“I can see queerly now”

Katarina Bonnevier doktorerade i arkitektur 2007 vid KTH med utgångspunkt i ett ifrågasättande av den heteronormativa arkitekturen och fokus på miljöer skapade av kvinnor. Hon hade ägnat sig länge åt feministisk teori och queera miljöer.

2015 hade jag själv fortfarande inte fattat grejen. Men så blev jag sjuk. Tappade mitt tjocka långa hår och tio kilo i vikt. Jag såg ut som en Alien från filmen Cocoon.

Min identitet som kvinna försvann, min kropp blev sjukvårdens egendom och världen krympte som en krampande livmoder. Jag ville inte gå ut, tålde inte omvärldens blickar eller tempo. Allt gick sakta och orken tröt. Rummen i staden var inte längre för mig. Skyddad av mörkret under vinterhimlen blev kvällsvandringar på Nytorpsgärde min frizon. Där i naturen kunde jag andas.

Vem var jag nu? Vilken var min värld och vilka var mina rum? Jag rörde mig ömsom i de sjukas och ömsom i de friskas värld. Tanken och rörelsemönstret slöt sig. Att färdas längre än fem kilometer var svindlande. Mitt stadsrum blev begränsat. Jag bjöd hem vänner en och en i lägenheten som blivit min borg. Jag hade social fobi. Att hälsa på kollegorna på jobbet kändes otänkbart.

I början av våren när snön fortfarande låg kvar träffade jag min vän Tove Sahlin som är koreograf och regissör. Hon sa: “I maj har jag en workshop i tre dagar på temat sorg och jag vill att du ska vara med”. Toves ingång var queerperspektivet: hur vi laddar ett rum med våra kroppar, hur de samspelar med varandra och förhåller sig till objekt i rummet, till rummets väggar, tak och golv och hur vi är sammankopplade genom de ritualer som vi utför där. Det lät relevant. Jag ville bli vän med min kropp igen, jag ville ut ur min kokong.

Jag ställde upp – nyopererad och skallig. Det var jag, konstnären Sofia Hultin som gjort lesbiska stadsvandringar och ett tjugotal dans- och teatermänniskor.

Man fick välja om man ville bli kallad hon, han eller hen. Jag kände mig som “det”.
Tre långa intensiva dagar i Turteaterns svarta låda fortlöpte. Det gav nya perspektiv och någon sa: “du är som en fågel Fenix som reser sig ur askan och föds på nytt”.

Övningarna handlade om förtroende, gränser och intimitet. Samma förtroende som gör att man kan lämna sin kropp i händerna på en läkare, samma gränser som gör att min kropp varit mina barns klätterställning när de var små och samma intimitet som uppstår i den slutna hissen men som aldrig skulle uppstå i ett större rum.

Jag hade fått nya glasögon. Genom dem kunde jag se hur de gamla och sjuka inte ges plats i stadsrummet och hur viktigt det är med rum för rehabilitering och alternativt tempo – så väl inne som ute. Glasögonen gav också insikt i och erfarenhet av att vi genom det vi representerar med attribut som hår, bröst och klädsel eller inövat heteronormativt rörelsemönster, laddar ett rum och det som sker där inne mellan människor eller objekt. Hur avvikelser inte kan insorteras i gängse normer och ritualer. Hur objekten vi sätter i rummet skapar en scenografi för det som sker i rummet.

Jag färdades 40 år framåt i tiden och förstod hur gamla kan känna sig när de tittar i spegeln och inte känner igen spegelbilden som stirrar tillbaka. Omvärlden kunde förhålla sig lika lite till mig som jag själv kunde, men workshopen gav mig verktyg att analysera och förstå varför. Dansen vidgade mitt rörelsemönster och människorna jag mötte vidgade min syn på vad det är att finnas till bortkopplat från kön och norm. I deras universum hade jag ett rum trots mitt avkodade anlete.

När vi planerade vår förestående studieresa till Israel bjöd vi in Katarina Bonnevier att föreläsa.
Tel Aviv är nämligen en frizon för HBTQ-personer i Mellanöstern. Vi ville utrusta våra kollegor med ett annat sätt att betrakta och få verktyg att försöka se det som vanligtvis inte syns. Katarina menar att arkitekturen och rummen vi skapar målar upp en norm av ett liv som vi kanske inte nödvändigtvis lever. Att vi borde vidga vårt register vad gäller de rum vi skapar och inkludera fler – även de avvikande och udda: stora som små, barn, sjuka och gamla. För visst är det så att vi tenderar att planera livsmiljöer för kärnfamiljer som består av fyra friska individer, detta trots att livet så många gånger förändras och plötsligt ger helt nya förutsättningar och perspektiv.

Med mina nya glasögon som Katarina och Tove så förtjänstfullt modellerat beger jag mig nu på studieresa. Och för att citera Katarina: “I can see queerly now”.

Louise Lindquist Sassene är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA och studiochef för miljöer för lärande på Sweco Architects