Av Annika Jensfelt
I Miljödepartementets entré från Tegelbacken tar Erik Westman emot i vit skjorta med väst.
– Det är ju ingen arkitektur-touche på det vi gör, konstaterar han snabbt, som en fortsättning på hans påstående när vi bestämde tid per telefon, att han antagligen inte hade något att berätta för mig i min jakt på arkitekturfrågorna.
Erik Westman har själv aldrig varit med i arbetsgruppen, men eftersom tidigare representanter fått andra uppdrag eller slutat, är det han som bidrar till skrivelsen från Miljödepartementets sida.
Miljödepartementet har hand om plan- och bygglagen. Och både Boverket och Stadsmiljörådet ligger under detta departement. Just nu pågår PBL-utredningen och, som Erik Westman säger, det kommer att finnas med en liten snutt om den i skrivelsen. Men arkitektur är enligt Erik Westman inget man arbetar med i det dagliga.
– Ska man vara uppriktig kommer frågorna aldrig upp. Förutom när det ska skrivas en skrivelse eller proposition, säger han.
Och detta har sin naturliga förklaring, tycker Erik Westman.
– Regelverket handlar främst om funktionella aspekter, som hälsa och säkerhet, inte om huruvida det är vackert. Man skulle kunna säga att för oss på Miljödepartementet får ett hus vara hur fult det vill, bara det är miljövänligt och sunt.
Efter omorganisering och omflyttning inom departementet är det mesta i Erik Westmans rum fortfarande i flyttkartonger. Rummet har han valt själv, berättar han. Ytterväggens bärverk skjuter ut i rummet, mellan de två fönstren. Han tänkte att det är bra mot trafikbullret utanför. Men rummet är inte så ljust och fint som han förutsett. Att det kan bli så mörkt, trots två stora fönster, det trodde han aldrig. På skrivbordet ligger ett rött glänsande äpple. Han säger att han aldrig skulle äta det, med tanke på hur besprutat det är. Men han tycker att det är vackert.
– Men nånstans tangerar väl allting det byggda, fortsätter Erik Westman sedan.
Han syftar till exempel på sopsorteringen.
– Det är ju bara att titta hur fult det är för att man ska förstå att det är önskvärt med väl utformad sopsortering. Och eftersom vi vill se mer återvinning, vill vi att stationerna ska vara attraktiva.
Han drar sig till minnes att detta var ett uppdrag som Miljödepartementet gav Boverket under arkitekturåret 2001, att ta fram exempel på mer estetiskt tilltalande kretsloppsanordningar. Men något sådant har han inte sett röken av, säger han.
– Sammanfattningsvis kan man ändå konstatera att arkitekturpolitik med tillhörande frågor inte väger särskilt tungt i det här departementet, avslutningssäger han och knäpper händerna framför sig. Det är liksom inte riktigt vårt bord.
Jag svarar något i stil med att ”jag får väl leta vidare”.
– Jag tror inte att du hittar arkitekturfrågorna någonstans, säger Erik Westman då.
Han menar att det som kännetecknar att frågor bereds är att det finns en särskild enhet för dem. Sedan kan regeringen dessutom bestämma att frågorna ska drivas på tvärs, i alla departement. Jämställdhetsfrågorna är exempel sådana frågor, säger Erik Westman.
– De har en egen enhet och särskild minister. Det är hela tiden tryck på oss att vad som än görs ska jämställdhetsaspekten finnas med. Jämställdhetsfrågorna står skrivna på väggarna i hela regeringskansliet. Det kan man inte säga om arkitekturfrågorna, säger han.
Och efter någon sekunds paus tillägger han att det kanske inte heller ska vara så.
Kanske var det för att jag en stund senare hamnade öga mot öga med en arkitekt, landskapsarkitekten Kerstin Lokrantz närmare bestämt, som jag fick uppfattningen att arkitekturfrågorna visst finns och också arbetas med. I alla fall på den lilla infrastrukturenheten, på det stora Näringsdepartementet, som styr gigantiska Vägverket och Banverket.
– Men det handlar förstås mycket om ekonomi. Jag ägnar inte heltid åt arkitekturfrågorna, säger Kerstin Lokrantz.
Hennes rum är hörnet av ett gammalt ministerrum, med bågformade fönster och blick mot Riddarfjärden. Men en anskrämlig lyktstolpsarmatur skymmer utsikten, vilket hon också påpekar.
I sitt regleringsbrev för Ban- och Vägverket 2003 ställer Näringsdepartementet krav på återrapportering av vilka åtgärder verken har vidtagit för att vidareutveckla och följa upp arbetet med regeringspaketet ”arkitektur, formgivning och design”. Det innebär bland annat att verken ska redovisa andel projekt där man upprättat ett gestaltningsprogram.
– Mer detaljerat än så jobbar vi inte, vi kan inte styra i detalj hur verken ska arbeta, säger Kerstin Lokrantz.
På hennes bord hamnar dock överklagade arbetsplaner från de statliga verkens väg- och banprojekt. Då är det hennes uppgift att granska projekten. Just nu utreder Kerstin Lokrantz Vägverkets projekt väg 60 mellan Örebro och Borlänge, vägsträckan vid Ludvika. Hon pekar på en rad pärmar med vita ryggar i bokhyllan bakom stolen som jag sitter i.
– I sådana fall ser man hur projekteringen går till och hur man i detalj jobbar på de statliga verken. Ibland kliar det i fingrarna att själv rita om till exempel en vägdragning. Men det får man ju inte. Om vi skulle gå in i pågående projektering kallas det ministerstyre, och det är förbjudet, säger hon.
Kerstin Lokrantz är en av dem som länge varit med i arbetsgruppen. Hon var med när de lade fram förslaget att kravet på estetik skulle föras in i järnvägslagen och väglagen, vilket också skedde 1999.
– Det ligger alltid mycket arbete och många diskussioner bakom en eller ett par meningar i en lag. Och de kan få stor effekt, säger Kerstin Lokrantz.
Men hon konstaterar att man ännu inte kan se några fysiska resultat av lagändringarna. Det är långa ledtider i infrastrukturprojekt. Men hon tycker att intresset och uppmärksamheten kring arkitekturfrågorna har ökat mycket under de här åren. Och det är hon glad för.
På Finansdepartementet heter en av ministrarna Lövdén och det handlar om bostadsförsörjning, hyreslagar och finansiering. Billiga bostäder. Kanske en plats för några arkitekturfrågor, tänker jag, när jag jagar vidare i regeringskvarteren.
– Det finns många beröringspunkter, men vi har inget uppdrag att driva några frågor som har direkt med arkitektur att göra, säger Ola Göransson när han, efter att ha omnämnt sitt eget rum som grottigt, visat mig in i ett konferensrum på bostadsenheten.
Ola Göransson är också arkitekt, dessutom ekonom och relativt ny i arbetsgruppen. Han har bara varit med i ett år och under den tiden har arbetsgruppen inte haft något konkret uppdrag, förutom att som nu sammanställa skrivelsen. Han tycker således att arkitekturfrågor hittills inte utgjort någon central roll i hans arbete.
Men flera av hans arbetsuppgifter är ändå av den art att han känner att han har nytta av att vara utbildad arkitekt. Till exempel när regeringen gav uppdraget åt landshövding Mats Hellström att utreda kommunernas förutsättningar för bostadsbyggande. Och när han just nu planerar för en seminarieserie för tjänstemän och politiker, som ska handla om framtida boendeformer, stadsmiljöer och bostadskvaliteter.
På Utrikesdepartementet handlar det varken om sopstationer, vägdragningar eller bostäder.
– Den stora arkitekturfrågan är ambassadkanslier och residens, alltså Sveriges utrikesrepresentation, säger Kerstin Nordlund Malmegård rappt.
Längst bort i en vinklad korridor har hon sitt arbetsrum, prytt av en stor kakelugn med spegel.
Det är under Utrikesdepartementet, med egen fastighetsavdelning, som Fastighetsverket har tagit fram ett kvalitetsprogram för Sveriges representationsbyggnader utomlands. Just nu är det ambassadbygget i Washington, ritat av Gert Wingårdh, som konkretiserar ambitionerna i det arkitekturpolitiska handlingsprogrammet. Under EU-ordförandeskapet var arbetet fokuserat på att utforma ministerrum och andra representativa lokaler.
– Det handlar om att samordna information och sända inspiration in i systemet, säger Kerstin Nordlund Malmegård om departementets uppgift i arbetsgruppen.
Hon har varit med i gruppen länge, sedan 1999. Genom arbetsgruppen håller hon sig à jour med vad som händer på arkitektur-, design- och formområdet. Inspirationen handlar också om att hitta egen finansiering för att, i enlighet med handlingsprogrammet, främja arkitektur och formgivning. arbetsgruppen har inte någon särskild budget för frågorna, påpekar Kerstin Nordlund Malmegård.
När jag blivit lotsad förbi vaktspärren på Fredsgatan 8, visar Eva Lisskar-Dahlgren mig den inbyggda gården, som knyter samman regeringskansliets byggnader i kvarteret Tigern.
– Det är Gert Wingårdh som har ritat, säger hon, innan vi tar hissen upp till Socialdepartementets enhet för social service.
Eva Lisskar-Dahlgrens rum är ett av många, bakom frostat glas på ett hav av blankpolerad, grå golvmatta. Svårorienterat för en synskadad, påpekar hon, men tröskelfritt, av Wingårdh och Sandell. I det nya uppdrag som nu givits till arbetsgruppen, är en viktig uppgift att verka för ett tillgängligt samhälle. Och på socialdepartementet handlar arkitekturfrågorna mycket riktigt om tillgänglighet.
– Vår uppgift är att vara motor för att konceptet ”design för alla” genomsyrar statens alla verksamheter, att det inte glöms bort när det skrivs direktiv och fattas beslut, säger Eva Lisskar-Dahlgren.
Bokhyllan bakom henne är full av färggranna pärmar och mappar med prydliga etiketter. På skrivbordet ligger den lila skriften Framtidsformer, handlingsprogrammet för arkitektur, formgivning och design. Konceptet ”design för alla” finns inte med där och när arbetsgruppen bildades var inte Socialdepartementet representerat. Men sedan 1999 har Eva Lisskar-Dahlgren varit med.
En av de uppgifter hon haft i sitt arbete med arkitekturfrågorna var att under Sveriges ordförandeskap i EU ansvara för ett expertmöte om design för alla, där hela arrangemanget skulle vara tillgängligt för deltagare med olika typer av funktionshinder.
– Det blev riktigt bra, förutom att Gatu- och fastighetskontoret bestämde sig för att gräva upp gatan mellan hotellet och konferensanläggningen lagom till mötet, så det blev svårframkomligt för alla, berättar hon.
Av Socialdepartementets drygt 200 anställda, är det fler som arbetar med tillgänglighet. Men även här får jag klart för mig att arbetet med arkitektur, design för alla, bara utgör en liten, liten del av allt annat som ska göras. Eva Lisskar-Dahlgren är även ansvarig för internationella handikappfrågor på Europanivå och så är hon expert i diskrimineringsutredningen och radio- och tv-lagsutredningen.
Till sist begav jag mig så till Kulturdepartementet, det minsta departementet av alla och arkitekturfrågornas huvudborg. Här finns faktablad om propositionen Framtidsformer – om arkitektur, formgivning och design, redan i entrén. Det är också representanten från Kulturdepartementet som är ordförande i arbetsgruppen.
De senaste åren har dock regeringskansliets arkitekturhuvudroll på tjänstemannanivå, det vill säga rollen som ansvarig för arkitekturfrågor på Kulturdepartementets enhet för kulturarvet, varit spelad av ett flertal olika personer i turordning, till följd av sjukskrivningar och föräldraledigheter. Just nu är det den tjänsteman som är ansvarig för designfrågor, Mari Granath, som ansvarar för arkitekturfrågorna. Fast hon fick i sista stund förhinder och kom inte till vårt bokade möte.
Det blev istället Claes Eriksson på enheten för konstarterna, som hoppat in för att sammanställa skrivelsen, som fick berätta vilka som är arkitekturfrågorna på Kulturdepartementet och hur man arbetar med dem till vardags.
– Det är den innehållsliga kärnfrågan som vi håller på och borrar i, säger han när vi slagit oss ner i en sittgrupp med röd färg, placerad i navet av ett flertal korridorer.
Claes Eriksson poängterar att arkitekturen ska tjäna många syften, som arbetsgruppen ska fånga upp.
– Från Kulturdepartementets sida handlar det i första hand om det konstnärliga och det publika. Arkitekturen är en konstart, som är litet unik eftersom den ju drabbar alla. Här finns också en rättvisedimension. Inte bara de som har råd, utan alla ska ha rätt till ett respektfullt bemötande, i det här fallet en väl genomarbetad miljö.
Han nämner tjänstemännens uppgift att förverkliga den politiska viljan, omvandla politiska önskemål till lämpliga styrmedel för att konsten och arkitekturen ska kunna utvecklas. Det handlar om utövarnas situation och ansvar, om institutioner som Arkitekturmuseet och andra mötesplatser för arkitektur, form och design.
Arbetet mynnar ut i de årliga regleringsbreven till museer och myndigheter. Och i mer oförutsedda aktiviteter, som kulturministerns deltagande vid olika invigningar och svar på bidragsansökningar.
Eller som nu, i skrivelsen.