|
Scenografi rör sig om handfast praktik och diskussioner på en hög nivå av abstraktion. Spikad av brädor, sydd av tyger till en upplevelse, som sällan ges utrymme i recensioner. Lars Noréns Tyst musik, i regi av Lennart Hjulström med scenografi av Karin Lind, visas i allt från gymnastiksalar till kyrkor och stora arenor.
Fyra stolar, ett kaffebord, ett inramat fotografi är allt som finns på scenen. Oräkneliga meter svårsydd grå sammet täcker väggar, golv, tak, och när skådespelarna rör sig fladdrar tyget i väggarna knappt märkbart. Rummet i Lars Noréns pjäs Tyst musik föreställer ett hem dit rollfigurerna kommer efter en begravning. Under en dryg timme förflyter 20 år, personerna på scenen är i början unga, på slutet gamla. I Lennart Hjulströms r egi och Karin Linds scenografi är rummet den fasta punkten i berättelsen, där ljuset markerar de dramatiska förskjutningarna i tiden.
På varje ort längs Riksteaterns turné spelar en lokal kammarorkester Mozarts sista stråkkvartett och sätter bokstavligen föreställningens grundton. När musiken tystnat intar skådespelarna musikernas stolar, notstället förvandlas till kaffebord. Kvartetten blir ibland en duo, och två stolar lyfts undan. Samtalen på scenen rör sig kring triviala ämnen, som matrecept, gardiner, surrande kylskåp. Vardagen stannar upp inför sorgen. Ett musikaliskt formfulländat stycke, beskriver Lennart Hjulström Lars Noréns lågmälda kammarspel.
- Utgångspunkten för scenrummet var att ge publiken en upplevelse av större närvaro, inte att visa ett hem som ser ut på ett visst sätt, säger Lennart Hjulström. Men som i allt konstnärligt arbete handlar det om att reducera. Man startar med alldeles för mycket, och är fångad i en realism. När jag började regissera och tänka i scenografier, tog det tre veckor innan jag förstod att det inte behövs en dörr för att göra entré. Nu tar det bara en vecka...
- ...men på sätt och vis är det bra att tänka på det sättet, för att ha en återkoppling till verkligheten så att man inte hamnar i rena abstraktioner.
Tyst musik är till synes okomplicerad i sin form, långt från den sex timmar långa helvetesvandringen på samhällets botten i Lars Noréns Personkrets 3:1 för några år sedan. Eftersom texten är nästan chockerande enkel, ville Karin Lind åstadkomma ett rum i samma avskalade anda. Scenen är ett tittskåp med väggar, golv och tak, ett rum i rummet. Ljuset är inbyggt, inget teatralt strålkastarljus. Och väggarnas gråa sammet bidrar till lyssnandet, tror hon. Det som sker på scenen ska omges av koncentration och närvaro. Rollfigurerna är instängda, samtidigt som rummet är möjligt att lysa igenom. Vissa kommer att uppleva det ombonat, andra klaustrofobiskt. Det finns en inbyggd motsägelsefullhet, i vardagsrummet som är ett andligt rum samtidigt. Rörelsen i väggarna ger en känsla av andning och rytm.
- Rummet måste ha en egen kraft, en egen stark berättelse så att det blir påtagligt. Sen kan regissören använda den eller låta bli. Alla i publiken behöver inte förstå eller se det. Scenografin måste förstärka skådespelaren utan att ta över, och medge rörelsemönster. Och skapa en koncentration som tillåter skådespelet att växa.
Ett av de trevande samtalsämnena på scenen är en Hammershöj-utställning. Hammershöjs stilla, nästan abstrakta, rum var från början Lennart Hjulströms och Karin Linds gemensamma referens och inspiration. Gråskalan finns kvar, och stämningen av förtätad tystnad. Fönstren att stå och titta ut genom reducerades till två stora frostade plexiglasskivor. Dörrarna från rum till rum försvann, liksom fönsterspröjsarna.
Pjäsens scenanvisningar är få, på ett ställe flyttar en av kvinnorna en bok i hyllan där ett foto av den döde står. Efter mycken huvudbry försvann bokhyllan, och fotot hamnade på golvet i scenens fokus men bortvänt från publiken. Men hela scenografiidén är präglad av att det inledningsvis finns en stråkkvartett på scenen, påpekar Lennart Hjulström. Musiken kom till av det enkla skälet att pjäsen är så kort och svår att kombinera med något annat stycke, bortsett från den självklara kopplingen av titeln Tyst musik.
Scenografiuppdrag på Riksteatern ger tillfälle att se det mesta som kan kallas teaterscen, och att utsätta sig för alla tänkbara rumsliga utmaningar. Sedan premiären på Stockholms stadsteaters Klarascen sent i våras har Tyst musik hunnit runt en stor del av landet. Nästa vår återvänder den till Stockholm för en längre sammanhängande spelperiod. Scenografin byggdes i två versioner, en för Stockholms stadsteater, och en för turnén. De fladdrande sammetsväggarna är omsydda flera gånger under vägen.
Ständigt skiftande utgångslägen har varit utvecklande för sättet att förhålla sig till teaterrummet och bidragit till en mer arkitektoniskt medveten gestaltning på scenen, tror Karin Lind. Riksteatern på turné måste ha beredskapen hög för att inta alla typer av lokaler med sina sceniska visioner. Ibland en svettig gymnastiksal i en landsortsstad, ibland en kyrka, eller en jättescen på en institutionsteater. Oftast antingen en stark rumslig begränsning eller motsatsen. En turnerande scenografi måste vara som en trollerilåda och kunna byggas och rivas. Begränsningen i måtten 12x9 meter ger en tillämpning i alla möjliga sammanhang. Ibland är gradängerna låga, ibland hänger de i luften och med nya sittvinklar. Hela scenografin är uppdelad i lätta bärbara sektioner på 2.80x2 meter, men det får inte synas från salongen.
Ibland kan det kännas problematiskt att publiken ena kvällen består av 200 personer och nästa 800, men det finns positiva sidor i att man hela tiden måste göra sig medveten om rummet, tror Lennart Hjulström:
- Befinner man sig på samma scen och spelar för 57e gången så kanske det går på väldig rutin. Det händer inte i en turnerande uppsättning. Skådespelarna har bara varandra att lita på, och höja volymen beroende på hur stort det är. Ibland finns scener som är hopplösa, men då kan det kännas roligt att man ändå lyckas skapa en föreställning.
Scenografin är första signalen till publiken, den finns där innan skådespelarna hunnit yttra några repliker. Det handlar om att få till stånd en överenskommelse om betydelser, påpekar Karin Lind. Att en diskborste kan betyda kök, ett täcke sovrum eller kandelaber att man befinner sig på ett slott. En stämning kan signaleras av ett materialval, en unken känsla i ett vardagsrum förstärkas med att till exempel klä väggarna i syntetpäls, vilket skedde i Stig Larssons Systrar och bröder på Dramaten. Hamlet på Göteborgs stadsteater spelades i den röda färgen som i stort sett enda scenografiska element. De vattenfyllda britsarna i Lars Noréns "Kommer och försvinner" på Riksteatern förra året, som var Lennart Hjulströms och Karin Linds första samarbete, markerade en rastlös rörelse på scenen.
- Jag hämtar bilder från verklighetens rum, säger Karin Lind. Från staden, dess platser och rörelse, som jag sedan förhöjer med realismen som utgångspunkt. Material är viktiga för mig, ibland kan det vara päls, ibland gummi, fjädrar, betong eller vatten. Det handlar inte bara om rumslig gestaltning, det är otroligt många delar som ska hitta sin plats, många tankar ska sammanfattas för att man ska kunna stå där och ta emot publiken, och se till att det inte bara blir en kuliss på scenen.
- Men det finns ingen scenografi som kan slå publikens fantasi, tillägger Lennart Hjulström, därför gäller det att bara ge så mycket att man bara stimulerar den. Ibland när man pratar har hela arbetet en abstraktionsnivå utan like. Och samtidigt är allt så otroligt handfast och konkret. Med en stor del slump, vilken spelar en viktig roll.
|