|
Känner inte arkitekter till Boverkets Byggregler, BBR, eller struntar de i dem? Det undrar Peter Erséus, arkitekt och ledamot i Bostadsprisjuryn, efter att ha läst den andra volymen i serien Arkitekternas villor.
Det har länge förvånat mig att det byggs så många bristfälliga bostäder i det här landet. Det är som om vare sig arkitekter eller byggherrar bryr sig om – eller känner till – det regelverk som omger bostadsplanering och som står att läsa i BBR.
Nyligen utgavs på Arkitektur Förlag boken "Arkitekternas villor, volym 2". Här presenteras 30 nybyggda villor (och fritidshus) som, enligt Arkitekturs chefredaktör Olof Hultins förord, alla har det gemensamt att de representerar "ett gott arkitektarbete". Och visst – de mer eller mindre namnkunniga arkitekterna har åstadkommit, som jag ser det, ovanligt stiliga projekt som säkerligen imponerar på fler än mig.
Men hur kommer det sig att det stora flertalet villor (fritidshusen kan vi lämna därhän) uppvisar en så tydlig brist på insikt om vad som faktiskt gäller enligt svensk lag? Om insikten finns är det i så fall arrogansen som skrämmer, eller kanske svagheten för att prioritera det spektakulära framför allt annat.
Att man bortser från kravet på avskiljbart kök kan jag ha en viss sympati för – regeln är kanske överdrivet förmyndaraktig. Men att man väljer att strunta i krav på möblerbarhet och förvaring, eller att en person i rullstol inte kan besöka toaletten eller öppna dörrar, tycker jag är snudd på oförlåtligt i vår upplysta tid. Om man nu ens som rullstolsburen kan komma in i byggnaden och inte snöpligt hindras av de trappsteg som till synes finns där av enbart "arkitektoniska" skäl.
Att en flervåningsbostad dessutom i sin tillgängliga våning ska rymma vissa av boendets basfunktioner verkar man också, i många fall, ta med en klackspark. Endast efter genomgripande ombyggnad, om ens alls, kan dessa lösas. BBR anger en lägstanivå beträffande bostadens funktionalitet och det vore väl skam om man som arkitekt inte försökte komma upp i den nivån – åtminstone.
Det är svårt att rita bostäder. Det har jag lärt mig av egna misstag. De ibland trista, funktionella kraven kan kännas som ett hinder i en strävan efter det konceptuellt enkla och slående greppet. Men måste den goda funktionen, som är den sannolika orsaken till det regelverk som finns, offras på den avskalade estetikens altare? Reduceras inte arkitekturen då till att enbart handla om yta? Är det inte just de byggnader som lyckats förena god funktion och god form som representerar "ett gott arkitektarbete"?
Peter Erséus SAR/MSA
|