Byggda berg på biennal

Anpassning av byggnader för nya syften, byggnader som smälter samman med platsen eller skapar nya landskap och hus som springer ur nya geometrier visas under utställningstiteln Metamorph på den nionde Arkitekturbiennalen i Venedig. Här finns också ett stort antal konserthallar presenterade. Tyskland och Holland tar upp problemen med stadsutglesning och Danmark tar ett globalt, ekologiskt grepp i sin paviljong. Den nordiska utställningen Our Nature är tydlig och stilig men statisk.

Av Nina Gunne

Redan när den första stenen till en byggnad har lagts börjar den långa resan mot förfall. Ändå betraktas arkitektur som något av det mest statiska som människan producerar. Delar av den kinesiska muren har idag förvandlats till sand. Samtidigt sätter den mänskliga civilisationen sina första avtryck på den nästan helt orörda planeten Mars.

Dessa två exempel visas på den nionde Arkitekturbiennalen i Venedig som i år haft som tema Metamorphos, förändring. Utställningscurator Kurt Forster har samlat arkitektur som visar och representerar de olika strömningar av förändringar som finns idag och vilka förutsättningar de har i framtiden.

Idag visas arkitektur på många fler platser än där det byggs, i tidskrifter, böcker, på utställningar och film. Det blir då inte lika viktigt om verket får fysisk gestalt eller inte. Det har stor förmåga att påverka utvecklingen inom arkitekturen ändå. På Biennalen i Venedig blir detta tydligt. Här samlas de internationellt sett största och mest inflytelserika arkitekterna och verken. Ändå kommer ett flertal av projekten aldrig att realiseras. Men genom teknologiska framgångar inom datateknologi, materialkunskap och geometri suddas motståndet till förverkligandet av dessa utopier ut.

Nya komplexa geometrier påverkar dagens arkitektur. Ofta använder sig arkitekterna av dataprogram som klonar och modellerar former och program. Idag har byggindustrin internationellt sett följt med i denna datoriserade utveckling och kan översätta formerna till byggbara ritningar och material.

Utställningen Metamorph har tagit avstamp i ett tidigare paradigmskifte i arkitekturen, 1980-talet. Denna period med ledande arkitekter som Frank Gehry, Aldo Rossi, James Stirling och Peter Eisenman beskrivs som avgörande för en ny vändning i arkitekturen. Då var det viktigt att befria sig från modernismen. Vad vill vi befria oss från idag?

Arkitekturen står åter i ett tydligt vägskäl och när den internationella arkitekturens höjdpunkter inom den samtida arkitekturen visas upp på samma plats blir detta skifte tydligt.

Underrubrikerna i utställningen är bland andra Topography, Surfaces, Atmosphere, Episodes och Hyperprojects. Det handlar i de flesta fall om en arkitektur som sedan länge lämnat det klassiska förhållandet mellan bärande och buret. Istället skapas byggnader och anläggningar av ytor som kröker och vrider sig till bärande konstruktioner, som följer landskapets topografi eller skapar nya. Byggnadens yta framträder som en volym och en form i sig, något som inte bara innesluter byggnaden, den arkitektoniska ”huden”, utan som utgör både byggnadens struktur och rumslighet. Här visas arkitektur som speglar samtidens ifrågasättande av arkitekturens stabilitet, av tyngdlagen och av distinktionen mellan natur och arkitektur.

En allt mer utsuddad distinktion mellan plats och byggnad lyfts fram under titeln Topography. Vågformade byggnader, svepande former och kontinuerliga ytor följer terrängen eller förändrar den. Dessa flytande rum har oklara gränser mellan ute och inne, mellan vägg, tak och golv.

Många projekt beskriver en arkitektur som efterliknar naturen och som samverkar med den. Men det är inga diskreta byggnadsverk. I skala och material gör de ändå stor påverkan på sin miljö. I 3xNielsens förslag till ett nytt Slussen i Stockholm föreslås en ny platå i staden, en grön yta som täcker trafiklederna. Dessutom anläggs en konstgjord ö med sandstrand i Saltsjön.

Här finns byggnader som springer ur platsen, men inte genom att hänvisa till ett genius loci, en platsens själ, utan genom att utgå och i vissa fall sammansmälta med dess topografi. Eller i andra fall genom att skapa en ny topografi.

”Bygg mig ett berg”, sa borgmästaren i Denia i Spanien till arkitekten Vicente Guallart. Genom analys av kalkstenens geometriska uppbyggnad har ett nytt berg byggts som agerar promenadväg upp till inomhusarenor för konserter och utställningar liksom öppna publika samlingsplatser.

Under rubriken Atmosphere samlas de projekt där arkitekterna försöker fånga och gestalta det undanglidande och gäckande i vår omgivning. Dessa ”levande” byggnader och strukturer skiftar efter årstider, klimat, tid på dygnet och människors rörelse. Här återfinns flera svenska team. Wilhelmson Arkitekter med bostäder vid Ringtorpsplatsen i Helsingborg, Claesson, Koivisto, Runes förslag till besökscentrum vid Lunds domkyrka samt Wingårdhs förslag till ambassadbyggnad i Washington. De är alla exempel på byggnader som fångar och förmedlar ljusets förändring över dygnet genom en variation av reflekterande och matta ytor och varierande grad av transparens.

Det finns svårigheter med att illustrera arkitektur som en föränderlig konstform på en statisk utställning. Många arkitekter gör ändå försök till detta med hjälp av bland annat ljus, ljud och rörliga bilder. Den fysiska ramen för utställningen Metamorph i det gamla varvsområdet Arsenalen är gjord av Asymptote (Hani Rashid och Anne-Lise Couture). Plattformarna för de utställda modellerna böljar genom de långsmala salarna och blir till en dynamisk rad av ytor som kröker och vrider sig. I Wilkinson Eyre Architects utställning ”Reflections” projiceras rörliga bilder av projektet i en stor vattenyta. Bilden blir beroende av det ljus och de rörelser som finns i rummet vid betraktandet. En enkel beröring av vattenspegeln förvrider bilden och påminner om tidens, samhällets och människors påverkan på det byggda.

I sammanhanget förefaller den nordiska utställningen ”Our Nature”, i trädgården Giardini, väl statisk. Det är i stort sett den enda paviljong som presenterar sina projekt genom klassiskt arkitekturfotografi. På stora kompakta ljusskärmar har bilder av några utvalda projekt blåsts upp och stoltserar stiligt mellan träden i Sverre Fehns öppna paviljong. Tabloiden om utställningen som delas ut i paviljongen är läsvärd men det hjälper inte utställningsformen. Visst hade det varit intressantare att se något av arbetsprocessen och i vilka sammanhang dessa projekt förekommer än bara dessa klassiska poser.

De flesta andra länder har valt mer dynamiska utställningsformer. I den tyska paviljongen, som hanterar problemet med stadsutglesning, urban sprawl, har panoramabilder av ett förortslandskap blåsts upp och tryckts på böljande skärmar som sträcker sig runt hela rummet. I denna skärm finns titthål in i den bakomliggande verkligheten: textfragment ur den tyska bygglagstiftningen.

Medan man i många länder, bland annat Sverige, diskuterar problemen med urban sprawl så angriper man i Nederländerna problemet på ett annat sätt. Med utställningstiteln ”Hybrid Landscapes – Designing for Urban Sprawl in the Netherlands 1980 – 2004”, accepterar man en pågående utveckling och undersöker hur man kan ingripa i denna och föra den i rätt riktning.

Efter ett glatt anslag utanför den brittiska paviljongen med färgstarka solstolar utanför entrén följer en tröttsam vandring genom en exposé över den senaste brittiska arkitekturen där monotona, mumlande och seriösa arkitektröster kommenterar sina egna prestigefyllda projekt från dolda högtalare. Ändå finns här ett försök att tala till publiken med andra medier än det frusna fotografiet och den statiska modellen. Peter Cook, en av medlemmarna i 1960-talets Archigram, har varit curator för paviljongen. Själv har han, tillsammans med Gavin Robotham, valt att i Archigramtradition presentera ett tredimensionellt nätverk som kan fyllas med liv och växtlighet för att berätta om projektet ”The greening of East London. Här representerat av ett hyllsystem och påsar med jord och tomatplantor.

Den mest energiska paviljongen är den danska med utställningen Too Perfect – Seven New Denmarks som tar ett globalt, politiskt och miljömedvetet grepp på den framtida arkitekturen. Utställningsmakarna Bruce Mau Design och Plot beskriver de framtida arkitekterna som inflytelserika politiker. Arkitekterna återtar där rollen som samhällets främsta utopister och arkitektur beskrivs som en möjlighet för att organisera frågor som global miljöförstöring, bostadsbrist och vattenförsörjning i u-länderna.

Ämnena beskrivs slagfärdigt, med drastisk tydlighet och humor. I projektbeskrivningarna adresseras ett brev till en ansvarig politiker med budskap formulerade som en fråga eller påstående: såsom. ”What if Denmark had an energybill of zero?.” Svaret är en modellstad för 1500 invånare, totalt självförsörjande på energi. Arkitektkontoret Plot klargör i sin projektbeskrivning att ”dagens miljöproblem är inte politiskt, ekonomiskt eller ens ekologiskt - det är helt enkelt en designuppgift”.