|
|
|
OMSLAGET: Linköping, snabbväxande universitetsstad med en historia av gles bebyggelse över åkrarna. Norrköping, arbetarstad länge på dekis men nu med siktet inställt på att bli en ”riktig stad”. Tvillingstäder på slätten fyra mil från varandra.
Foto: Magnus Bergström.
När du får detta nummer av Arkitekten i din hand är det bara ett par dagar kvar till Sveriges Arkitekters riktiga avstamp: Den första stämman i den nya organisationen, där demokratiskt valda ombud för medlemmarna ska välja styrelse, besluta om budget och medlemsavgifter och lägga upp riktlinjerna för framtiden. Det är något som du kommer att få läsa mer om i nästa nummer av Arkitekten. Det är ju en av uppgifterna för medlemstidningen, att spegla vad som händer i organisationen.
Allt kan vi dock inte spegla i tidningen. En av Sveriges Arkitekters viktigaste uppgifter är att ge medlemmar individuell hjälp och stöd i olika situationer. Det säger sig självt att det mesta av detta är sådant som inte är avsett att komma till allmän kännedom. Mycket av Sveriges Arkitekters arbete sker alltså i det tysta.
Annat är sådant som tvärt om förutsätter mesta möjliga publicitet. En av organisationens centrala uppgifter är ju att propagera för arkitekterna och arkitekturen. Delta i samhällsdebatten, påverka omvärlden, ordna arkitekturdagar och arkitekttävlingar, dela ut priser med mera.
Dessa båda sidor av Sveriges Arkitekters verksamhet är lika viktiga. Och det är uppenbart att medlemmarna litar på sin organisation. Annars skulle inte praktiskt taget alla arkitekter ha valt att vara medlemmar i Sveriges Arkitekter.
Medlemsmässigt går det nämligen mycket bra för Sveriges Arkitekter. De farhågor som eventuellt funnits att man skulle tappa medlemmar från de gamla organisationerna har kommit rejält på skam. Det är få som valt att inte bli medlemmar i Sveriges Arkitekter. Det har varit betydligt fler inträden än utträden.
Det innebär också att Arkitekten når praktiskt taget alla arkitekter i Sverige.
Per Lander
Gert Wingårdhs knappt ett år gamla flygledartorn på Arlanda har varit i blåsväder i medierna. Det har i tidningar och tv förekommit uppgifter att det 83 meter höga tornet svajar så att de som arbetar där drabbats av sjösjuka av de ”sugande dyningarna”. Enligt uppgifter som Arkitekten fått från ansvariga på Luftfartsverket är det dock inget fel på tornet. Det är förberett och dimensionerat för dämpningsåtgärder om det skulle visa sig att beräkningarna för eventuella svajningar inte stämde. Det som hänt är att svajningarna visat sig uppstå vid lägre vindstyrka än beräknat, redan vid 14 meter per sekund. Det handlar endast om en rörelse på 13 millimeter högst upp i tornet, men det är accelerationen som kan ge känsliga personer obehagskänslor. Just nu pågår utredning och beräkning på dimensionering av dämpningssystemet, som består av ett hundratal behållare fyllda med vatten och plastkulor, som monteras på ett stålstativ i tornets skaft. Åtgärden påverkar inte tornets arkitektur. Att installera dämpningssystemet kostar cirka 1,5-2 miljoner kronor.
Gert Wingårdh, hur reagerade du när ”nyheten” om ditt torn kom ut?
– Jag hörde den på ABC och läste i Dagens Nyheter och ringde direkt till kontoret för att höra med vår handläggare och konstruktör vad som pågick. Jag fick veta att uppgifterna byggde på enhandsinformation och det hela kändes som en tidningsanka. Det är som vanligt plus och minus. Nu kommer jag att bli förknippad med ”han som ritade det svajande tornet”. Men att det funnits flygledartorn som svajat är välkänt, och inför arkitekttävlingen fanns noga definierade krav, som vårt torn lever upp till. Det är fem gånger styvare än vad som föreskrevs av Luftfartsverket.
Är du rädd för att bli känd som ”han som ritade det svajande tornet”?
– Jag har genom åren blivit tilldelad en rad olika epitet. Jag ritade till exempel en villa i början av 80-talet och sen dess är jag ”postmodern arkitekt”.
Annika Jensfelt
Tornet har förövrigt fått ett nyinstiftade europeiskt betongpris för spektakulär, okonventionell och markant design.