Välkommen till Dalen

Publicerad:
Foto: Louise Lindquist Sassene

Lagom till semestern damp ett nytt nummer av tidningen RUM ned i postboxen i entrén i det flerfamiljshus i Enskededalen där jag bor. Efter ett intensivt och spretigt besök i Almedalen, mitt första, bar jag med mig KTH-professorn Göran Cars ord från ett bostadsseminarium på Business Arena. På frågan om vad som är bostadskrisens största utmaning svarade han att segregationsproblematiken är en tickande bomb.

Jag tror honom. Under det senaste decennierna har det blivit förmånligare att bo i bostadsrätt och dyrare att bo i hyresrätt. Våra storstäder har blivit mer uppdelade. Vi arkitekter bor i regel inte på ändstationen längs tunnelbanans, spårvagnens eller pendeltågens linjer. Våra grannar är oftast vit medelklass och våra barn växer upp i en homogen omgivning där alla har ganska lika förutsättningar – förutsett att du inte separerar.

Enskededalen där jag bor är som en liten ö av heterogen multikultibefolkning ganska nära Globen och på promenadavstånd från Skogskyrkogården. Det är en bjärt kontrast mot exempelvis arkitekttäta Bromma eller Änggården. Vi som bor här kallar det Dalen. Hammarbyhöjden ligger alldeles bredvid liksom Kärringstan med dess pittoreska egnahem från 1920-talet.

Dalen byggdes för Svenska Bostäder mellan 1979 och 1982, efter oljekrisen. 14 gårdar ritades av FFNS (numer Sweco) och uppfördes på mark som tidigare huserat koloniträdgårdar. Det skulle egentligen blivit ett nytt regionsjukhus här. Gårdarna är uppkallade efter olika träd och husen är av prefabbetong i olika beige nyanser med synliga bruna fogar. Det är bara vi som bor här som kan se skillnad, alla andra går vilse. Det är ocharmigt och slitet men skalan är ganska fin. Hit kommer inte poliserna i onödan och på sommaren är det ett himla liv vilket alltid väcker mina drömmar om att en gång köpa en sommarstuga.

När jag öppnar RUM blir jag inte förvånad att se Andreas Martin-Löfs egna fritidshem i Stockholms skärgård. Vi var kursare på KTH 1997 och han utmärkte sig redan då. Formstark, begåvad och med ett sällan skådat driv. Det är klart att han ritat sitt eget sommarhem i skärgården. Och det är klart att det är superfint. Jag slår ihop tidningen och funderar resten av sommaren på vem jag är som arkitekt och vad som gjort att jag bor i Dalen och inte har en sommarstuga.

Det finns såklart en massa skäl och det är ett aktivt val men eftersom det är på pricken 20 år sedan jag började på Arkitekturskolan så backar jag bandet. Minns att jag i intervjun som gjordes för AT (Arkitekttidningen, SAR:s tidning som numera är nedlagd) sa att jag i framtiden gärna skulle arbeta med upprustningen av miljonprogrammen, inte helt olik den miljö som numer är mitt hem.

Jag är inte ensam arkitekt att bo i just den här lightversionen av betongförorten. Vi är av en händelse ett litet gäng. Jag bor på Poppelgården och på Körsbärsgården bor min vän Elise Grosse som är utvecklingsansvarig för hållbarhet på White. Vi gjorde projekt ihop på skolan. När alla andra gjorde som läraren sa och ritade lyxvillor i Gåshaga på Lidingö så bokade vi träff med Irene Molina vid Uppsala universitet för att prata om hur alla skulle kunna ha råd med sina husdrömmar i Stockholm – oberoende av socioekonomisk bakgrund. Irene som numer är professor i kulturgeografi har forskat om staden som plats för sociala maktrelationer. Vi åkte tillbaka till KTH och ritade eko-prefab-radhus med extremt kompakta mått som alla skulle ha råd med. Vårt förslag hade ett tre gånger högre exploateringstal. Vår lärare Kristina Engdahl slet sitt hår och ville underkänna oss.

Så naturligtvis är det inte slumpen som gjort att vi bor här och att vi trivs. Men vill man vara kritisk så kan man ju säga att vi är två vita medelklasskvinnor som ägnar oss åt kulturell appropriering. Och elva av Dalens gårdar har blivit bostadsrätter. Priserna har tredubblats på fem år. Gentrifieringen är ett faktum men än så länge är det blandat och skillnaden mellan människor märks inte så tydligt. Möjligen har de som gjort bostadskarriär nu också köpt ett fritidshus även om de inte ritat det själva.

Tillbaka på jobbet ringer min kollega Ann Legeby som forskar inom stadsbyggnad med fokus på sociala frågor såsom urban segregation. Vi pratar om faktorer man som arkitekt i sitt arbete kan påverka för att motverka segregation. Det känns både stort, spännande och högaktuellt. Inte minst att beakta när man åker till Linköping på bomässa i september. Rickard Stark på Okidoki som varit områdesarkitekt för Vallastaden har också segregation och integration i fokus och en massa idéer om hur vi kan bidra till en hållbar stadsutveckling. Vad finns det mer för lösningar än bättre styrning av planmonopolet och att blanda typologier och upplåtelseformer?

Jag tänker att vi behöver sådana som honom och Ann mer än någonsin. Framför allt behöver vi också en arkitektkår som representerar ”orten” – och då tänker jag inte på mig och Elise som flyttat till Dalen på eget bevåg; utan på att vi för att verkligen kunna bygga för förändring, måste vi ha en kår med representanter från de områden där utanförskap och stigmatisering är vardag. KTH Tensta var ett sådant initiativ och jag tänker att den privata sektorn måste göra liknande satsningar om vi på riktigt vill vända utvecklingen.

87 procent av alla arkitektstudenter har högskoleutbildade föräldrar. Förr invandrade folk till förorten och flyttade sedan vidare. Idag blir människor kvar. Att göra en resa från grundskola i till exempel Rinkeby till gymnasium i city till högskoleutbildning på KTH är en demokratifråga och våra möjligheter begränsas av var vi växer upp. Min övertygelse är att hela systemet måste påverkas för att segregationen ska motverkas.

Louise Lindquist Sassene är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA och studiochef för miljöer för lärande på Sweco Architects

P.S. 1: Den 3 september är det Dalendagen och loppis i hela området. Välkomna.

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Vi har momentum – låt oss skapa en bättre framtid
Bloggar
Publicerad:

Vi har momentum – låt oss skapa en bättre framtid

Varken Sverige, den svenska byggbranschen eller vi privatpersoner kan gå tillbaka till hur det var före klimat- och konjunkturkriserna. Och det är nu vi har momentum att skapa en bättre framtid, skriver Louise Lindquist Sassene i 2023 års sista blogg.
Författare:
Louise Lindquist Sassene
Så motar du dålig kontorsstämning
Bloggar
Publicerad:

Så motar du dålig kontorsstämning

Dålig stämning på kontoret? Louise Sassene ger en liten guide om hur ni klarar hösten.
Författare:
Louise Lindquist Sassene
Det är nu vi har chansen att göra AI demokratiskt
Bloggar
Publicerad:

Det är nu vi har chansen att göra AI demokratiskt

AI oroar Louise Sassene Lindquist mindre än vad hon räds diktatorers vilja att inskränka mänskliga rättigheter. Använd AI i kampen för ökad demokrati, manar hon.
Författare:
Louise Lindquist Sassene