Grönytor som gör sitt jobb

Det rör på sig inom vad vi kallar hållbar stadsutveckling. Under de senaste åren har vi sett en stark uppryckning av begreppet social hållbarhet där såväl frågan om rättvis fördelning och frågan om hur den byggda miljön kan underlätta olika sociala processer blivit centrala. När det gäller miljöfrågan kan vi se hur vi är på väg in i en andra generation av hållbar stadsutveckling. Den första tog framför allt avstamp i klimatfrågan där minskningen av CO2-utsläpp dominerade. I konkreta stadsbyggnadstermer handlade det om alternativa transporter till bilen och tankar om ökad täthet och funktionsblandning. I hög grad känner vi igen detta perspektiv i vad som brukar kallas Smart Growth, där Hammarby sjöstad är ett internationellt framstående exempel. Vad vi nu ser är dock en fördjupning av hållbarhetsfrågan med en starkare ekologisk förankring. En central fråga här är ekosystemen och de funktioner de bistår människor med, så kallade ekosystemtjänster. Detta innebär en principiellt intressant förskjutning mot frågor som handlar om hur man kan skydda, stärka eller till och med utveckla naturens egna system snarare än att applicera ett nytt lager av tekniska system. På många sätt blir detta intressantare ur ett stadsbyggnadsperspektiv eftersom det engagerar hela det urbana landskapet på ett annat sätt.

Detta skapar även förutsättningar för ett social-ekologiskt stadsbyggande, det vill säga ett stadsbyggande som integrerar de urbana ekosystemen med de sociala system vi är vana att hantera i stadsbyggandet. Detta gör dock att vi behöver förstå staden likt ekologin som ett system där dess olika delar samverkar och tillsammans skapar effekter som delarna i sig inte skvallrar om. Idag ligger dock fokus fortfarande i hög grad kvar på delarna i form av enskilda byggnadsprojekt. Det blir naturligtvis problematiskt om man vill arbeta med ekosystem och ekosystemtjänster där det större sammanhanget är avgörande.

Ett exempel är det allt vanligare grönytefaktorverktyget (GYF) som ställer krav på hur mycket gröna ytor som skall finnas inom ett byggnadsprojekt med syftet att lyfta fram de ekosystemtjänster dessa ytor kan leverera. En brist i dagens GYF är att dess värden inte fångar hur det enskilda projektet påverkas av andra projekt eller av den befintliga omgivningen. Vi har därför börjat utveckla en metod för att kvantifiera hur grönytor i enskilda projekt samverkar med andra grönytor i stödet för olika ekosystemtjänster. Eller uttryckt annorlunda, en metod som fångar i vilken grad grönytorna i ett projekt verkligen gör sitt jobb.

Vi har testat metoden på tre gårdar i Norra 2, Norra Djurgårdsstaden: kvarter Stora Sjöfallet ritade av URBIO, kvarter Hornslandet och kvarter Sonfjället ritade av Tema landskapsarkitekter (Se bild). Vi har analyserat en specifik ekosystemtjänst, pollinering, vilken spelar en nyckelroll bland annat för vår matproduktion, men som idag hotas globalt av både högintensivt jordbruk och kraftigt växande städer. Forskning har dock visat att städerna kan spela en särskilt viktig roll här, som en slags frizoner för olika pollinatörer, men det förutsätter att städer planeras på rätt sätt.

I Sverige utför humlor (Bombussläktet) och honungsbin den största andelen av all pollinering. Dessa arter behöver en sammansättning av biotoper som de kan röra sig mellan vilka på så sätt utgör deras habitat. En bostadsgård kan i sig erbjuda alla dessa biotoper, exempelvis genom fruktträd som födoresurs och död ved eller grus på marken som boplats. Men en gård kan också samspela med andra gårdar och med resten av omgivningen så att habitat för olika arter byggs upp gemensamt. I allmänhet bär våra städer idag på stora resurser i detta avseende men ofta fattas vissa ”pusselbitar”. Det kan vara vissa biotoper som saknas, de som finns kan vara för små eller kanske inte är tillgängliga för vissa arter. Här finns en oerhört intressant stadsbyggnadsuppgift där nya stadsbyggnadsprojekt kan komplettera sådana habitat och därmed få igång ekosystem som tidigare varit störda.

Ett viktigt verktyg för detta är som sagt GYF men tyvärr saknar dagens utformning av GYF ett sådant systemtänkande, vilket gör att det styr mot högre kvantitet av olika biotoper men inte nödvändigtvis fungerande ekosystem. Om vi tar fallet pollinering är det till exempel så att det kan vara bättre att ha två gårdar med specialiserade biotoper som samspelar än två gårdar som var och en erbjuder alla nödvändiga biotoper men som saknar inbördes kopplingar. Det beror på, vilket man visat i studier på SLU, att goda förutsättningar inom ett begränsat närområde kan ha stor betydelse för att hålla uppe antalet bin, men att den större omgivningen är oerhört viktig  för diversiteten av biarter. Sådan diversitet är avgörande eftersom olika biarter är aktiva under olika perioder under vår och sommar. Saknas denna diversitet blir pollineringen därför inte lika effektiv. Dessutom är olika biarter känsliga för olika former av störningar som till exempel sjukdomar, varför diversitet skapar redundans och därmed bättre hållbarhet i systemet.

Mot denna bakgrund visar vår preliminära studie i Norra Djurgårdsstaden bland annat att förutsättningarna för de tre gårdarna varierar mycket om man i analysen tar med en omgivning till respektive gård som är naturligt tillgänglig för pollinatörer; i vårt fall en radie på cirka 500 meter. Vi såg då exempelvis hur gård 3 utifrån ett pollineringsperspektiv har betydlig sämre stöd av sin omgivning än de två andra två gårdarna. Det finns alltså skäl att ställa extra höga krav på plantering och utformning av denna gård om man verkligen vill att de ska bidra till denna ekosystemtjänst. Detta står i kontrast till dagens praktik där man ställer samma krav på alla gårdar oavsett deras relation till omgivningen. Vi ser här viktiga incitament att aktivt arbeta med den offentliga marken för att skapa goda grundförutsättningar för enskilda byggnadsprojekt.

Testet i Norra 2 visar också att de nya biotoper som är skapades i de tre bostadsgårdarna är olika. Gård 3 som har minst stöd av sin omgivning kompenserar tyvärr inte för detta i den valda planteringen av den egna gården. Om vi däremot tar med alla tillgängliga biotoper inom en radie av 250 meter i analysen, visar det sig att gård 3 får ett betydligt högre värde, vilket alltså beror helt på grannens gårdar. Gård 3 ger alltså litet stöd för bin i sig själv och får också litet stöd av den omgivande offentliga marken. Däremot får gård 3 starkt stöd av de gårdar som planeras bredvid där planteringen kompletterar gård 3 på ett positivt sätt. Återigen, vi söker här hitta mått och analyser som fångar egenskaper hos grönytor som verkligen stöder eftertraktansvärda ekosystemtjänster, inte grönytor eller biotoper i sig.

Särskilt intressant med detta perspektiv är att man måste börja fundera på hur avstånd och barriärer upplevs av andra arter än människan. I vår pilotstudie har vi exempelvis tagit fasta på att de flesta pollinatörer har en begränsad räckvidd och att tät vegetation ofta utgör ett hinder. Det här öppnar för en djupare insikt av att vi faktiskt delar staden med en rad andra arter och att stadsbyggandet i allt högre grad behöver ta fasta på detta. Inte minst ser vi hur idén med ekosystemtjänster i stadsbyggandet pekar ut i vilken hög grad vi är beroende av varandra. Det är detta vi menar med social-ekologiskt stadsbyggande.

Slutligen kan vi se hur detta öppnar för nya arkitektoniska lösningar både vad gäller enskilda byggnader och stadslandskapet som helhet där det särskilt finns orsak att söka nya koncept och utformningar av det gröna i staden, där inte bara människans rekreation står i centrum utan även ekosystemens funktion. Detta ställer naturligtvis också nya krav vad gäller kompetensen hos stadsbyggande arkitekter, men det är en utmaning som i detta fall bottnar i ett genuint behov av arkitekternas speciella kunskap på ett sätt som kanske inte alltid den teknologiintensiva första generationen hållbart stadsbyggande gjorde.