Tuff tur till ny ikon

Den nya Monte Rosa-stugan har redan, några månader efter öppnandet, blivit ett resmål alla pratar om. En hundraprocentigt kretsloppsanpassad byggnad, helt utan emissioner. Men det är en utmaning att ta sig dit, på över 2.800 meters höjd, mitt i alpmassivet. Text: Tomas Lauri.

Det går att se Le Corbusier som den som satte igång trenden. Att placera en avlägsen håla på kartan genom arkitektur. Vem hade besökt Ronchamp i norra Frankrike om det inte var för hans världsberömda kapell Notre Dame de Haut?

Frågan är hur medveten han var om det som skulle komma. Men idag är det hela ett begrepp, en metod för att förändra, förstora, en plats eller en ort. Arkitekturen kan vända en baksida till en framsida. Arkitekturen kan vara det som leder utvecklingen.

Frank Gehrys museum i Bilbao är ett träffande exempel, i likhet med Peter Zumthors badhus i Vals. De ligger i trakter få långväga gäster besökte. Men många reser dit numera.

En ikon av hög kaliber är inget som går att enkelt frammana. Det är en sak att ha viljan och möjligheten att göra en. En annan sak att lyckas med det.

Professorn vid ETH i Zürich, Andrea Deplazes, är klar över det hela. Han har varit ansvarig arkitekt för den nya Monte Rosa-stugan, en övernattningsstuga med 120 bäddar och en restaurang på 2.850 meters höjd sydost om Zermatt.

Den har blivit en ikon värd en omväg.

Stugan har varit öppen för allmänheten sedan den 1 mars. Den har redan lyckats "omdirigera" turistströmmarna. I ett landskap som i sig är en hägring har den blivit ett självklart nålsöga att ta sig igenom. En symbol för alperna och alpinismen. Många ledande arkitekturtidskrifter har redan haft stora artiklar om den. Den pryder foldrar för den schweiziska turistnäringen. Den toppar hemsidan för SAC, schweziska alpinförbundet. Tekniska högskolan i Zürich, ETH, skyltar med den som det finaste de har åstadkommit.

– Du får aldrig en sådan här möjlighet två gånger i livet och särskilt inte på denna plats. Det har inte byggts något där på över hundra år, säger Andreas Deplazes.

Monte Rosa-stugan är samtidigt en annorlunda ikon. Den förskjuter fokus. Det går inte att diskutera den utan att beröra resan dit. För att ta sig dit måste man ut i ett svårt landskap, drabbas av naturen.

Det här har varit viktigt. Det är en väg bort från det vi kan och vet om det vi kallar civilisation. Några steg bort.

Andrea Deplazes kallar det sitt "mest urbana projekt någonsin". Det för att det berättar saker av betydelse om hur vi lever våra liv. Genom att vara 100 procent självförsörjande vad gäller energi, utan att göra avkall på komfort, skickar den ett budskap som heter duga. Den fungerar som en spegel. Det går inte att närma sig den utan att se sig själv, sina vanor. Man landar i frågor om natur kontra kultur, exploatering kontra hushållning, grundläggande frågor.

Det skulle inte varit lika tydligt om byggnaden hade hamnat på en annan plats.

Att den skulle ersätta en av alpstugorna i bergsmassivet Monte Rosa, som sträcker från Zermatt ner till Italien var klart på förhand. Men vilken? Det fanns fem att välja på. Andrea Deplazes berättar hur han flög med helikopter över området upprepade gånger och funderade länge innan han prickade in rätt plats. På lagom avstånd till den urbana kosmopolitismen i Zermatt. Avlägsen, men ändå tillgänglig för allmänheten.

Den nya Monte Rosa-stugan klänger på en liten avsats på det 4.013 meter höga berget Schwarzhorn, några hundra meter ovanför den gamla Monte Rosa-stugan. Det är lättast att ta sig dit under juli och augusti. Några partier innebär lättare klättring. Men mestadels vandrar man.

Redan i slutet på september brukar den första snön drabba området. Och höststormar. På vintern är det läge att vänta med besöket till februari, mars eller en bit in i april. Då är det goda chanser till uppehåll. Då kan man ta sig en bra bit upp med liftsystemet och åka skidor över den glaciär som breder ut sig ett par hundra meter nedanför stugan. Sista branten upp mot stugan är det stighudar och klättring med isskor som gäller.

Är man inte van alpinist är det en god idé att låta sig ledsagas av en guide. När jag besöker stugan har det hunnit bli slutet av april, mitt emellan vinter och sommar. Ingen idealisk säsong. Lavinfaran är överhängande.

När min guide möter mig klockan åtta på morgonen förklarar han att det inte är möjligt att ta sig upp till stugan och ner igen på en dag. Det går inte att korsa glaciären efter lunch, säger han. Solen blir för stark. Snön förvandlas till kvicksand. Man sjunker lätt ner till midjan, pulsar fram, även med skidor. Men det värsta är rörelser och sprickor du inte ser. Snötäcket, som vanligtvis bär, gör det inte längre. Guiden berättar att alpinister dog nära stugan bara för ett år sedan. Kanske vill han bara skrämmas.

Vi åker helikopter upp till 4.000 meters höjd till den officiella landningsplatsen för heliski (helikopterskidåkning). Det är ingen lätt skidåkning ner till stugan. Utrymmet är begränsat. Fullt av sten och synligt berg. Ibland stupar det ett par hundra meter några meter ifrån mig.

Men vi är långtifrån ensamma på vår alpsluttning. Att det är mellansäsong hindrar inte inbitna alpinister. Stannar du till dröjer det inte många minuter innan flera prickar rör på sig i landskapet. De är på väg till den nya Monte Rosa-stugan. Redan från starten har det varit svårt att boka en av de 120 bäddarna.

Snart ser vi den framför oss.

Den omtalas som en jättekristall. Andrea Deplazes tycker att det är en dålig liknelse. Den beskriver inte projektet särskilt väl. Han tycker att det är lättare att förstå stugan som en termitstack. Precis som en sådan är huset en kompakt struktur.

Andrea Deplazes har också lanserat idén om en apelsin man skurit i.

– Gör man en analys av energiförhållanden kommer man ganska snabbt fram till att den bästa, mest effektiva formen är en sfär. Vi hade också det givna att vi måste få plats med 80 kvadratmeter solpaneler i en viss vinkel på taket. Det hela gav upphov till formen. Den är ett klot som är beskuret i olika vinklar.

Kopplingen till apelsinen är lätt att förstå när man tittar på planen. Varje våningsplan har ett bärande system och rum som påminner om klyftor. Sammanlagt är det fyra våningar. I det understa planet ligger teknikutrymmen och förråd. Restaurangen, som har en stor terrass, upptar hela entréplanet. De två översta planen rymmer flerbäddsrum, bad och wc.

Det mesta tjänar dubbla eller tredubbla roller. Trappan, som ringlar sig upp utmed fasaden, ger inte bara en 360-gradig vy av landskapet tack vare fönsterband. Den fungerar också som en skorsten som fördelar värmen i huset. Det skurna taket är inte bara anpassat efter 80 kvadratmeter solpaneler. Lutningen förhindrar samtidigt snö från att ligga kvar, vilket underlättar effektiv ventilering av alla rum under hela året.

Det har inte varit lätt att bygga på platsen. Att hålla bort fukt har varit den stora fysiska utmaningen. Temperatursvängningar, små snöflingor och kraftiga vindar ställer till det. Mycket har handlat om att lufta rätt och att bygga tätt. Alla skarvar och spikar är tejpade. Som om huset var ett regnställ av gore-tex.

Ett annat problem har varit transporter. Man var tvungen att anpassa konstruktionen efter en liten helikopter. Lätt last, små element. Det blev en prefabricerad träkonstruktion. Det tog två säsonger (varje varar maj-september) att få allt på plats.

Den färdiga stugan är en ekologisk triumf. Så gott som fri från emissioner. Det enda tillskott den behöver varje dag är en matleverans. Energin till värme, varmvatten och till elektrisk utrustning får den från solceller. Vattnet i ledningarna är smältvatten. Man samlar det i en grotta femtio meter ovanför stugan. Det renas och återanvänds en gång i toaletter och tvättmaskiner. Sedan renas det en gång till och blir till smältvatten igen. Cirkeln är sluten.

– Det är en helt självförsörjande byggnad, konstaterar Andrea Deplazes. Men vi har inte velat göra en byggnad som bara konsumerar lite energi. Det är något grundläggande fel med en inställning som går ut på att vi ska snåla, hushålla. Det är att regrediera. Utmaningen är inte att konsumera mindre energi, utan att slippa emissionerna.

– Skulle varje byggnad i en stad göras så här skulle vi ha "ofarliga" städer. Men det utmanar idén om stora generella system. De skulle inte behövas. Alla skulle vara sitt ett eget system. Det är frågan om myndigheterna vill se en sådan utveckling, säger Andrea Deplazes.

Han framhåller stugans reningsverk som det enskilt mest innovativa. Det är några kubikmeter stort och är framtaget speciellt för projektet. Den mesta tekniken är annars beprövad. De hade inte fått vettiga försäkringspremier annars.

Hela systemet styrs och kontrolleras från en dator på Andrea Deplazes kontor på ETH. Det är en följd av hur projektet har kommit till. Det var på ETH allt började.

Det började inte som projekt brukar: med en beställning. Det började med "en dröm", förklarar Andrea Deplazes. En dröm frun till den ansvarige för ETH:s 150-årsjubileum hade. En dröm om att göra en alpstuga. Andrea Deplazes, som redan var involverad i jubileet, tog sig an uppgiften. Han såg möjligheten att göra den till ett studentprojekt. Ett projekt som definierade ett nytt ETH, mer gränsöverskridande, med arkitekten som spindeln i nätet.

Han bildade ETH Studio Monte Rosa 2003, dit ett antal masterstudenter rekryterades under fyra terminer. Sammanlagt var 34 studenter involverade i projektet. De har haft SAC, schweziska alpinförbundet, som partner. Ingenjörer och forskare från andra institutioner har hela tiden varit delaktiga.

Det har i hög grad varit en gemensam resa. Varje termin utvecklades ett antal koncept. Vid varje termins utgång valdes de bästa projekten ut och utvecklades tills det bara återstod ett att bygga.

– Det är sällan man får jobba så länge och så grundligt med ett projekt på sin egen byrå. Det intressanta med att jobba med studenter är inte minst deras idéer. Jag har lärt mig mycket av dem, säger Andra Deplazes.

Lärt vad?

– Det kanske låter märkligt: att göra mer arkitektur. Det är min djupaste insikt. I Monte Rosa-projektet har tekniken inte begränsat arkitekturen, tvärtom. Det är vi arkitekter som har initierat och lett processen. Det är ett pionjärprojekt i den bemärkelsen. Men utgången av projektet har också bevisat hur viktig estetiken och upplevelsen är. Det är den som i slutändan gör det här projektet till en sådan stor framgång. Den står över allt annat.

Det första beviset på att projektet nått fram, fick Andrea Deplazes när projektet visades upp för första gången. Det fanns i det ögonblicket ingen finansiering. Det var osäkert om det skulle förbli en papperstiger. Ett studentprojekt.

– Det var bilden av arkitekturen som banade väg. De renderingar studenterna gjorde satte sig i folks medvetande. Det blev en arkitektonisk "snackis". Snart stod investerarna på kö, säger Andrea Deplazes. Resan kunde börja.

Ikonen är numera ett faktum. Den glänser.

Min guide är noga med att jag inte dröjer kvar för länge vid stugan. Två och en halv timmes strapatser väntar. Vi måste ta oss ner och över glaciären innan den har förvandlats till kvicksand av den skarpa solen. Han säger åt mig att jag ska glida på, inte stanna, inte falla, och så ska jag följa i hans spår, exakt i hans spår. Vid något tillfälle ber han mig att hålla två meter till höger om hans linje. Han har nästan sjunkit på ett ställe. Det bågnar, som ett svajigt golv. Jag hör hur snö rasar under mig, hur det ekar i ett hålrum.

Vi kommer över, sätter på oss stighudar, når vandringsleden. Vi spänner av oss skidorna och lunkar på. Efter en halvtimme stannar han och pekar. Där är den, säger han.

Jag kisar. Det tar ett tag att urskilja "kristallen" som guiden inte kan låta bli att kalla den. Den blanka plåten är som en reflex av en isig yta. Den är väl kamouflerad, en liten ynka prick i ett stort bergsmassiv. Ikonen och platsen är samma sak.

Fotograf: Tonatiuh Ambrosetti.

All inredning i både restaurang och sovhytter är i obehandlat trä. Stommen i restaurangen har träsnitt som ger associationer till en traditionell alpstuga.