Ett skyddat boende för kvinnor och deras barn - Sveriges ArkitekterSveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

elvinggarden

 

En reseberättelse från Finland 2014 av Fanny zu Knyphausen

Under min researchprocess åkte jag med benäget bistånd från Ernst Hawermans fond till Finland för att studera hur man arbetade med kvinnor i behov av skydd. Där är de skyddande boendena separata hus, och berättelserna jag har hört därifrån vittnar om en fungerande verksamhet, som innefattar såväl akut skydd och krishantering som vägledning till ett tryggt och självständigt fortsatt liv.

Medan man i Sverige väljer att fokusera på kvinnans säkerhet och att skilja henne och hennes barn från den misshandlande mannen genom ett skyddat boende som också är dolt i staden, har man Finland valt att lägga förlägga verksamheten i dessa separata byggnader som alltså är synliga i stadsrummet men ändå skyddande genom sin verksamhet och sin arkitektur. Vidare har man lagt till ännu ett perspektiv. Under viss del av vistelsen på det skyddade boendet tillåts mannen att träffa kvinnan och barnen. När barn är inblandade är det till och med en förutsättning för att kvinnan ska få komma till det skyddade boendet att hon meddelar mannen var hon och barnen befinner dig. Detta krav skiljer sig mycket från det svenska, där den misshandlade mannen anses ha förverkat sin rätt att träffa mamma och barn. De ska inte behöva riskera att möta förövaren. Frågan är svår och har många ändar. En sak som man kunnat visa i Finland – genom det Familjeperspektiv som är rådande där – är dock att mannens våldsbenägenhet minskar när han vet var kvinnan och barnen befinner sig. Men kraven på mannen är också de mycket tydliga. För att delta i terapi och få träffa mamman och barnen är han tvungen att följa det reglemente som det skyddande boendet ställer upp.

Något som påverkade mig under arbetet är det faktum att platsbristen i Sverige i somliga fall har lett till att Socialtjänsten placerat ut kvinnorna och deras barn på vandrarhem eller motell, platser av tillfällig och otrygg karaktär som vare sig sörjer för de utsattas psykiska hälsa eller erbjuder någon form av vardag. Speciellt inte för barnen. Efter mycket tankearbete valde jag att jämka samman det goda sidorna av båda tankesystemen. Skydd OCH ett ansikte utåt. Jag ville inte heller att skydd skulle betyda UNDANGÖMDHET i det rättsliga och praktiska perspektivet. Det misshandlade kvinnorna är brottsoffer, inget annat, något jag bar med mig under arbetet. Jag ville öka problemets status, visa att det är ett samhällsproblem och inget ”kvinnoproblem”. Jag ville synliggöra kvinnornas situation genom att rita en byggnad på en plats, Stadshagen i Stockholm, som kunde verka som, och utstråla skydd utifrån, men erbjuda ljus, trygghet, möjligheter från insidan.

För att kunna presentera en separat byggnad med alla de funktioner och krav på säkerhet, komfort och samvaro som en sådan plats kräver valde jag – med finsk förebild – att programmatiskt i byggnaden tolka de tre olika faser, en för varje del av läkeprocessen som kvinnorna genomgår under sin vistelse. I den första kris- och chockfasen behöver kvinnan avskildhet, lugn och skydd. Hon isolerar sig, har kanske svårt att greppa sin nya omständighet och kan då välja att avskärma sig inom byggnaden. Lägenheterna i sig erbjuder vad hon behöver i en akutfas, och först senare, när hon känner sig redo, kan hon tillägna sig byggnadens gemensamhetsutrymmen, som matsal, simhall, vävstuga, ateljé, musikzon, vinterträdgård, terrasser. Den sista och mest utåtriktade fasen har jag programatiskt löst genom en kafédel där kvinnorna när/om de känner sig redo kan arbeta eller stämma träff med personer utifrån. Den delen har en entré från gatan och är sålunda tillgänglig både utifrån och inifrån, alltefter hur kvinnornas känsla av trygghet och säkerhet utvecklar sig.

ext-vy-elvinggarden

Medan fasaden utgör en mur, ett skydd med hög densitet och massa, och vilar tungt, halvt nedsjunken, i den sluttande terrängen, erbjuder byggnadens inre höjd, luft och ljus. Avrundade och lätta former samverkar med glas och terrasserade avdelningar till byggnadens lätt svävande karaktär. Innergårdens oregelbundenhet kontrasterar mot byggnadens massiva yttre och är tänkt att fungera som en skyddande och erbjudande oas. Även här finns plats till enskildhet och/eller samvaro. Halvt nedgrävd i marken erbjuder den kuperade tomten en simbassäng och ett gym för de boende att nyttja.

Under terapi, och för att praktiskt kunna sköta träffarna med pappan, finns det en avsedd del – ett rum där det övervakade mötet kan ske. Här är säkerheten viktig, inte bara för den kvinna som deltar i mötet, utan även för de övriga boende, och rumssekvens är sådan att det är omöjligt för honom att ta sig vidare in i resten av byggnaden. Eftersom denna är till för kvinnor och deras barn, vill jag också att rummet ska vara tydligt på den punkten. Mannen kommer in och lämnar senare byggnaden genom en enskild, separat entré. Han har alltså inte tillgång till huvudingången, den som kvinnor och barn nyttjar när de kommer till boendet, och som de sedan ska använda när tiden där är över.

Det har varit av största vikt för mig att inte gömma undan den, utan placera den, precis som problemet i sig, mitt i samhället. Med arkitekturens hjälp visa problemet med en tydlig byggnad som inte skäms eller Här kan arkitekturen göra skillnad. De spridda behoven och problemets komplexitet gör att jag måste ta tydligt ställning för vilka och hur jag kan göra skillnad som arkitekt.

Tillbaka till Hawermans