
Under hela karriären hänger han sig åt ett trafikens triangeldrama, med knutpunkterna Slussen, Tegelbacken och Norrmalmstorg. Förslagen kvalificerar till en plats bland avantgardet av Europas trafikplanerare. Själv gillar han att ta sig fram på cykel.
Tage William-Olsson är ingen måttfullhetens man. Och det finns ingen större skillnad mellan yrket och det privata. Det är porträttet av en originell personlighet som gör intryck, under läsningen av Tage William Olsson, stridbar planerare och visionär. För även när det handlar om Stockholms stadsplanering eller bostadsfrågan i Göteborg, är det det egensinniga sättet att bedriva arkitektverksamhet som fängslar. Och man undrar var engagemanget hämtar sin energi. Tage William-Olsson själv är oförstående inför arkitektkårens passivitet i Slussenfrågan.
Med sen start i yrket, efter karriär som bergsingenjör, banar Tage William-Olsson omedelbart sin väg mot händelsernas centrum. Men bortsett från Slussen, där passionen för trafikuppfinningar får sitt fulla utlopp, är han sin egen uppdragsgivare. I Slussenprojektet blir han dessutom i slutskedet degraderad till konsult. Det är först de sista tio åren före pension han får en avlönad position, som stadsplanedirektör i Göteborg.
Med obegriplig envishet framhärdar Tage William-Olsson i sin roll som ensam stadsplanerare utanför den officiella apparaten. Men den dyrköpta positionen ger en frihet, långt borta från stadsplanekontorets kompromisser. Och den fria outsiderrollen balanseras mot en dominant position i media. Med uppfinningsrikt språk blir avtrycken djupa i debatten i dagspress och facktidskrifter. Han skaffar sig också fiender genom sin öppenhjärtlighet.
De ständiga återkomsterna till Stockholms stadsplaneproblem sker i tävlingar eller på eget initiativ för att introducera idéer. Ibland hemfaller de åt de banalaste funkisdrömmar. Och han är långt ifrån opåverkad av den glada utopism som framstår som modernismens mest oansvariga drag, skriver Anders Gullberg och Bosse Bergman. Men egentligen handlar det hela tiden om Kungliga Slottet, trafikapparaterna har till uppgift att hålla undan bilarna. För kring rikets vackraste byggnad ska man flanera som på en italiensk monumentalpiazza.
En livlig nattvy över Slussen målad på blåkopia och en svit gultonade jätteperspektiv visar platsen med nya monumentala byggnader. Men undan för undan reduceras den till trafikapparat. "Den moderna tidens första stora verk" skriver le Corbusier full av entusiasm över framåtskridandets tummelplats där bilar, tåg och båtar korsar varandra. Själv blev Tage William-Olsson inte nöjd med skapelsen, och såg den mer som en trafiklösning än ett arkitektoniskt verk. Och det är inte helt säkert att han skulle stå bland bevarandeivrarna idag. Däremot skulle man kunna låna ett av hans uttalanden, som kommentar till det medelmåttiga resultatet av Slussentävlingen. "Om man icke vågar vara radikal i en idétävling - när ska man då få tillfälle vara radikal?"
|