30 grader och Lena Rahoult är borta från Arkitektur- och designcentrum - Sveriges ArkitekterSveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Johanna Strömbäck—4 Aug 2014

När jag skriver det här ligger hettan över landskapet redan klockan 8 på morgonen, strax utanför Tystberga i södra Sörmland. Dagarna består av en blandning av arbete, lediga barn, umgänge med vänner, omhändertagande av torp, seglingsstunder med en lånad laser och stall och häst. Allt allt ska tryckas in den här hett efterlängtade årstiden…

Det har hänt en del under de senaste veckorna. Bland annat har Lena Rahoult blivit avskedad från chefstjänsten på Arkitektur- och Designcentrum. Det kom som en överraskning. Hennes naturliga avgång skulle ju ha skett vid kommande årsskifte. Men med tanke på att det visade sig tydligt redan i ett tidigt skede att hon inte alls förstod kulturdepartementets intentioner med att synliggöra arkitekturens och designens betydelsefulla roller och framför allt dolda potential, så var det en välkommen markering. Arkus hyrde lokal av museet/centret 2010 – 2013 och fick därigenom ett slags närkontakt med verksamheten. Jag behöver inte närmare gå in på detaljer – det finns många – men på en punkt kritiserade vi myndigheten öppet. Det gällde hanteringen av omformandet av Café Blom. Det är en provkarta över alla fel en beställare kan göra och det kostsamma resultatet kan tala för sig själv.

Att se arkitektur och även design som något som i själva verket väger betydligt mer än ”nytt och spännande”, som statusmarkör, lyx och bildmässig lockelse – är en utmaning. Det kräver förståelse för något som hart när är omöjligt att formulera men som paradoxalt nog ständigt måste formuleras – i ord och handling. Att förmedla insikter om byggd miljös alla dimensioner till lekmän och syngliggöra komplexa sammanhang, är ett görande som ställer höga krav – dels på den egna förståelsen för området, dels på kommunikationsförmåga. När det gäller Arkitektur- och designcentrum behövs dessutom en förmåga att fylla mycket stora salar. Det är en konst att få till strukturer som fyller ut och håller ur alla aspekter – attraktiva och säkra, för en bred allmänhet, okunnig som kunnig, till möjliga kostnader.

Den överhängande risken nu är och att man pga ständiga misslyckanden med att hitta rätt person att leda verksamheten, kastar ut barnet med badvattnet och beskär hela området genom att drastiskt krympa förutsättningarna för det storslagna uppdrag som Arkdes har. Det vore förödande, inte minst för arkitekturpolitiken. I andra änden sker något bra, som förhoppningsvis kan tydliggöra hur politiken behöver förändras – den av Ku nytillsatta utredningen som Christer Larsson är satt att leda.

Arkitektur och design har tyvärr inte den plats i politiken som de borde. Jag har vid något tillfälle under ett prat liknat arkitekturområdet vid Törnrosa. Hon som sover i hundra år bakom en häck och behöver bli uppväckt med en kyss av någon som åtrår henne hett. För att politiker ska kunna kyssa arkitekturen behöver de bli kära, och det blir de inte om en refererar till ”nytt och spännande” eller ”värdeskapande” utan att kunna förklara varför.

Till skillnad från till exempel i Danmark och Norge finns i Sverige ett slags pragmatiskt och grundligt förhållningssätt om tingens ordning som i sig inte behöver vara dåligt. Men det ställer andra krav på arkitekters och designers förhållningssätt och förmåga att kunna tala för sin sak. Detta är vi arkitekter inte särskilt bra på. Vi får ingen träning i våra utbildningar och sedan går vi ut och lever i tämligen slutna världar där språklig distans till politik, affärsvärld och offentlig förvaltning ”betalar sig” genom överstora glapp mellan ekonomi och teknik å ena sidan och användares behov – kroppsligt och psykologiskt – å den andra.

Arkitekturen har i reell mening i princip inte funnits inom den nationella politiken sedan slutet av 70-talet. I slutet av 90-talet återuppstod den, men främst som idé inom kulturdepartementet (socialdepet är inte på banan, och definitivt inte finansen). Det betyder ingalunda att politiken ens har förstått att det finns något viktigt där bakom törnet. Törnroshäcken är ju fullt tillfredsställande som den är – hyfsat snygg och stabil.

Vi kan bara hoppas att bostadskrisen, som innebär att politiken nu på allvar måste ge sig in frågan om livsmiljöer, leder till substantiella insikter om vad som ska till för att formulera vettiga målbilder och att forma upplägg för att ta sig dit. I värsta fall rundas kvalitetsaspekter helt för att åstadkomma kvantitet. Kruxet är att också att projekterande arkitekter inte är helt trovärdiga budbärare av kunskap som behövs för dessa insikter – en är ju så att säga jävig. Konsulters argument kan lätt avfärdas med att vi vill tjäna pengar på att rita hus.

Alldeles för få arkitekter finns idag på beställarsidan – som stöd för byggherrar och förvaltning. Alldeles för lite användbar kunskap byggs och/eller sprids kring gränssnittet mellan människan och den fysiska miljön – hur vi påverkar och påverkas av det byggda, och vad det betyder att skapa miljöer som inte fungerar för planeten, för upplevelse och hälsa (taktilt, auditivt, odorativt, visuellt, spatialt och samhällsdynamiskt). Vad samhället vinner på att skapa miljöer som håller på alla sätt, över lång tid.

Nu har jag skrivit för mycket i blogen. Nu ska jag packa för att åka med barnen till Visby. De vill leva medeltidsliv – gå barfota, äta med händerna och titta på skickliga hantverkare. Vi hörs igen!

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *