Tänk om det offentliga rummets roll är att göra oss till bättre människor?

Tänk så många platser du bara swischar förbi utan att veta vad du går miste om. Städer du passerar och mellanlandar i på väg till något annat, längs Europas långa tågsträckor, på de identitetsfråntagna flygplatserna, utmed de snabba motorvägarna, i våra tankar…

Därför känns det speciellt att ta sig tid att besöka städer du tidigare enbart nuddat vid och inte har några som helst förväntningar på.

Sommarens trevliga överraskning var för mig Zürich. Tänk att en stad jag aldrig förknippat med sol, värme, njutning och lättja skulle visa sig bjuda just på det!

Zürichs varierande gaturum (oftast inramade i någon form av grönska), cyklande och promenerande befolkning liksom de opretentiösa mötesplatserna längs floden Limmats stränder, i centralt belägna parken Platzspitz och i stadsdelen Letten, lyckas skapa en omedelbar välkomstkänsla.

För 30 år sedan gav samma platser ett helt annat intryck. Under 1970- och 80-talen var Zürich minst sagt liberalt vad gäller synen på narkotikamissbruk. Det resulterade i att dessa centralt belägna stadsdelar blev samlingspunkt för narkomaner, langare och prostituerade med ständiga polisinsatser som följd. Övriga invånare undvek platserna.

Efter stora protester från allmänheten, när situationen blev ohållbar, ändrade staden sitt synsätt. Under period 1990–1995 evakuerades missbrukarna, ett rehabiliteringsprogram startade och staden inledde ett stort saneringsarbete av floden och de berörda platserna. Målet var att ge tillbaka de attraktivt belägna stadsdelarna till dess invånare. Det tog ganska lång tid för Zürichborna att återfå en förtroendefull relation till de platser som de under många år medvetet undvikit. Något som kan vara svårt att se spår av idag om du inte känner till stadens historia.

Och även om det bär emot att erkänna det för en arkitekt så tror jag att platsernas attraktivitet, charm och det faktum att alla kan vara med i stadsrummet inte har uppstått för att man programmerat och planerat platserna i allra minsta detalj eller för att man omsorgsfullt designat varje enskilt element i stadsrummet. Tvärtom beror det oväntade, medborgarvänliga, spontana stadslivet du upplever vid Limmatfloden på att man just tack vare den anspråkslösa utformningen lyckats skapa en sällan skådad gemenskap. En alldeles speciell och varm sådan som förmodligen förstärks av platsernas historia och dess säregna och plågsamma berättelser.

Genom att skapa förutsättningar för offentliga rum som bjuder in till spontanitet och inte utesluter några intressegrupper lyckas Zürich med konsten att skapa stadsrum som tillhör alla lika mycket. Här blandas turister med Zürichbor av alla sorter: välbärgade, mindre bemedlade, unga, gamla, människor av olika ursprung. De sitter på bryggor, i rullstolar, i barnvagnar, i stadens många parker, längs flodens långa och breda murar. De sover på stadens bänkar, de åker båt, paddlar kajak, springer, simmar, cyklar och promenerar… Alla får vara med!

Jag vet inte om det är för att jag känner till Platzspitzens, Lettens och Limmat flodens forna sårbarhet som omvandlats till något extremt positivt eller för att människor här helt enkelt verkar veta hur man bör leva livet som jag känner att Zürich har knäckt koden för det perfekta stadslivet…

Tänk om det perfekt pulserande stadslivets huvudingrediens är just den frihet staden generöst skänker sina invånare och besökare. Frihet att interagera med sina medmänniskor på lika villkor i stadens gemensamma rum. Frihet att våga dela en plats med någon man inte känner, byta ord och blickar eller frihet att låta bli och njuta av en ensam stund i sin stressiga vardag.

Tänk om det sista en stad behöver göra är att programmera alla sina ytor. Istället skapa flexibilitet och många olika möjligheter för människor att interagera på: de som vill bli sedda, de som vill se på och de som bara vill vara. Detta genom att lämna det kreativa tolkningsutrymmet för hur dessa ytor bör användas till dem staden är till för… dess invånare och besökare.

Tänk om stadslivet inte är något annat än summan av alla de flyktiga ögonblick vi upplever enskilt eller i gemenskap med andra i det offentliga rummet: lyckliga, sorgsna, i väntan eller bara uttråkade.

Tänk om stadens främsta uppgift är att vara den ultimata arena som genom sin tillåtande, förlåtande, öppna och inbjudande attityd lär oss mer om vikten av tolerans, generositet, olikheter och alla människors lika värde och därmed gör oss till bättre människor.

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn