|
Fotograf: Jonte Wentzel.
|
|
OMSLAGET: Arkitektkårens omslagspojkar Thomas Sandell och Gert Wingårdh: Man ska hellre säga ja än nej. Foto: Jonte Wentzel.
Det här numret av Arkitekten ägnas åt arkitekter och media. Det är ett ämne som Arkitektens redaktion har egen erfarenhet av. Framför allt vet vi hur ängsliga arkitekter kan bli, när de ska figurera i media. Vårt råd är enkelt: Våga mer, var inte så förtvivlat försiktiga.
Två som vågar är Gert Wingårdh och Thomas Sandell. Så vad passar bättre än att intervjua dessa den svenska arkitektkårens mesta kändisar, i ett nummer som handlar om arkitekter och media?
Wingårdhs och Sandells erfarenhet är att man måste ha något att säga för att bli uppmärksammad av media. Man måste ha en åsikt. Men de vill ändå hålla sams inom kåren, de tycker inte att man ska snacka skit om varandra. ”Om alla istället pratar väl om varandra, då växer vi som kår”, säger Thomas Sandell.
Några som däremot gärna skulle se att arkitekterna även vågade kritisera varandra är Eva Eriksson, som undrar vart alla arga arkitekter tagit vägen, och Olle Bengtzon, som tycker att man måste ställa till bråk och rabalder. Det var tuffare tag förr, kan man konstatera när man läser intervjerna med dem.
Du kan också läsa om vad företagen tycker om sina medierelationer, och vad journalisterna anser om arkitekterna.
Missa inte heller debatten om arkitektutbildningen. Den drog igång efter artiklarna om utbildningen i Arkitekten 08. Ett exempel på medias makt?
Per Lander
I tider då det är tufft om jobben och till och med Gert Wingårdh säger att det aldrig varit så tyst i mobilen, finns det en arkitekt som är ovanligt varm i telefonörat; Christer Fritzell, Sveriges Arkitekters chefsförhandlare.
Hur är det?
– I september var det mer än vanligt. Det är alltid uppdämt efter semestern. Företagen har avvaktat med uppsägningar och hoppats att privata och offentliga beställare efter sommaren ska fatta de där besluten som leder till uppdrag. Om det då inte blir några positiva beslut så törs man inte vänta längre. Det är inte så konstigt att det just i september var 76 stycken uppsägningar som Sveriges Arkitekter var inblandade i, från att ha varit cirka 30 i månaden under våren. Nu i oktober har det lugnat ner sig.
Handlar alla telefonsamtal om uppsägningar?
– Eller om löner. Eller om individer som råkat i kläm på arbetsplatsen eller känner att chefen vill bli av med dem. Naturligtvis får vi också många frågor om vad som gäller vid föräldraledighet och så vidare.
Hur låter det i luren när det handlar om uppsägningar?
– Ibland är det oroliga medlemmar som ringer för att signalera att kontoret har lite att göra. Eller så ringer de efter att deras chef informerat om att kontoret måste säga upp ett antal personer och ska inleda förhandlingar. Och så är det samtal från bekymrade chefer, som säger att ”nu har vi skjutit på det för länge, nu måste vi göra något”.
Varför tror du att en del företagare reagerar negativt när Arkitekten vill skriva om deras uppsägningar i tidningen?
– Man tar det inte som en naturlig del i företagets liv, att man expanderar när det går bra, och minskar antalet anställda när uppdragen tryter. Man tycks se det som att man måste skämmas för att man inte kan behålla personalen, att det är dålig marknadsföring.
Är uppsägningar något att skämmas för?
– Nej. Uppsägningar är tråkiga för de enskilda individerna. Men om företaget inte har uppdrag åt alla anställda, så måste de till slut vidta uppsägningar.
Annika Jensfelt