Bygget lyfts fram av regeringen som ett sätt att klara boendesituationen för de många flyktingar som söker asyl i Sverige. Och Migrationsverket har tecknat avsiktsförklaringar med ett tjugotal kommuner om att uppföra bostäder på liknande sätt. Enligt den så kallade Västerviksmodellen.
Modellen går ut på att kommunen kan låta bygga där det annars inte finns något bostadsbehov, tack vare ett långt hyreskontrakt med Migrationsverket, i det här fallet sex år, och tack vare att Migrationsverket står för en större del av investeringskostnaden, i det här fallet 60 procent.
– För Migrationsverket blir det ändå 50 procent billigare än att handla upp boenden av till exempel Bert Karlsson. Och vi som annars har litet inflytande på var asylboendena hamnar kan planera på ett helt annat sätt, säger Carl-Magnus Mårheden, kommunstyrelsens förvaltningschef i Västervik.
Bostäderna började man planera så sent som i somras. Att det kunnat gå relativt snabbt beror på att marken där de fyra modulhusen uppförts redan var detaljplanelagd. Faktum är att det för drygt 20 år sedan stod tre flerbostadshus här. Hus som rivits när orten stadigt avfolkats sedan 1970-talet.
Den befintliga detaljplanen är en av anledningarna till att Ankarsrums centrum av kommunen identifierats som bra för asylboenden. Befintlig infrastruktur, kollektivtrafik och tillräckligt utrymme i skola och förskola är andra punkter på checklistan. Liksom förutsättningarna för integration, till exempel ett rikt föreningsliv.
Det är det kommunala Bostadsbolaget, med huvudkontor i centrala Västervik som handlat upp bostäderna. Utöver boyta och rumsfördelning, ställde Bostadsbolaget krav på att bostäderna ska vara flexibla och flyttbara, så att modulerna går att använda för någon annan typ av boende på en annan plats när kontraktet med Migrationsverket löper ut. Andra utformningskrav var sadeltak, skärmtak över entrén samt fasadfärgen S 1030-Y.
– Det är många modulhustillverkare som var intresserade. Vi fick in fem anbud och det var priset som avgjorde, berättar Sven-Åke Lindberg, vd på Bostadsbolaget.
Valet föll således på Älö Trä i Vimmerby, ett företag som etablerades 2005 för att tillverka toaletthus av den skog som stormen Gudrun fällde på grundarfamiljens skogsfastighet. Och som samarbetar med bland andra Boklok, Skanska och Hjältevadshus. Älö Trä erbjöd de fyra modulhusen inklusive grund för 11,2 miljoner kronor.
Bostäderna är i praktiken enplansvillor med två lägenheter om 70 kvadratmeter i varje, sparsamt fönstersatta och utan siktlinjer men med två rum, ett stort kök med matplats samt badrum. Allt uppfyllande gällande byggregler. Tanken är att det ska bo tre personer i varje rum, det vill säga sex personer per lägenhet.
– Det går att skapa de här bostäderna i alla kommuner, konstaterar vd Sven-Åke Lindberg, som dagligen får samtal från intressenter som vill komma på studiebesök.
Både han och förvaltningschefen Carl-Magnus Mårheden slänger dock in en brasklapp, på grund av att flyktingströmmen ökat de senaste månaderna.
– När vi planerade det här i somras var det en helt annan nivå. Nu är bristen på boenden mer akut och vi talar om evakueringsboende i skolor och sporthallar för att först i nästa steg komma till ett vettigt boende, säger Carl-Magnus Mårheden.
Han framhåller ändå vikten av att tänka långsiktigt.
– Om ambitionen förut var att ta hand om människors asylansökan inom sju till åtta månader talar vi idag om drygt ett år. Vi kan inte bara bygga korridorboenden med plats för så många som möjligt. Vi måste reflektera. Det här sätter verkligen bostadspolitiken på sin spets, säger Carl-Magnus Mårheden.
Samer Alshekh, arkitekt på Bostadsbolaget i Västervik. Till vänster modulhuset Migraflex som uppförts i Ankarsrum är framtaget av Älö Trä, som med lägsta pris tog hem upphandlingen att leverera asylboenden till kommunen. FOTO: BJÖRN WANHATALO
På Bostadsbolagets kontor i Västervik får vi tillfälle att träffa arkitekten Samer Alshekh som kom till Sverige som flykting för 16 månader sedan. Han jobbar här sedan i augusti.
Han berättar att han flydde katastrofen i Syrien. Att han sökte sig till Sverige för att han hört att det är ett bra land att leva i och för att det i Sverige råder demokrati. Han får tårar i ögonen när han berättar att hans pappa dog av en bomb för ett år sedan. Men glädjeämnet är att hans fru, som är kemist, och parets två barn nu också kommit till Sverige och fått uppehållstillstånd. Att de äntligen är tillsammans igen.
– Jag har haft tur, säger han.
Samer Alshekh har en master i arkitektur från universitetet i Damaskus och hann jobba sju år som arkitekt i Syrien. I fem år var han lärare på arkitektutbildningen. Väl i Sverige hamnade han på en camping i Sunne utanför Karlstad. Han berättar att han delade ut reklam i fyra månader för att inte bara sitta och vänta på uppehållstillstånd. Sen flyttade han till sin kusin i Västervik, visade sin cv för Bostadsbolagets vd Sven-Åke Lindberg och fick praktik. Ett par månader senare blev det anställning. Måndagar och tisdagar fortsätter han med svenskstudier på SFI. Onsdag, torsdag och fredag är det jobbet som arkitekt som gäller. På skrivbordet ligger hans utskrivna ritningar och illustrationer för en tillbyggnad till ett äldreboende och fasadskisser för ett flerbostadshus med 60 lägenheter.
Asylboendena i Ankarsrum har Samer Alshekh inte hunnit vara inblandad i. Han har bara sett dem på bild.
– Jag tycker att vi behöver nya byggnader med en ny stil i Västervik. Det hoppas jag kunna bidra med. Jag ska göra vad jag kan för att ge något tillbaka till svenskarna som gett mig så mycket, kommenterar han.
Sen följer han med ut till Ankarsrums centrum, till villagatan, konsumbutiken och de fyra gula modulhusen. Medan vi går runt och tittar utvecklar han sin kommentar. Han jämför med campingen i Sunne.
– Det här är bra, säger han. Stort. Med kök och matplats. Vi invandrare gillar att kunna laga vår egen mat. Och barnen har lekplats mellan husen, det är viktigt. När det är krig kan de inte leka ute.
