Tomorrows bilder används för att vinna arkitekttävlingar världen över

En sparsamt inredd vindsvåning i ett oansenligt hus i centrala Göteborg. Bakom nerdragna specialbeställda svarta persienner sitter nio visualiserare och mejslar ut visionerna för några av vår tids största arkitektkontor. Med nära tio års erfarenhet av att arbeta med digitala renderingar vet Tomorrow precis hur ett projekt ska presenteras på ett intresseväckande sätt. Samtidigt ser de sig som doldisar, några som verkar i kulisserna, de två grundarna Andreas Landgren och Mattias Henningsson. Nej, svarar de spontant när jag frågar om de har makt över den arkitektur som realiseras. Sen ändrar de sig, litegrann. Fast det kommer vi in på långt senare i det engagerade samtalet. För först är jag förstås nyfiken på vilka de är, personerna bakom den strama engelskspråkiga hemsida som visar Snøhettas New National Gallery, Ian Simpsons Karlavagnstornet och Kengo Kumas Sydney Modern men samtidigt saknar bilder på de som faktiskt jobbar där.

– Vilka vi är? Två kreativa individer som är jävligt nyfikna av oss, som gillar att utforska, skapa och uppfinna, säger Andreas Landgren och konstaterar att de växte upp i en tid när webben slog igenom, digitalkameran kom, photoshop var i sin linda och de mest talangfulla programmerarna var självlärda tonåringar som kommunicerade över obskyra chattforum.

De möttes på en medieinriktad ingenjörsutbildning i Umeå och fortsatte sen på varsitt håll, Andreas Landgren med industridesign på HDK, Mattias Henningsson med entertainment design i Köpenhamn. Drömmen var att sticka till Pasadena i USA och läsa vid topputbildningen Art Center och jobba med konceptdesign. Där gick de som är dagens främsta storyboardartister och bildskapare, de som uppfinner spelmarknadens och storfilmernas världar. Men lusten att starta eget tog över, och år 2006 statade de Tenjin Visual.

De senaste fem åren har Tomorrow i nära samarbete med Wingårdhs producerat mer än 2 000 designskisser som beslutsunderlag för att välja rätt material, former och ljus för Mall of Scandinavia i Solna. Illustration: TMRW

88 Queens är ett planerat bostadskvarter i Toronto ritat av Gensler som Tomorrow visualiserat. Illustration: TMRW

Designförslag för Porsche Residential Tower i Frankfurt. Den amerikanska arkitekten Neil Denari ville ha en dramatisk bild som skulle förstärka de vinklade fasaderna. Tanken är att fånga hoppfullheten efter ett häftigt skyfall när himlen börjar spricka upp. Illustration: TMRW

De senaste fem åren har Tomorrow i nära samarbete med Wingårdhs producerat mer än 2 000 designskisser som beslutsunderlag för att välja rätt material, former och ljus för Mall of Scandinavia i Solna. Illustration: TMRW

De första kunderna hittade de i reklamfilmsbranschen men insåg snart att arkitekter, som ju jobbar i extremt tidiga skeden, behövde bilder för att sälja idéer och övertyga beställare.

– Många var konservativa till den nya tekniken, kanske en på tio var mer framåt. Den stora förebilden i branschen var Gert Wingårdh, han var först i Sverige med att göra digitala presentationer. Och de vann mycket då, minns Andreas Landgren.

Samarbetet med Wingårdhs skulle inledas mycket senare, men hos Tenjin Visual började uppdragen rulla in, även om de på vartenda möte fick frågan om de, som icke-arkitekter, kunde gestalta arkitektur.

– Vårt svar var att ni är arkitekter, ni får borga för att det här kan genomföras. Vi kan tolka era idéer och skapa en stämningsfull bild som får folk att gilla det ni gör. Och någonstans där nappade de… säger Mattias Henningsson.

De medarbetare de anställt under åren har varit arkitekter, industridesigner, fotografer och på senare tid också personer från de nya renodlade visualiseringsutbildningarna i arkitektur. Idag har de sju anställda i Göteborg samt två kontrakterade frilansare, ett antal de ser som optimalt för kreativiteten. När studion för drygt ett år sedan bytte namn till Tomorrow, eller TMRW, handlade det om att förtydliga varumärket för att komma ut i världen och jobba med namnkunniga arkitekter och prestigeprojekt.

– Antingen låter man sig styras av yttre omständigheter eller så bestämmer man sig för att ta kontrollen; att man vill göra en viss sorts projekt, arbeta med viss typ av kunder, ha ett visst renommé och en viss prisbild. Vi valde det senare, säger Andreas Landgren.

Ett favoritkontor de jobbat med länge är Snøhetta, vars förslag för New National Gallery i Budapest nyligen kammade hem vinsten på delad förstaplats med Saana i en inbjuden tävling om ett av Europas största museiprojekt.

– Snøhetta var bland de första i världen som gjorde high end-renderingar. De har fattat hur viktigt det är att idéerna lyfts fram på rätt sätt, säger Andreas Landgren.

Han berättar att det norska kontoret ville ha ett rent och grafiskt manér i bilderna, skickade över en grundform med volymer och sen gav dem fria händer. För att få till en stark och lättläst komposition som kändes tidlös föreslog Tomorrow svartvita bilder, med en blinkning till det gamla dokumentära fotografiet.

– Hemligheten bakom bra bilder är att ha ett bra koncept. Många gör fel i att de sätter sig med programmet direkt och börjar snurra runt i 3D. Men det är i sitt inre visuella bibliotek man ska börja, säger Andreas Landgren.

De har sällan möjlighet att reka på platsen för utlandsprojekt, istället blir det en hel del bilkörning i google street view för att hitta de bästa perspektiven. Samtidigt gillar de båda att resa, och samlar intryck både från bilen, tåget, cykeln och till fots.

– Jag har ofta kameran med mig som ett dokumentationsverktyg. Sen är det många intressanta storytellingögonblick man inte hinner knäppa, men jag fotar alltid här uppe, säger Andreas och pekar på sitt huvud.

– Det jag kan göra är att återskapa ögonblicket, och det är det som är så intressant.

De konstaterar att många års arbete med bilder ger rutin på vad som fungerar. Receptet är att balansera och lyfta fram kontraster: det stora mot det lilla, det klara mot det dova. Att få den som tittar på bilden att känna någonting, kanske ett lugn eller en nyfikenhet inför miljön.

– Om våra kunder fick välja skulle vi alltid visa byggnaden rakt framifrån, in med tusen människor och så får det gärna vara soligt också. Det är den gamla klichén, säger Andreas Landgren och ler.

Jag frågar om de tar intryck av trender, som apelsinträd, rosa himlar och barn med ballonger. Men båda visualiserarna skakar på huvudet och säger att det handlar om att gå sin egen väg.

– Jag har fotat oerhört mycket, jag har suttit på pinterest ofantligt mycket, det har varit så mycket bild så det finns inte. Jag har studerat färg, form, komposition, kulturella kontexter och kontraster. Men nu handlar det om att förmedla mina upplevelser i livet och göra bilder för det specifika projektet, säger Mattias Henningsson.

Det egna bildspråket beskriver de som skandinaviskt. Det är i alla fall vad kunderna säger. Det bleka ljuset, det lite råare, ärligare och nakna.

– Det kan vara minnet av att gå genom en fuktig granskog, att fiska som tioåring eller ta ett kallt dopp i duggregnet. Vi är båda uppväxta mitt i naturen, jag i Kungälv och Mattias i Höör. Hade vi varit citykids hade kanske våra bilder sett annorlunda ut, säger Andreas Landgren och får något fundersamt över sig.

I takt med att de digitala visualiseringarna vunnit mark har allt fler kritiker menat att bilderna förleder allmänheten och skapar orealistiska förväntningar på arkitekturen. Tomorrows två grundare säger att det ofta handlat om byggnader som framställts på ett mer genomskinligt och luftigt sätt än vad som är möjligt, eller att de helt enkelt sett lägre ut än det slutliga resultatet. Själva känner de sig inte träffade av kritiken.

– Även om våra visualiseringar kan vara dramatiska grundar de sig i verkligheten, säger Mattias Henningsson och får medhåll av Andreas Landgren.

– Vi visar solida former med riktig materialitet och en realistisk riktig ljussättning. Det finns inga halvtransparanta hus.

Han tror att problematiken oftast grundar sig i att tidiga idéskisser börjat leva sitt eget liv på nätet, och att det enda sättet att komma åt det är att ha en medveten bild- och kommunikationsstrategi: ”bilder kostar, men det kostar ännu mer att göra fel bilder!” Samtidigt tycker de båda att debatten lett till någonting bra, framförallt kritiken mot att människorna i bild varit allt för homogena.

– I kommersiella projekt är det vanligt att kunden har en önskan om hur människorna ska se ut och uppfattas. Från arkitekternas sida har det kanske handlat mer om att man använt ett standardbibliotek för att visa skalan. Men oavsett skälet blir det inte ärligt, säger Andreas Landgren.

Idag ser de att mångfalden efterfrågas allt oftare. Själva tar de fram alla element själva, vegetation som människor. För närvarande har de tre fotografer igång som plåtar människor runtom i världen.

Tomorrow säger också att de alltid ställer kritiska frågor när arkitekter kommer med projekt som verkar ogenomtänkta. Det får mig att tänka på den fundering som jag haft med mig ända sen jag fick höra om visualiseringsbyrån som gestaltar projekt åt så många kontor: Vilket inflytande har de egentligen över den arkitektur som realiseras?

Frågan om makt leder oss in i en lång diskussion. Visst kan de se att de spelar en roll i vilka projekt som blir framgångsrika eftersom deras bilder, som de ser det, ökar oddsen för en tävlingsvinst.

Men när det gäller makt över den arkitektur som realiseras tonar de först båda spontant ner sin roll, understryker att det är arkitekten som står för visionen och att deras uppgift är att konkretisera fantasin, gestalta och förbättra. Att det därför är viktigt att vara en tight del av designteamet för att verkligen förstå intentionerna.

Jag undrar ändå om det inte händer att de kommer med idéer som inspirerar, om inte de som bemästrar världar som inte finns kan gå längre i fantasin? Mattias Henningsson tvekar.

– Vi är ju inte arkitekter. De styr oss och vi gestaltar. Arkitekterna äger processen. Men visst är vi med i designteamet. Så resultatet är ju förstås allas input, säger han.

Även Andreas Landgren tycks delad och trycker på att arkitekterna initierar idén. Men sen säger han att det förstås finns projekt där de bara får kuber och volymer, vilket kan få oanade konsekvenser.

– Det kan vara en kommun som vill att vi ska skapa en levande stadsdel. Finns det ingen tydlig idé om hur husen ska se ut ber vi om referensbilder, men sen blir det förstås vi som sätter bilden av hur den framtida stadsdelen ska se ut. Och det kan ju påverka de arkitekter som kopplas in i ett senare skede, säger han.

Klart är att bilder påverkar och att Andreas Landgrens och Mattias Henningssons jobb gått från att ha varit något främmande till praxis på bara ett par år. Bilder används för att få igång projekt, marknadsföra och kommunicera med allmänheten. De understryker att ritningar, modeller och 3d-utskrifter har viktiga funktioner, men att bildens styrka fortfarande ligger i att den är lätt att distribuera och läsa.

– Det spelar ingen roll om du har fackkunskapen eller kan språket, alla kan förstå en bild, säger Andreas Landgren.

Mot slutet av intervjun kommer vi in på den växande likriktning de ser på den globala arkitekturscenen. En slags pinterestarkitektur som Andreas Landgren skämtsamt säger nog kan bli döden för arkitekturen. Både han och Mattias Henningsson önskar att dagens arkitekter vågade lita mer till den egna rösten, att man satsade på det personliga med grund i det lokala snarare än på något man tror ligger trendigt i tiden.

Så reser sig plötsligt bulldoggen Malte, ruskar på sig och får en mjuk klapp av sin husse. Under sina sex år som kontorshund på Östra Hamngatan har han varit med i alla Andreas Landgrens bilder.

– Det är min signatur. Lägger man in kärlek i bilderna blir de bättre, säger han och ser ömt på kanske världens mest beresta hund. I alla fall i fantasin.