Arkitekten måste ansvara för helheten

Vi arkitekter och stadsbyggare pratar om hållbarhet, vi pratar om dagsljusfaktorer och nollenergihus, vi pratar om grönytefaktorer (gyffar) och effektivitetstal för bostäder. Vi pratar om fastighetsindelningar och siktlinjer. Men när pratar vi om helheten, när pratar vi om arkitekturen, det vackra och det sköna?

När pratar vi om stadsbyggnadskonsten och om rumsligheten? Det är några reflexioner utifrån aktuella stadsbyggnadsprojekt som Vallastaden i Linköping och andra stora utbyggnadsområden som exempelvis Rosendal i Uppsala. Det är uppenbart att det hänt mycket sedan Hammarby sjöstad och Bo 01 som är exempel på en tydlig stadsbyggnadsidé hela vägen till arkitekturen och rumsligheten. Jag vill inte säga att de sistnämnda är perfekta stadsbyggnadsprojekt. Men när det gäller helheten kommer de mycket närmare uppskattade städer som till exempel Paris och Stockholms innerstad.

Vad har vi vår utbildning till? Det kan inte bara vara för att uppfylla en massa delkrav utan vägning. Och varför pratar allmänheten och andra yrkesgrupper om arkitekten som den som har det övergripande ansvaret för helheten, den som ska foga samman delarna, medan vi själva gör allt vi kan för att vara lydiga undersåtar och styckar upp jobbet i delar som sällan leder till ett bra totalresultat? Detta när grunden är att arkitekten är en generalist, för vem ska annars ta ansvar för helheten?

Vi måste lära oss att foga samman krav och evidensbaserad kunskap med funktion och skönhet. För jag menar inte att det ena utesluter det andra, men vi måste förstå att vi inte alltid kan suboptimera alla faktorer. Hur tråkigt skulle inte vår samhällen då bli? Vi som arkitekter har ju ändå det slutgiltiga ansvaret. Det är vi som får stå där och skämmas om summan av delkraven inte blev vad vi tänkt oss. Det är våra namn som står på bygglovsritningarna långt efter det att fastighetsbolagen eller byggarna har sålt vidare. Det är ett ansvar vi måste ta på allvar och prata med våra beställare om. Lite skämtsamt brukar jag fråga vad som är skillnaden mellan läkaryrket och arkitekterna. En del gissningar kommer men sällan svaret: Läkarnas misstag hamnar under jord. Makabert, visst, men icke desto mindre sant. För förhoppningsvis kommer våra hus att stå 100 år och längre. En husarkitekt ritar något med lång varaktighet. Det är ingen produkt eller möbel som vi kan slänga och byta ut när vi känner för det.

Specialiseringen av arkitektrollen är inte alltid av godo. Vi blir alltför tidigt inordnade i fack (bostäder, kontor och så vidare) som vi har svårt att komma ur.

Den gamla devisen att ”helheten är något annat och större än summan av delarna” är något vi måste tänka på. Vi måste bli bättre på att sortera i allt det överflöd av information, normer och riktlinjer som ramlar över oss i vårt dagliga värv. Vinnaren i framtidens samhälle är den som klarar av att sortera och väga av. I bland måste faktiskt delkrav, hur sunda de än är, få ge vika för en bättre helhet.

Annars får vi de ”goda avsikternas diktatur”.

Robert Lavelid, arkitekt SAR/MSA