Metro på danska

PDF-version

Köpenhamn tar underjorden i besittning och anlägger en superfunktionell tunnelbana. Med grafiskt renodlad design vill Kongens By förverkliga den flera hundra år gamla drömmen om storstaden. För vem bygger man? Vad uttrycker den nyfuturistiska arkitekturen?

Av Kristiina Kyander

Foto Kasper Dudzik

Det är numera långt till Kongens Nytorv. Den svenske turistens ankomst sker sedan tusenårsskiftet i de flesta fall på Hovedbanegården, istället för Havnegade. Och till skillnad från andra tunnel­banesystem i världen ligger Köpenhamns nya Metro långt ifrån järnvägsstationen. Paradstationen finns istället strax utanför reaskyltande Magasin du Nords entré, mitt emot det Kongelige Teater vid Kongens Nytorv.

Ett jättelikt cirkulärt hål i gatan lyser, öppet för att sluka eftermiddagsrusningen. Branta sten­trappor leder ner, i den halkiga snömodden stryker många längs granitväggen och ledstången i stål. De enda överbyggnaderna består av hissburen i glas, M-skyltcylindern och ljusintagen i form av asymmetriska prismor. Det är inte Metrons bästa årstid, anmärker arkitekten Nille Juul-Sørensen, dagsljuset har knappast funnits sedan invigningen i slutet av oktober:

- Ingen har ännu riktigt kunnat se hur de prismatiska dagsljusinsläppen fungerar. Men om en månad kommer solen att ge ljus och färgeffekter genom glasprismorna, och metrohallen fylls av dagsljus. Man kan läsa av de olika årstiderna i hur ljuset kommer in.

Rulltrappan i en tunnelbana tillhör vardagsvoyeurens favoritplatser, få ställen tillåter att lika ohämmat betrakta andra människors ansikten. Metrons system av rulltrappor är intrikat sammanflätat och förstärker känslan av ett nersänkt rum gjutet i ett stycke, som ett stående metallskrin i jorden. Färgen är överväldigande sedd från trappan, grafiska skiftningar i noga avvägd kontrast mot ljusskyltarnas röda budskap. Tunnelkänslan är borttrollad genom de korta perrongerna, som är anpassade efter tåglängden. Konstnärlig utsmyckning är utesluten och reklamen diskret undanstädad till digitala skärmar på väggen bortom spåren, som i sin tur är avstängda med skjutpartier i glas. Det självsäkra storstadsmässiga tunnelbanebeteendet har ännu inte riktigt infunnit sig hos genomsnittsresenären, fortfarande pågår ett förvirrat letande efter växlingsautomater och uppgifter om korrekta biljettpriser framför informationsväggen av rostfritt stål, i den obemannade entréhallen som också leder till Magasin du Nords nedre plan.

- Metrons arkitektur har kallats minimalistisk, men det begreppet fanns faktiskt inte när vi började 1993-94. Det handlar mer om att följa i spåren av den danska arkitekturtraditionen som till exempel Arne Jacobsen representerar, säger Nille Juul- Sørensen.

- I början kände vi oss fångade i en teknikfascination, men sedan har resan satts i centrum. Den ska bli så trevlig som möjligt, förhoppningsvis oförglömlig. Vi har tänkt på japanska rum; när man tror att man upplevt klimax öppnar sig nästa rum.

Nille Juul-Sørensen och 30-talet medarbetare vid jättekontoret KHRAS, har sedan 1994 ägnat sig åt underjordens arkitektur i sex stationer, förbundna av åtta kilometer tunnel i Metrons första etapp. De fem stationerna ovan jord finns längs sex kilometer spår i upplyfta banor. Etapp nummer två invigs redan i maj med ytterligare sex stationer mellan Nørreport och Vanløse. Den tredje utbyggnaden räknas bli klar 2005 och fullbordar sträckan mot flygplatsen. Då finns sammanlagt 21 kilometer bana och 22 stationer. Satsningen på arkitektur både ovan och under marken är påfallande, varje detalj är genomdesignad och påkostad in till minsta skruv.

- En mycket liten del av investeringskostnaden, 1-2 procent, är nerplöjd i arkitektinsatserna, anmärker Nille Juul-Sörensen. Denna lilla procent är en viktig investering, det är den som syns.

Underjorden utövar ingen farlig lockelse i Köpenhamn. Tunnelbanan brukar vara fiktionens farliga plats, men Luc Besson hade knappast kunnat spela in "Subway" i Köpenhamns nya metro. Inte heller lämpar den sig för vild flykt undan lagen, eller ens som värmestuga för samhällets olyckligaste. För varje vrå är upplyst, ända ner i tunnlarnas djupaste del 33 meter under marken, och på var trehundrade meter finns en nödutgång om faran ändå skulle uppenbara sig. Ordet trygghet har varit mottot för utformningen, säkerhetsaspekterna satta i förgrunden i den super-funktionella arkitekturen.

- Man ska kunna se varje människas ansiktsuttryck, i dagsljuset eller konstljuset av metallhalogen. Vi har velat göra platsen åskådlig. Allt ska vara synligt och hörbart, om något man inte vill delta i skulle pågå. Om du inte känner dig trygg, tar du inte tåget. Fler vågar använda kollektivtrafiken nu, särskilt på natten, tror Nille Juul- Sørensen.

Implantationen av de nya underjordiska banorna ser ut att ha gått smärtfritt och diskret, trots två års försening. Inte mycket har stört stadsbilden, den kompakta nästan vertikala stationsformen har gjort att man kunnat bygga uppifrån och ner vid gator och torg utan att behöva expropriera fastigheter. Snabba borrar har ätit sig igenom den köpenhamnska kalkgrunden, som påstås vara tacksamt material för att anlägga tunnlar. Vid de nyutgrävda tunnelbanestationerna har nya andningshål i staden kunnat anläggas, med bänkar och andra parktillbehör, förklarar arkitekterna.

Storstadssymbolen tunnelbanan känns i Köpenhamn, med sin kungliga prägel även på innerstadens borgerliga bebyggelse, som en tvär kontrast mot pølsemand, Tivoli och Christiania. Den känns vid första bekantskapen mer samhörig med det nya kalla Köpenhamn som "Halality", romanen av Jeff Matthews*, i hysteriskt tempo rör sig i. Men Metron är inte, som på andra håll, en förbindelse till förorterna utan trafikerar idag huvudsakligen innerstaden, på nio minuter når man från den ena änden till den andra.

- Med Metron har Köpenhamn blivit en storstad, det känner folk med en viss stolthet. Metron har blivit otroligt populär. Folk i alla kategorier tycker att den känns trendig och mycket modern. Nästan som att delta i ett dataspel, har vissa kommenterat. Den avspeglar tiden, säger Nille Juul-Sørensen.

Ørestads centrum är en byggplats där arkitektoniska storsatsningar döljer sig bakom ställningar och skynken. Beslutet att investera i ett nytt underjordisk kommunikationssystem, har föranletts av Köpenhamns expansion söderut i en jättelik "New Town". Infrastrukturen, med storsatsningen Metron, byggs innan de 70.000 arbetsplatserna och 30.000 bostäderna under de närmaste årtiondena så smått växer fram.

Ørestad, står det på den diskret smakfulla stationsbyggnaden. På båda sidor löper upplyfta smala spår för lätta automatstyrda tåg. Vagnarna i tågen är alltid två, med ett stort utsiktsfönster där man förväntar sig en förare. Stationsbyggnadens glastak är raffinerat upphängt under stålbalkar av nätta dimensioner och, just för dagen, till hälften täckt av snö. Luften viner iskall i skymningen, vinterkänslan är sibirisk och den öppna stationsbyggnaden ger inte mycket skydd.

Än så länge finns ett enda färdigt hus i konstruktionslandskapet vid metrostationen. Henning Larsens raster i läkemedelsföretaget Ferrings fasader är grafiskt tydligt mot den mjölkvita himlen. Plötsligt öppnar sig huvudentrén och ett 20-tal människor rör sig i samlad tropp mot metrostationen, på samma sätt som fabriksgrindarna brukade släppa ut ett skift vid en given visselsignal. De bänkar sig i det lilla tåget med inredning i ljusa pastellfärger. På vägen in mot centrum passerar det ett antal exakt likadana stationer innan det dyker ner i underjorden strax innan Christianhavn.

- I Metrons byggnader handlar det om att hålla den fasta rytmen, som egentligen skapas av passagerarna och ger ett lugn. Vi har varit ganska stränga i genomförandet av designlinjen med återkommande komponenter. Folk i Danmark är inte vana vid något som en tunnelbana, för att inte skapa oro är alla delar i arkitekturen lika från station till station. Känner man en, känner man alla. Det offentliga rummet ska ju vara en lugn ram för medborgarens liv.

- Metron måste, med sin höga kvalitet på design, kunna konkurrera med cykeln. Varför gå ner i underjorden, när man kan cykla en vacker vårdag.

* Halality är Jeff Matthews kritikerrosade debutroman som utspelar sig i Köpenhamn, Wahlström&Widstrand, 2002