|
Norrköping, arbetarstad länge på dekis men nu med siktet inställt på att bli en "riktig stad". Linköping, en snabbväxande universitetsstad med en historia av gles bebyggelse över åkrarna. Tvillingstäder på slätten, fyra mil från varandra.
Det tog nästan tio år innan jag åkte de fyra milen från hemstaden Linköping till Norrköping och gick in i centrum. Jag hade varit i folkparken, och på idrottsparken; konserter och fotboll, men centrum, vad skulle jag göra där? Jag hade vänner som hade varit där. De hade gått i några gallerior och köpt godis i lösvikt, eller varit på karneval i snålblåst i augusti. Då, 1991, låg Norrköping nedsänkt i en identitetslös slagskugga från tiden som industristad. Linköping hade just gått förbi i befolkningsstatistiken. Dagen när Linköping gick om var det huvudnyhet i Östgöta Correspondenten. Småstaden hade gått om storstaden, en gång Sveriges fjärde största. En ny tid var här, ett nytt samhälle: kunskapssamhället.
Vissa saker lär man sig bara. Som ett led i en identifikationsprocess. Sedan går livet ut på att lära på nytt eller slå fast det man redan lärt sig. Myten om Norrköping var en del av min uppväxt. Norrköping var en öken, med några ljumma gallerior. Det var som att lära sig att Olof Palme var god och Gösta Bohman ond, eller tvärtom. Att lära sig att handla på Konsum istället för på ICA, eller tvärtom. Efter min första resa från Linköping till Norrköping 1991 fick jag börja lära om. Norrköping hade en mängd saker som inte Linköping hade:
Linköping hade ringled, Norrköping hade promenader.
Linköping hade krönikören Stefan Andhé i ljus linnekavaj, Norrköping hade rockstjärnan Plura i svart skinnjacka.
Linköping hade ett universitet på en åker, Norrköping hade ett nedlagt industriområde mitt i stan.
Men faktum kvarstod, på tidningsredaktioner och i befolkningsstatistiken; Linköping var vinnaren, Norrköping förloraren.
Då, 1991.
Men hur ser det ut idag, tio år senare. Vilka är de två städerna, vad vill de bli?
Jag åkte tillbaka.
Linköping. Gösta Gustavsson, byggkommunalråd (c) smakar på min fråga: Är Linköpingsbon en förortsbo, och sätter en punkt efter den:
- Vi är kanske förortsbor.
Tanken är inte helt oangenäm tycks det. Är det något fel på förortsbon, tycks han tänka i pausen, innan han fortsätter:
- I Linköping har vi en småstadskaraktär som vi värnar om, den ger trygghet, samtidigt är staden tillräckligt stor för ett bra utbud av kultur och fritid.
Översiktsplanearkitekten Karin Elfström är inne på samma sak:
- Linköping borde vara ett attraktivt alternativ. Man slipper mycket av de problem som en stor stad innebär; det är cykelavstånd, det är nära naturen, det finns en trivsam stadskärna och goda boendemiljöer, menar hon.
Linköpings största befolkningstillväxt sammanföll med det svenska förortsbyggandet. SAAB etablerade sig på 1930-talet och på 1960-talet kom universitetet. 1930- och 1940-talen präglades av egnahemsbyggande, sedan kom miljonprogram, främst med radhus och typhus på åkrarna som följd. För hundra år sedan hade Linköping 13.000 invånare. Nu är de 130.000. Från ovan ser Linköping ut som en miniatyrversion av det som i USA brukar kallar för "urban-sprawl", en stadsutglesning. Det är en del av historien i Linköping som planeringen brottas med. Det är också den del av historien som hittills präglat stadsbilden mest. Mer än den medeltida stadskärnan. Även om det är domkyrkan som står högst på himlen när man närmar sig över slätten.
Flera politiker i Linköping säger att Linköping ska växa till 200 000 invånare. Men Gösta Gustavsson vill inte att Linköping ska växa för växandets skull. Han vill hellre se Linköping som navet i en region, i regionen Östergötland. Det goda självförtroende finns där:
- Linköping med sitt universitet blir regionens motor, som drar framåt, säger han.
Norrköping. Jörgen Haslum, planarkitekt i Norrköping, tvekar inte ett ögonblick på frågan om vad Norrköping ska vara. Arbetet med den nya översiktsplanen har gjort att de tänkt färdigt, nu är görandet kvar:
- Norrköping ska vara stad.
I översiktsplanen står det att Norrköping ska "utveckla stadsboendet som idé /.../ för den urbana människan som vill leva i en riktig stad". Vad betyder det, att Norrköping ska vara "en riktig stad". Vad får man välja bort?
- Som idealbild betraktad så innebär det att du får finna dig i att du delar utrymmet i staden med andra och inte har så mycket eget svängrum, säger Jörgen Haslum.
Stadsbyggnadsdirektören i Norrköping, Hans Revenhorn, ser Norrköpings färska översiktsplan som en ny start. I de tidigare planerna saknades en analys av innerstadens funktion. Istället beskrev man innerstaden och la till nya funktioner utanför den. Det låter som om han läser innantill när han beskriver vad Norköping ska vara:
- Vi ska erbjuda det som vi upplever är en stor bristvara idag: Innerstad. Unga människor idag är på väg att bli helt urbana. De har hela sina liv präglats i en urban miljö. Det kommer att få en stor betydelse i framtiden.
Norrköping växte till vid det förra sekelskiftet, när korta avstånd var ett krav på staden. Det är det kravet som gestaltat staden: Arbete och boende skulle ligga vägg i vägg. De som arbetade på industrierna hade inte råd att resa. Det skapade en tät stad, med ganska höga hus. En industristad. Hans Revenhorn gör en koppling till vår tid och säger:
- Idag är kanske tiden det vi värdesätter mest, då vill vi ha nära till allt igen.
I boken "En stad av slott" återvänder författaren Majgull Axelsson till det Norrköping hon lärde känna som ung journalist i slutet av 1960-talet. Och staden tycks förändrad: "en dag ser jag plötsligt att de fabriksbyggnader och höga skorstenar som nyss var fula har blivit vackra. De har sjunkit in i historien. Det fula blir aldrig vackert förrän det har sjunkit in i historien."
På 1980-talet var Norrköping bara nedlagda fabriker och bleka, kvava, banala gallerior som en död hand över stadslivet. En sorts urbild av en industristad på 1980-talet i ett "Kunskapssamhälle". En stad som förlorat det mesta och tröstade sig med plockgodis för 4,90.
Linköping. 1998 lämnade de sista militärerna A1 och I4 i Linköping. Två vita fläckar uppstod i stadens kant. Övningsfält i eklandskap och kaserner med ståtliga hus och grusade gårdar. Idag tomt på militärer men med en liten internationell skola som gjort sandlådor och gungor på kaserngården. En frisör har slagit upp i ett hörn och ställt ut blompottor. Nybyggare. Och så ett rättscentrum, med polis och kriminaltekniskt laboratorium. Snart blir här bostäder också. "Garnisonen" som området kallas ligger mitt i det som man i Linköping vill se som ett "utvecklingsbälte": Med universitet, Mjärdevi science park och SAAB. Mitt emellan stad och natur. Bara en ringled skiljer Garnisonsområdet från naturen, en ringled som i översiktsplanen föreslås bli "en stadshuvudgata med de speciella kvaliteter som kontakten med både eklandskapet och stadsbebyggelsen ger". Ambitionen att skapa en ny stadsdel knuten både till stad och natur är central: "avsikten är att garnisonsområdet stadsbyggnadsmässigt och innehållsmässigt ska integreras med staden", står det i översiktsplanen för området.
I samband med nybebyggelsen slåss stadens tjänstemän för att det ska bli verksamheter i husens bottenvåningar, men för en ojämn kamp med bostads- och byggbolagen. Här blir den nya planeringsordningen tydlig; det är bostadsbolagen, deras riskkalkyler och målgruppsanalyser, som sätter gränserna för staden. Politiker och tjänstemän får retirera.
Norrköping. Alla städer har ett resecentrum. Ett nytt svenskt ord som ett tag tycktes hota att utplåna alla de skillnader som fanns mellan stationsområden i landet. Allt skulle plötsligt vara samma undergångar eller övergångar med en sorts patenterad SJ-design. I Norrköping är detta resecentrum tidstypiskt renskrapat med material som andas beständighet. Denna nyligen prisbelönta plats är de tunga materialen till trots dock gjord med lätt hand, som granitbänken som gör en kurva runt ett träd. Och är det någonstans som denna vår tids estetik, det renskalade, det strama, fungerar så är det här på en plats för korta väntetider och möten och avsked: en elev möter en lärare och får sina betyg, ett par med resväskor och pudel sitter en stund innan tåget går. De raka trädraderna med sina rostiga galler plockar upp en av favoritmotiven i staden; promenaderna. "Du kanske säger Norrköping det är en jävla stad, då har du aldrig gått på stadens södra promenad", sjöng Ulf Lundell för trettio år sedan.
Linköping. I diskussionen om den nya översiktsplanen i Linköping finns visionen om 200 000 invånare med.
- Vi har precis påbörjat arbetet med en översiktsplan där vi ska se på strukturer och stadsutveckling, säger Karin Elfström, översiktsplanearkitekt i Linköping
Och i förarbetet konstaterar man att befolkningsmålet "ställer krav beträffande mötesplatser, kulturutbud, detaljhandelscentrum, tillgänglighet, parkering med mera i centrum".
I en debattartikel i Östgöta Correspondenten skriver kulturgeografen Niklas Paulsson att "det är dags att skapa en ny strategi för Linköpings stadsutveckling." Han ser stora risker med att Linköping förstärker sin stadsstruktur "av Los Angeles typ" med "isolerade bostadssatelliter" och "utbyggda motorleder". Niklas Paulsson arbetar med regional utveckling på Berzelius Science park vid universitetssjukhuset i Linköping. Han tar fram en karta över Linköping och säger:
- På den här ytan i Tyskland skulle det ha bott 500 000 människor. Men här, nej, ingen fattar vad urbanitet är, ingen har kläm på det.
I debattartikeln skriver han vidare att "Linköping planeras /.../ efter ett föråldrat stadsbyggnadsideal med funktionsuppdelning och separation av olika verksamheter som ledstjärna".
Det håller inte Karin Elfström med om. Det hör till den historia som man måste förhålla sig till menar hon. Idag är det annorlunda. Hon hänvisar till planerna för byggandet på Garnisonen:
- Där har vi arbetat mycket medvetet med en integration av bostäder och arbetsplatser, och det håller nu på att genomföras.
Det finns en vilja att befolka innerstaden, till exempel. Det har byggts mycket bostäder där. Som på Magasinstorget, en före detta "busscentral", nu ett centralt bostadskvarter. Antalet boende i innerstaden sjönk länge under 1970-talet. Nu ökar det kraftigt igen.
Jag promenerar genom Linköping med Niklas Paulsson. Han bli upprörd en gång per kvarter. Över bristen på känsla för det han kallar "urbanitet".
- I Budapest ligger det ett torg på en sådan här plats, säger han i en korsning vid en stor parkeringsplats.
- Nu ska man bygga ett parkeringshus istället.
Vi kommer till det nybyggda Magasinstorget:
- Gathörnen ut mot de större vägarna saknar verksamheter. Det är perfekta lägen för små företag, menar Niklas Paulsson.
Karin Elfström håller delvis med Niklas Paulsson i hans kritik av stadsbyggandet i Linköping, även om hon också ser att staden har lyckats med den befintliga stadskärnan:
- En samverkansgrupp arbetar för att göra centrum attraktivt, det har gjorts en enorm kraftansträngning, och mycket har hänt, se bara på Ågatan, säger Karin Elfström, översiktsplanearkitekt.
Jag ser på Ågatan. När jag var arton i Linköping fanns det på sin höjd, om man var under 45, några glåmiga caféer att sitta av sin rastlöshet på. Nu brusar Ågatan av nyöppnade trendiga caféer och krogar. En liten strip av chic urbanitet i staden:
- Urbana miljöer är något som efterfrågas och som många dras till idag. Hur staden ska växa och hur stadskärnan ska breda ut sig och gestaltas är därför en diskussion vi måste föra. Det är bland annat därför vi påbörjar arbetet med en ny plan för staden. Vi behöver arbeta mer med det, säger Karin Elfström.
Samtidigt ser hon möjligen Linköping som för litet för den urbanitet som Niklas Paulsson önskar. Det måste finnas människor som vill myllra på boulevarderna och torgen:
- Att planera trevliga boulevarder är inte svårt, men att få dem att fungera i praktiken är svårare. Det betyder inte att vi ger upp, men att vi måste ställa frågan; hur stort centrum, eller hur många centrumpunkter, klarar vi att försörja, säger Karin Elfström.
Norrköping. 1997 antog kommunfullmäktige i Norrköping dokumentet "Målbild 2010". Det var ännu ett steg på vägen mot ett nytt Norrköping. Det nya Norrköping som idag möter en i annonser i tidningar: "Jag heter Norrköping och är mig inte riktigt lik. Du ser ingen skillnad? Du har varit här, kanske bott här till och med. Och tycker att jag påminner om mitt gamla jag? Då är du välkommen att komma och upptäcka mig på nytt. Det har hänt mycket och förnyelsen fortsätter".
Bilden av den slitna industristaden ska bort. Men den riskerar kanske att putsas för mycket av den ny-urbana rörelsens förespråkare. Ibland kan drömmen om det urbana, "den riktiga staden", låta som kosmetika, eller trend. Men i Norrköping har stadsbyggandet haft låg status. Jörgen Haslum, planarkitekt, förklarar:
- Det har funnits en omedvetenhet inför det byggda. Man har skapat en standard för vad som är ortens sed. Vi saknar till exempel torgbildningar där det finns mycket folk, säger Jörgen Haslum.
Man missade, menar han, att skapa centrala platser när galleriorna byggdes på 1980-talet. Även om galleriorna är platser i sig så vill man nu skapa nya utomhustorg. Jag försöker minnas när jag senast hörde om en stadsbyggare som skulle bygga ett nytt torg, inte putsa på ett gammalt, inte bygga ett hus, utan ett torg. Han pekar på kartan. Det är mitt i staden. Vid galleriorna, där storbyggmästaren Lars-Erik Lundberg en gång i början av 1970-talet rev ett kvarter som aldrig byggdes upp. Under lång tid var Norrköping ödetomternas stad.
Jörgen Haslum pekar på en plats till. Två platser som redan är noder, och därför kan bli torg. Om inte människorna kommer till torget får torget komma till människorna.
Men det är ingen brådska. Norrköping har det kanske för många tvivelaktiga nöjet att det inte finns något direkt tryck på att bygga i staden. Men man väljer att betrakta det som en tillgång. Långsamhet är ett ord som tycks tilltala stadsbyggarna i Norrköping. Jörgen Haslum ser det som ett sätt att undvika ännu mer segregation till exempel. Även om han också ser problemen:
- Det finns ingen efterfrågan på stora etapper idag, och det kan vara svårt att hålla ihop så att alla små saker går åt samma håll som det stora.
Stadsbyggnadsdirektören Hans Revenhorn ser långsamheten som något att sträva efter:
- Många, och bland dem jag, värdesätter variation. Långsamheten ger oss den möjligheten. Tiden hjälper oss att skapa variation.
Men det står inte still, staden har börjat köpa upp mark bakom stationen. Där ska Norrköping växa. Tomt för tomt. Och snart, tror Hans Revenhorn, kommer byggbolagen fatta galoppen och börja köpa mark där.
- Nu har vi en idé om att hundra år efter den stora konst- och industritävlingen 1906 arrangera en arkitekttävling för området vid stationen. Exploateringskalkylen är gjort, det är genomförbart.
I Hans Revenhorns vision blir det "innerstad" några minuter från stationen, på en plats som idag består av små industrier.
Linköping. "Här låg stadens första köpcentrum" säger någon i bussmikrofonen när jag åker med Linköpings politiker i Tekniska nämnden och byggnämnden, samt några tjäntemän på tur till platser som är eller kommer på stadsbyggnadstapeten. En "Firestone-skylt" hänger fotogeniskt som i ett amerikanskt filmlandskap över entrén till Kinnanders gummi. Zoo-marknad. Håkans gatukök. MJs byggtjänst. Små industrier vid den brusande Industrivägen: den gamla genomfarten innan E4 blev en bred passage några kilometer bort. Bensinmackar på ett pärlband, bara kort och sedel. Här, i det här slumrande men brusande stadslandskapet, i kanten av innerstaden, har en av de viktigaste aktörerna i Linköpings stadsbyggande på senare tid Michael Cocozza, VD på fastighetsbolaget Duvkullen, presenterat en idé om att bygga ut innerstaden. Nämndledamöterna och tjänstemännen verkar försiktigt optimistiska.
Norrköping. Navestad har precis allt man kan förvänta sig. Bara lite värre. Navestad är en av Norrköpings stora miljonprogramsområden. Guldringen och Silverringen blev det sista i den stora skalan i Norrköping. Innan bostadsbristen var över, med råge. En stor ring med höga hus ytterst och en mindre med låga innanför. När jag går genom Guldringen idag så infinner sig klyschorna. Allt finns här; den skitiga betongen, de döende växterna, allt det fysiska förfall som bara är alltför lätt att beskriva. Men samtidigt dagisbarnens självporträtt i fönstren: Mari Lena, Sadri, Jonas, Sebastian, Joel, Sara, Michael, Stanislaw. Men nu står "Big demol AB" med en grön maskin och äter sig genom husen. Lekstugorna, rutschkanorna och kasserade spisar står samlade innanför byggstängsel. Här rivs för att få luft och ljus. Silverringen och Guldringen har döpts om och blivit Ringdansen. Silverringen är redan klar. Husen putsade, öppningar upptagna, våningar nedmonterade. Det fysiska förfallet borta; nystädat. "Var det bra så?" frågade Lena Andersson retoriskt i titeln på en uppmärksammad roman om livet i ett miljonprogramsområde som kom för något år sedan. Ställd inför Ringdansen infinner sig också en fråga: Blir det bra nu?
Linköping. Linköping har en spegelbild på vägen ut från staden mot E4:an. Runt IKEA har Ikano-huset vuxit upp. Där finns i stort sett samma butiker som inne i staden. Ikano-huset är en typisk extern handelsetablering. Den växer för varje dag med nya påfarter och rondeller, och affärer: det är Toys'RUs och ICA Maxi, Biltema och McDonalds. Och lätt att parkera, och upplevelsehandla. En handelsetablering till är på gång i de södra delarna av staden. En utredning pågår för att undersöka följderna av etableringen och hur man ska behålla handeln i stadskärnan och i bostadsområden.
- Vi har hamnat i en olycklig situation i Linköping, erkänner den tillfällige stadsarkitekten Leif Sjögren. Vi har blivit en till stora delar bilburen stad och trafikfrågorna upptar därför mycket av vår tid.
Kulturgeografen Niklas Paulsson stannar till inför en stor vägskylt på Drottninggatan, centrumringen, c-ringen, mitt i Linköping:
- Titta, det står "c-ring". Det ska vara "c-ring" och det ska vara "y-ring", jag ryser när jag tänker på det, det är totalt identitetslöst. Och längs "c-ringen" får det inte finnas någon stad, även om den ligger mitt i stan. Trafiken ska ledas runt och bort. Man ignorerar helt att den trafiken kan tillföra något.
Drottninggatan, c-ringen, bryts upp för att skapa bredare trottoarer. Niklas Paulsson erkänner att det kan låta som om han bara går omkring och gnäller, men menar att han bara ser så mycket potential som inte tas till vara. Han stannar vid grävskoporna som minskar vägbredden:
- Man skapar ingen kantstensparkering. Det ska inte gå att stanna. Så är det överallt, men den tillfälliga trafiken är viktig för småföretagen.
Men att inte ha kantstensparkering är innerstadens motdrag för att möta konkurrensen från det externa köpcentret. Byggkommunalrådet Gösta Gustavsson (c) förklarar:
- Om man tar sig mot centrum måste man hitta platser att stanna. Vi försöker placera stora parkeringsanläggningar vid c-ringen. C-ringen är för transport inte för parkering. Vi har till exempel arbetat med att plocka bort kanstensparkeringarna och istället försökt se till att parkeringsanläggningarna finns. När du har för många små p-platser skapas trafik-kaos till mycket liten nytta.
Det är ingen "drop-in-stad" för den impulsive som Gösta Gustavsson vill vara med och bygga:
- Man ska komma hit och uppleva centrum, vara där en längre tid. Det har visat sig uppskattat: det blir ett lugnt tempo. När folk stannar lite längre ökar också omsättningen i staden. Det här är vi överens med Cityhandeln om. Det leder till att människor tar bilen, och när man väl har parkerat den så stannar man ett tag.
Norrköping. Översiktsplanearkitekten Jörgen Haslum i Norrköping använder uttrycket "schysst" när han ska beskriva vad Norrköping ska vara. Samma ord som Joakim Berner använde när han skulle göra om det sjunkande liberala tidningsflaggskeppet Expressen till en kvalitetsprodukt. Till skillnad från Berner så kommer nog Jörgen Haslum att lyckas. Det mesta tyder på det. Men det är inte problemfritt. Segregationen till exempel. Vad kan en stadsbyggare göra åt den? En spårvagnslinje kan vara en del av skillnaden:
- När vi planerar en spårvagnslinje till miljonprogramsförorten Navestad så är det ett försök till ökad integration och en blandad stad, säger Jörgen Haslum.
Spårvagnen har högre status än bussen, den hör staden till, och den som når staden med spårvagnen blir också en del av staden. I en text om Budapest formulerar nobelpristagaren Imre Kertsz något liknande: "Jag älskade de långa spårvagnslinjerna som genomkorsar Budapest och som förde mig bort från skogen av hus i trånga Josefstadt till de oväntade vidderna ner mot floden och Budas mörka, förväntansfullt blånande kullar."
Linköping och Norrköping håller på och positionerar sig. Stadsbyggande idag handlar mycket om det; att vara tydlig, att leta målgrupper, att veta vad man vill. Linköping arbetar med sin historia som en gles och bilberoende stad, en stad som har erbjudit en egen plätt med en trivsam stadskärna en bit bort. Kommunalrådet ser kanske linköpingsbon som en förortsbo. Det kan visa sig vara en riktig position att inta i stadsbyggandet. Medan Norrköping söker den urbane stads- och arbetarklassromantikern som vill trängas. Linköping blev stort, men aldrig en storstad, Norrköping krympte men behöll sin storstadskänsla.
Det är lättare att romantisera en insomnad industristad än en villaförort med gräsmattor och staket. Idag är det finare att vara stadsromantiker än radhuscasanova. Men vem vet vad som efterfrågas imorgon? Alla städer byggs inte efter samma recept.
Men en varning att stanna i det förgångna ger Majgull Axelsson i sin hyllningsbok till Norrköping: "När jag kommer till städer som har stannat kvar i det förgångna, städer som Strängnäs, Mariefred och Vadstena /.../ känner jag mig ofta illa till mods. Idyllen är alldeles för lockande." Också den kärva industristaden kan bli en sockersöt idyll, älskad till döds.
|