Mer robot- än barnperspektiv på NKS

Jag vill besöka kulvertarna under Nya Karolinska (NKS). Tydligen far de mer eller mindre intelligenta sjukhusrobotarna runt där nere. De lever sitt eget liv. NKS kan ses ur många perspektiv: robotarnas, barnens och de vuxnas. Man kommer dit för att få eller ge vård. Undersköterskan på barnakutens uppvak berättar om hur robotarna ibland stoppar upp flöden för att de identifierat ett hinder: en dörr som öppnats och stängts eller en förbipasserande människa. Systemet är nytt och inte helt kalibrerat än.

Robotarna har sina egna hissar till bland annat operationssalarna. De sköter till exempel leveranser av verktyg som behövs under operation.  Mina tankar vandrar till Terminator och Blade Runner. Sjukhuset som en organism med en massa lager, logistik, människor och numer också mer eller mindre intelligenta maskiner. Det är som att befinna sig i en rymdfarkost.

Vi är på ofrivilligt besök på NKS. Jag är anhörig. Min son har åkt madrass med förskolan och hans lårben gick av. Nu är vi på Barnakuten på plan 10 i helt nybyggda lokaler. Jag har nyligen läst i tidningen att man inte har pengar kvar till inredning och leksaker. Det syns. Som kompensation har man satt upp väggdekaler med motiv som rosa elefanter och kulörta ballonger. Rummen är stora och fina med fönster i trä som inte går att öppna. Det finns inget lekrum, bara korridorer. Ingenting är barnanpassat. Vi äter i en korridor i anslutning till en kantin. Möblerna är för stora och min sons rullstol får knappt plats. I mitten ligger ett stort atrium som påminner om ett akvarium fast med människor och konst istället för fiskar. Man kan se de andra våningsplanen och allt som händer där.

Ute vräker snön men vi är inkapslade. Jag längtar efter himmelsblick och frisk luft men tydligen finns inga balkonger. Korridorerna är vita med linoleummattor i antingen uringult eller köttfärsrött. Här och var finns inköpt konst men i proportion till de stora kommunikationsytorna försvinner den som frimärken på ett A4-kuvert. Det hade varit fint med den typ av maffig offentlig konst som jag minns från barndomens sjuttiotal. Jag tänker att inredningen är som en korsning mellan 1978 och 2018: high-tech korsat med gillestuga. Fönsterpartierna är i lackad furu, metallpartierna ser brunsvarta ut och badrummen är i samma gula nyans som golven i korridorerna. När jag ska duscha får jag slangen i handen. Den har lossnat. Vattnet rinner ut på golvet för fallet är fel. Personalen suckar när jag påtalar felet för tydligen är det mycket som inte fungerar.

Sonen rullas till plan 6 för operation. Han har legat nästan 20 timmar med brutet lårben. Operationssalen är klassiskt sjukhusturkos. På den gigantiska teven visas Pippi Långstrump. När jag får träffa min son igen ligger han på uppvaket tillsammans med tre andra barn. Operationen fördröjdes en timme för att roboten som skulle leverera en tång inte kunde det. Den hade hakat upp sig i kulverten. Jag tänker att robotar inte faller under samma krav på tidsoptimering och leverans som vi människor och att det mesta på NKS är underordnat system som inte riktigt lirar med oss. Det är som om personalen simmar motströms. När jag sitter och väntar på att Thibo ska vakna noterar jag att färgerna på fondväggarna skär sig. Först ser man en turkos vägg, sedan en buteljgrön och tillslut korridoren vars väggar är babybajsgröna. Jag tänker att man måste missat att fundera på siktlinjen i Revit-modellen.

Jag inser att man blir skadad av arkitektyrket när jag iakttar allt från offentlig konst, hissdimensioner, logistik till materialval och rumssamband. På sjukhus gäller underkastelse och väntan. Jag hinner stanna upp och betrakta. Tempot vrids ned. Det är skönt och frustrerande på samma gång. Jag tänker på alla miljarder uppställningsritningar och rumsbeskrivningar arkitekterna gjort. Att vara sjukhusarkitekt är verkligen att vara specialist. NKS är respektingivande på många plan och vissa saker har man verkligen lyckats med – som utblickar, atrium och ljusinsläpp – men det är samtidigt svårorienterat och lite instängt. Och sorgligast är att man helt saknar barnperspektivet i en vårdmiljö som grunden ska vara en plats att läka, även för barn.

I Dagens Nyheter läser jag att NKS är världens dyraste sjukhus. Kostnaden för själva bygget beräknas i nuläget till 22,8 miljarder kronor. Budgeten var satt till 14. Fram till år 2040 kommer notan inklusive drift landa på 61 miljarder kronor. Sjukhuset sägs ha blivit 50 procent dyrare än jämförbara sjukhus i Skandinavien och USA. En orsak är tydligen att kostnaderna har skenat i väg av alla tilläggsbeställningar. Vattnet rinner åt fel håll i 165 badrum på sjukhuset som måste byggas om för 100 000 kronor styck. I det perspektivet kan det ju tyckas anmärkningsvärt att det saknas ett lekrum på barnakuten tänker jag. Det är mitt perspektiv men sett ur en större infallsvinkel kan man begrunda upphandlingsprocessen och beslutsunderlaget för denna gigantiska investering.

Behållningen av vistelsen på NKS är den fantastiska personalen och att vi, när vi väl tråcklat sig ur byggnaden, har Stockholms mest spännande byggarbetsplats för våra fötter. En plats som påminner om Hanoi eller Shanghai med sina smala hus och experimentlusta. Det i sig är en kvalitet för superorganismen NKS. Det finns ett embryo till en internationell kosmopolitisk vetenskapshub mitt i staden som är riktigt spännande för oss arkitekter och stadsbor. Men för att NKS ska få bra betyg av mig hade jag velat att personalen varit nöjd med sin arbetsmiljö och att patienterna sluppit vänta på vård. Och jag hade önskat att man hade beaktat barnperspektivet.

Louise Lindquist Sassene är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA och studiochef för miljöer för lärande på Sweco Architects