Politiker och byggherrar, inspireras av annat än höghus - Sveriges ArkitekterSveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Lena Eriksson—16 Mar 2015

Dagens stadsplanering är färgad av både elitism och eskapism. Storskaligt och liknande andra platser i världen. Den ordentligt pålästa påpekar att man alltjämt inspirerats av andra platser och influenser inom arkitektur – men försvenskat den. Det är helt sant. Det svenska arkitekturarvet är enormt och ständigt hyllat. Nåväl, fram till 1960 ungefär. Sen är det ganska magert med hurraropen och stadens bygghungriga politiker vänder sig utomlands i jakt efter stjärnglans för att vidimera sina storskaliga planer i form av enorma hus, om än, till nytta för få.

Rivningarna av Sveriges innerstäder under förra seklets senare decennium – som idag framstår som helt genomgalna – färgades av en framtidstro där vi skulle vara bäst i klassen. Renaste gatorna, snabbaste tunnelbanan och helst fantastiska ljusinsläpp från alla håll. Alla hade rätt till en bra bostad. Idag skulle vi kanske säga att just bostaden var bra, men platsen illa skapad.

Vad ränner vi efter idag? Det hela är lite oklart. Vi försöker godkänna höghus efter samma kriterier och påstår att de samlar upp bostäder åt ”alla”. I egentlig mening vänder de sig till en liten klick penningstarka personer och oftast spär de varken yta eller ger fler bostäder. Men de syns. Kanske ser de oss ända till Kina, vem vet?

Vi har kvar samma förmåga att slänga dynga över våra städer eftersom de inte är lika roliga som… ja oklart även där. Stockholm är ett gott exempel där man fick för sig att en skyskrapa vid T-Centralen skulle ordna det mesta. Det blev ingen, men som ett aggressivt slag från politiker så byggdes Stockholms nya T-Central med några tröstbostäder i. Likaledes revs allt i kommande Hagastaden ned för att ge plats åt högre arkitektur.

Om det mesta finns att inspireras av i höjder, platsbildning och smakriktning – varför görs det inte då? En förskräckt känsla av att inte synas, få toppbetyg av andra, gör att vi fortfarande försöker uppfinna hjulet. Gärna på bekostnad av det som redan finns, och som älskas.

Vi återkommer ofta till hur sorgligt det var att vi rev våra städer för att härma något annat. Med facit i hand så vet vi att den sprawl som blev är både alierande och miljöfarlig. Arkitekturen i sig kan diskuteras, men ställ Bredäng mot Karlaplan och fråga vart folk vill bo.

Jag tycker att man ska bygga mer, utöka städerna efter behov och låta arkitekter få tillgång till ett större utrymme som inte styrs i första hand av byggbolagens krav och obildade politikers behov av att hamna i pressen. Behövs det ett länkande tillägg kan man gott få göra en kopia – om kunskapen finns.

Matti Shevchenko Sandin är producent vid Nordiska museet och antikvarie.