Attefallshus 2.0 försvårar mer än de löser

Valåret närmar sig med stora steg och jag slås av att vi som arbetar i kommunerna börjar bli överösta med nya idéer och kreativa förslag att så småningom förverkliga. Förvånansvärt nog redovisas sällan konsekvenserna för de kommunala verksamheterna i de analyserna som föregår regeringens olika uppdrag till Boverket!

Oftast rör det sig antingen om projekt i skala XXL eller om de allra minsta i skala XXS. Från megaprojekt som att anlägga helt nya städer till mikrovarianter som skapar mycket positiv PR men ger ytterst marginell verkan.

Den senaste idén i mikroprojektraden är kopplad till Boverkets nya uppdrag att undersöka möjligheten att utöka så kallade Attefallshus från 25 till 30 kvadratmeter yta. Genom detta hoppas regeringen att det skapas 10 000 nya bostäder. Optimist som jag är försöker jag verkligen att se något positivt och tilltalande i detta men har oerhört svårt att skaka av mig alla skumma förråd, säsongsvis och sällan använda gäststugor i havsnära läge, extra garage och andra komplementbyggnader som gett Attefallshus sitt verkliga ansikte. Ett ansikte som lagstiftaren inte haft i åtanke och som många gånger orsakar mer bekymmer än skapar nytta!

Jag har svårt att förstå hur det kan hjälpa oss att avhjälpa bostadsbristen och funderar hur märkligt det är att alla förslag och initiativ som finns där emellan – i skalan S-M-L (eller det vi kallar verkligheten) – av någon anledning uteblivit.

När man ger sig in i analyser av Attefallshus bör man ge sig utrymme att fundera: Hur blev det egentligen med dessa Attefallshus? Hur många tusen ytterligare bostäder skapades? Hur många av dessa blev gästhus, förråd, fritidshus och extragarage? Hur många förstörde känsliga kulturmiljöer, skapade osämja mellan grannar, sämre ljusförhållanden eller förstörde befintliga bebyggelsestrukturer som inte hunnit bli tillräckligt gamla för att bli betraktade som kulturmiljö och därför aldrig kommer att gå sådan framtid till mötes. Hur många av dessa bidrog till minskad segregation och utanförskap? Hur många blev bostäder för särskilt utsatta grupper? Hur många studenter blev stolta ägare av eller hyresgäster i ett sådant hus?

Det kommer säkert att finnas en och annan person som undrar om det verkligen är så provocerande med fem extra kvadratmeter yta… Så jag vill verkligen försöka att förstå tankarna bakom förslaget. Kanske har man tänkt ”Ge folket vad folket vill ha” och utgått från att just nu verkar folket vara i desperat behov av fem extra kvadratmeter för att kunna göra Attefallshus än mera attraktivt. Men folket är ju skattebetalarna och jag som är uppfostrad i den kommunala verkligheten är van vid att tänka kring hur vi hanterar skattebetalarnas pengar på bästa möjliga sätt. Hur skapar vi mest nytta med minst möjliga ekonomiska insats? När jag tänker utifrån det perspektivet kan fem extra kvadratmeter Attefallshus innebära (beroende av kommunens storlek) en till fem extra handläggare inom tillsyn och då måste jag väga nytta mot nöje.

I tider när alla kommuner förväntas effektivisera arbetet och med allt mindre resurser ta hand om fler uppdrag är det viktigt hur varje skattekrona används. Därför undrar jag hur omfördelningen av personalresurser, framkallad av Attefallshus 2.0, påverkar andra projekt som kommunen är i ännu större behov av att få fram: boenden för särskilt utsatta grupper, omsorgsverksamhetens bostadsbehov, studentboenden med flera. Förslag som detta, som indirekt ytterligare urholkar plan-och bygglagen, innebär att kommunernas resurser behöver läggas på utökad tillsyn av ”kosmetika”. Detta på grund av fler anmälningar till följd av en förändring som är omöjlig att förutse och beskriva långsiktiga konsekvenser av.

Vem kunde ha trott att Attefallshus skulle bli ett extra garage och indirekt uppmuntra människor att köpa ännu fler bilar?

Och vad gäller lösning på den rådande bostadsbristen kan Attefallshus 2.0 (i de fall de blivit bostäder) liknas vid en botoxinjektion: en illusion som ger en kortvarig effekt men inte tar hand om symptomen, inte behandlar problemet på djupet och därmed inte förändrar något i grunden.

Initiativ som detta kommer därför att innebära att de strukturella förändringarna – de som gör skillnad för många – inte kommer att mäkta med att genomföras av kommunerna!

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn