Arkitekten maj 2003

PDF-version

22 maj 2003

OMSLAGET: Josef Franks tapet sitter på en vägg i de byggnadsminnesmärkta Erskinehusen i Gyttorp, som nyligen belönats med Europa Nostra-pris för sin renovering. Foto: Kasper Dudzik.

Är det speldjävulen som gör sig gällande?

I förra Arkitekten skrev vi om kasinon. I det här numret fortsätter vi på temat gambling. Men nu i en helt annan form, som är betydligt vanligare bland arkitekter. Nämligen parallella uppdrag.

Parallella uppdrag är ingen tävlingsform. Det har Sveriges Arkitekter och dess stiftare predikat i många år. Det är en utredningsform när förutsättningarna är oklara. Ingen vinnare utses, och resultatet ska inte användas för att välja vem som ska få eventuellt fortsatt uppdrag. Offentliga upphandlare bryter till och med mot lagen om de ger någon deltagare fortsatt uppdrag utan att ha upphandlat nästa fas i öppen konkurrens.

Men kartan stämmer inte med verkligheten. I realiteten är de parallella uppdragen ofta inget annat än just tävlingar, där det som ligger i potten är fortsatt uppdrag.

Hur kommer det sig då att arkitekter är så angelägna att tävla att man ställer upp på att göra det som borde vara vanliga uppdrag till en form av tävling?

Är det tävlingsinstinkten som ligger bakom? Chansen att mäta sig med sina kolleger? Men det är en dålig form av tävling. Utan både spelregler och domare, och utan att någon segrare behöver utses. Dessutom ligger villkoren för tävlingsdeltagandet milsvitt ifrån vad som gäller på de stora galorna i andra tävlingsgrenar.

Eller är det speldjävulen som gör sig gällande, chansen att kamma hem storkovan? I så fall är det en extrem form av speldjävul. Det är ju inte alls storkovan som ligger i potten, långt därifrån. Det man kan vinna är i bästa fall ett helt normalt uppdrag med marknadsnormala villkor. Sådana villkor som borde funnits redan från början.

Per Lander

Arkitekt i hetluften

Leif Hildeberg är arkitekten som sadlat om och blivit torpare efter 15 år som stadsarkitekt i Varberg. Nu är han uppmärksammad för att han utvecklat en ekologisk metod att bekämpa snytbaggar med cement istället för det giftiga ämnet permetrin.

Hur kom du på att cement är effektivt mot snytbaggar?

– Jag känner väl till cement, det har funnits i flera hundra år. Jag jobbade med broar innan jag blev arkitekt och på byggen som arkitekt. Alla som känner till cement vet att det fastnar på allt. Vi satte de första ”cementplantorna” för fem år sedan. De har klarat sig bra mot snytbaggar.

Vilka fördelar har cement?

– Den är miljövänlig, kan andas och spricker när stammen växer. Den som hanterar plantorna behöver inte vara klädd i rymddräkt, den som planterar dom kan ta sig en macka eller en prilla utan att behöva tvätta händerna först, vilket de ändå inte gör. Man behöver inte ens ha handskar. Cementens alkaliska reaktion neutraliserar dessutom regnens surhet.

Är du säker på att metoden fungerar?

– De ”cementplantor” jag satte för fem år sedan har klarat sig mycket bra fast det varit snytbaggsår sedan dess. Förra året ville jag vara mer vetenskaplig och planterade rader med cementplantor, permetrinplantor och obehandlade. Vi får ser hur det går. Fler experiment skulle behövas. Men snytbaggar gillar inte att få sand mellan tänderna.

Är skogsindustrin intresserad?

– Inte ett dugg. Jag har försökt få in artiklar i skogsindustrins tidningar, men det har varit locket på. Skogsnäringen har tryckt på Kemikalieinspektionen att tillåta fortsatt giftanvändning och har därför tystat allt tal om att det finns alternativ. Man förbjuder permetrin men tillåter cypermetrin som enligt experterna är tio gånger så djävligt! Snacka om kullerbytta hos en viktig myndighet!

Kerstin Persson