Vem har sett Babylon?

PDF-version

Utbildad i Moskva kom arkitekten Sahar Abdul-Hadi till Sverige 1989. Som politiskt engagerad i Irak hade det varit omöjligt att stanna kvar och hon lämnade landet 1981. Nu reser hon snart tillbaka till sin hemstad Babylon, efter tjugotvå år i exil.

Av Nina Gunne

– Först kände jag bara lycka. Människorna i Irak har varit förtryckta i trettio år och nu är de fria. Men sedan kom också andra tankar. Igår grät jag när jag såg på tv hur Nationalmuseet tömdes på en dag. 170.000 föremål. Och bibliotek med historiska böcker har bränts ner. Det är en stor tragedi.

Sahar Abdul-Hadi bjuder på te och baklava i sitt vardagsrum och vi bläddrar i böckerna hon lagt fram på soffbordet. Böcker som smugglats ut till henne under de tjugotvå år som gått sedan hon lämnade Irak. I alla år har hon längtat efter att återse museerna, kulturskatterna, biblioteken och platserna. Nu ser hon på alla tv-kanaler hur detta förstörs och plundras.

– Enligt Genévekonventionen skulle det ingå i koalitionens skyldigheter att skydda landets historiska platser under krig. Istället står man bara och tittar på.

Hon såg kriget som den enda lösningen för att få ett slut på förtrycket. Alternativet var ett fortsatt Irak med Saddam Hussein. När de första demonstrationerna bröt ut i Stockholm mot kriget gick hon med till en början, men sedan valde hon att gå hem.

– Där fanns inte ett enda plakat mot Saddam. Det är svårt att säga att jag var för kriget, men jag tänker inte göra något för Saddam. Folket hade tappat hoppet. Vad kan bli värre än de trettio år som varit?

– Men att kulturarvet nu förstörs – jag finner inte ord för det. Vem ska svara för detta?

Under studieåren i Irak ställdes det under flera förhör krav på henne att gå med i Bath-partiet. Hon var kulturellt och politiskt engagerad och hade bland annat uttalat sig om det patriarkala systemet i Irak. Hon ville studera arkitektur men såg det som en omöjlighet att fullfölja utbildningen i Bagdad. Det var farligt för henne att vara kvar och hon valde att lämna landet 1981 via en resa till Jordanien.

– De jag känner till som studerade på arkitekturskolan i Bagdad hade svårt att avsluta sina studier om de inte engagerade sig i Bathpartiet och samarbetade med regimen. De flesta såg sig tvungna att lämna landet.

– Man fick bara ett par varningar, sedan försvann man, förklarar hon.

En bror hade redan flytt till Kroatien. Kvar i Irak fanns sju syskon, föräldrar och resten av släkten.

Sahar reste från Jordanien till Moskva för att studera på arkitekturskolan. Hon bodde där i åtta år, läste först ryska och tog sedan examen på arkitekturskolan med högsta betyg. Hon kom till Sverige 1989 under en tid då det var svårt att få arbete som arkitekt. Hon valde att börja forska om arkitekturen i sitt hemland på KTH Arkitektur.

– Vem har sett Babylon? frågar hon sig. Hur kan man idag uppleva städer med en sådan historisk klang som Babylon? Landet har varit isolerat i trettio år. Kan man återuppliva en historisk plats och locka dit turister så kan man också lyfta hela landet.

Hon studerar möjligheter att återuppliva den slocknande civilisationen i forna Babylon genom en förnuftig restaurering. Men det har varit svårt att samla material till forskningen från Sverige. Släktingar i Babylon fick muta vakter för att ta sig runt bland ruinerna och fotografera. Böckerna har smugglats ut i olika omgångar.

– Allt var förbjudet i detta land. Man förstår inte varför. Men alla var rädda och de unga är hjärntvättade.

Häromåret fick hon en doktorsavhandling i sin hand, skriven av en arkitekt i Irak.

– Han skriver om Saddam Hussein som en hjälte och rättfärdigar alla de grymma krig som landet utkämpat genom historien mot bland annat judarna. Vad har hänt med landet när en arkitekt försvarar tyranniet i sin avhandling?

När Saddam kom till makten var Sahar arton år. Hon var kulturellt intresserad, gick på teater och läste. Det var en spännande kulturell miljö hon levde i.

– Det är inte samma land som jag lämnade. Det har inte ens stagnerat utan gått tillbaka till 1940-talsnivå. Det är sorgligt att ett land förlorar flera decennier. I Irak har inte människoliv haft något värde. Man har kunnat bli avrättad för ett ord eller en tanke. Därför har det under Saddams tid inte heller funnits något utrymme för kulturen att utvecklas.

Hon beskriver hur det var att leva under Saddams regim under de år hon var kvar i landet och hur landet och människorna har förändrats under de år hon varit borta. En av hennes bröder fängslades när han satt på ett café och såg på ett tv-tal av Saddam. Någon bytte kanal för att se på fotboll. Det blev sju år av tortyr och fängelse för de åttio personer som befunnit sig i lokalen, några avrättades. Hennes far satt i fängelse i ett halvår och blev så skadad av tortyr att han inte levde länge efter att han släppts.

För några år sedan åkte Sahar till Berlin och Pergamonmuseet. Där fick hon för första gången se originalet av Babylons Ishtarport som 1902 grävdes ut i Babylon och sedan byggdes upp mosaik för mosaik i museet.

– Jag satt i timmar och bara tittade. Det var så vackert.

Det var också så nära hon kommit sitt hemland på många år.

För två år sedan reste hon till Syrien och träffade sin mamma och tre av sina syskon.

– Jag stod inte ut längre och visste inte om vi nånsin skulle ses igen om jag inte åkte då.

Hur arkitekterna har haft det i Irak under Saddams regim kan Sahar bara ana. Före Saddams tid fanns en arkitekt- och ingenjörsförening men hon vet inte om den har varit aktiv eller på vilket sätt. Säkert är att arkitekterna varit starkt styrda och knutna till partiet och hon vet att många lämnade landet för att de inte orkade med pressen.

– Saddam började medvetet plocka i det intellektuella, utbildade ledet, framförallt bland lärare. Deras liv blev helt och hållet styrt.

Idag är många byggnader i Irak förknippade med Saddam Hussein. I Sahars hemstad Babylon har rekonstruktioner gjorts under diktatorns tid. Han har lämnat sitt avtryck över hela landet och i hela samhället. Otaliga palats, monument och andra påkostade byggnadsverk har uppförts under Saddams regim.

– På nästan varje sten har han låtit pränta in sitt namn. Till vilket pris som helst, genom den grymmaste dörren, ville han komma in i historien.

Men hon har hopp om en ljusare framtid för Irak.

– Man behöver inte bygga upp landet från ingenting. Där finns många högutbildade människor. Historien finns, och bakgrunden.

Själv anser hon att FN bör ha en viktig roll i återuppbyggandet av Irak.

– USA hävdar att de har betalat med blod, så nu vill de ha sina byggkontrakt. Men om USA vill ha en chans att vinna förtroende i hela regionen så är det viktigt att de handlar rätt nu. De har åkt långt för att, som de säger, befria landet. Nu har de möjlighet att bevisa det.

På konsultkoncernen SWECO, där Sahar sedan fem år arbetar med digitala kartor, deltar man idag i ett förberedande arbete bland svenska företag, myndigheter och biståndorganisationer för återuppbyggandet av Irak. Sahar hoppas kunna få en roll som en länk mellan den irakiska kulturen och det svenska företaget.

– Det finns kapacitet i Irak men till en början måste både finansiellt stöd och kunskap komma utifrån.

Hon tycker att Sveriges Arkitekter och Kulturarv Utan Gränser ska agera tydligt nu.

– Arkitekten som individ kan inte göra så mycket. Nu behöver man studera vad som behöver rekonstrueras, och vilka byggnadsverk som behöver rensas från dåliga rekonstruktioner.

Detta är också nära förknippat med hennes avhandling om att återuppliva historiska platser för turismen.

– Man måste få bort stämpeln som kopplar byggnadsverk och platser till Saddam. Det kan bli ett lyft för hela landets heder. Man måste rensa för att öppna nya vägar.

– Vad gör man med alla byggnader som symboliserar Saddam eller är förknippade med krig? Diktatorer slösar ofta stora summor på byggnader för att försäkra sig om att finnas kvar i historien. Jag vet inte om folk vill ha kvar dem.

– Samtidigt kan man inte säga att allt ska bort. Att riva är lättare än att bygga upp.

Många av de byggnader som uppförts av Saddam skulle kunna återanvändas för andra syften anser hon.

– Man skulle kunna skapa ett museum i ett av hans palats och visa hur folket levde under diktaturen.

Det är svåra frågor att ta ställning till och svåra år väntar i Irak.

– Men värre än Saddams tid, det kan det inte bli. Jag vill fortfarande tro det.

Nu vill hon tillbaka så fort som möjligt, till sin familj och till sin hemstad som hon inte sett på över tjugo år. När hon nu kan resa tillbaka och se vad som hänt med landet och Babylon, vill hon återuppta sin forskning och hoppas finna ett sätt att arbeta som gör det möjligt. Hennes dröm är att äntligen få arbeta som arkitekt, det hon drömde om som ung i Irak.

Hon visar sina avfotograferade ritningar från Moskva och hon berättar om projekten med viss sorg.

– Det svider att jag ännu inte fått arbeta som arkitekt, det jag utbildat mig för.

– Men kanske öppnas nya möjligheter för mig nu.

Ett par veckor efter vårt möte har Sahar kommit i kontakt med sin familj i Babylon genom en satellittelefonlinje. Skolorna hade öppnats och el och vatten börjat fungera. Men det var fortfarande kaos.

– Man kunde ju inte prata öppet under alla dessa år, varken på telefon eller i brev. För första gången på 22 år hörde jag frihetens klang i deras röster.