Oklar destination för gruvort
PÅ FLYKT

Tiden rinner ut för Kiruna. Markdeformationer från malmbrytningen gör att delar av centrum måste överges inom två år. Att flytta stadskärna och byggnadsminnen blir en världsunik arkitektonisk uppgift – men först måste man enas om en sak: Vart ska stan ta vägen? Text: Elisabet Näslund. Foto: Fredric Alm.

Över en natt plockade man bort något som vi i kommunen var helt överens om.

Christer Vinsa är Kiruna kommuns projektledare för stadsomvandlingen, van vid att balansera olika viljor och jobba fram beslut i samförstånd. Optimistisk och med stor förståelse för de olika aktörerna i processen. Men det finns några tillfällen under intervjun med honom och stadsarkitekt Thomas Nylund som det avspända, diplomatiska ansiktsuttrycket försvinner och det står klart att stadsomvandlingen är en tuff seglats där besättningsmännen har kursen inställd åt olika håll.

Hanteringen av Petsamo-området är ett av dem. För allt var klart inför detaljplanen för Petsamo nordväst om centrum under våren 2009. Både tjänstemän och politiker gillade Småstaden Arkitekters ritningar för det nya bostadsområdet. Thomas Nylund säger att placeringen var utmärkt, en naturlig ficka strax nedanför berget Luossavaara. Där fanns en bra plats för att återuppbygga symbolen för Kiruna, Gustaf Wickmans lappkåta till kyrka. Men på hösten kom LKAB:s besked: Här kan ni inte bygga. Området är en presumtiv malmbas. Kommunledningen tryckte på vänt-knappen och Petsamo-området är fortfarande obebyggt.

Gruvområdets gråberg och skorstenarna från anriknings- och pelletsverk syns redan innan planet landar på Kiruna flygplats. Det tar bara tio minuter in till centrum och på promenaden från hotellet nere i järnvägsområdet till Artur von Schmalensees berömda stadshus finns hela tiden anläggningen vid berget Kirunavaara i fonden. Och från fönstret i Christer Vinsas rum, där den över två timmar långa intervjun äger rum, ser vi ljusen från gruvan när den korta januaridagen har lidit mot sitt slut.

I succéfilmen Avatar gör humanoiderna na'vi uppror mot människorna som vill utrota deras by för att bryta värdefulla mineraler. Kirunaborna har hittills inte varit på krigsstigen, men vem vet vad som händer när byggkranar och grävskopor gör stadsflytten konkret.

Ordkriget har däremot pågått sedan 2003; då upptäckte LKAB att sprickbildningen går snabbare än man dittills trott – omkring sju centimeter per dag – och att de första centrala områdena påverkas redan 2012. I flyttkampen står gruvbolaget och det ena kommunalrådet, Kenneth Stålnacke (S) på nordvästra sidan. På nordöstra sidan står det andra kommunalrådet Lars Törnman (nu åter S-märkt efter att ha startat, lett och nyligen gått ur Kirunapartiet), samt i varierande grad av försiktighet tjänstemännen på miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningen. Styrkeförhållandena är ojämna: Kiruna är en liten kommun med begränsade resurser, LKAB säljer malm som aldrig förr och investerar miljarder i utbyggnad av produktionen.

Jo, det är gott om konflikthärdar i Kiruna. Det är en av anledningarna till att kommunen nu, två år innan de första områdena i stadskärnan måste överges, ännu inte har någon färdig plan om var och hur de ska ersättas. Den andra är att det paradoxalt nog också är trångt i denna Sveriges till ytan största kommun. Framför allt krymper gruvbrytningen och renarnas vandringsleder ner de storslagna vidderna till två möjliga lokaliseringar med de tornedalskt vackert klingande namnen Luossavaara i nordväst och Tuollavaara i nordost. Lägg så till att tjänstemännen behöver kryssa sig fram mellan ett tiotal riksintressen som i flera fall motsäger varann och man slutar fråga sig varför flyttfrågan inte är löst.

Thomas Nylund fick jobbet som stadsarkitekt 2005 och kastades direkt in i uppgiften att planera ett nytt centrum. Första steget blev att ta fram ovan nämnda fördjupade översiktsplan som LKAB begärde i och med den ökade sprickbildningstakten. Stadsbyggnadskontoret började undersöka olika lokaliseringar. Då hade Kenneth Stålnacke det politiska övertaget och fokus låg till en början enbart på Luossavaara och området nedanför vid sjön Luossajärvi. Båda spektakulära lägen. Alternativet att bygga en helt ny stad, till exempel intill Jukkasjärvi, övergavs snabbt med motiveringen att det blir för kostsamt och svårt.

Som ett alternativ till Luossavaara pekades Tuollavaara ut. Området har mindre spektakulärt landskap men är större och därför enklare att inrymma ett helt centrum i. Dessutom är grundförhållandena säkrare där än i Luossavaaras många myrmarker.

I januari 2006 inträffade så det som för andra gången under intervjun får Christer Vinsas blick att svartna, och Thomas Nylund att rynka pannan. LKAB presenterade en vision av nya Kiruna, ritad av Wilhelmson arkitekter, utan att över huvud taget informera kommunen. Anders Wilhelmson hade skapat en djärv vision på Luossavaara och ner mot sjön där bland annat delar av berget glasades in och en stadsplan med många enkelriktade gator. Kirunaborna gick man ur huse för att se det utställda förslaget i Kiruna Folkets hus och händelsen fick stort mediagenomslag. Kommuntjänstemännen var ursinniga över att bli så fullkomligt överkörda.

– Visionen landade inte snyggt, säger Thomas Nylund. Wilhelmsons förslag är lockande men det finns ett problem: Det har ingenting med verkligheten att göra. Det är inte förankrat på platsen och det är ekonomiskt orealistiskt. För Kirunaborna framstod det som om vi hade medverkat i att ta fram planen. Vi hade sagt att vi skulle lyssna på dem. Nu såg det ut som om stadsbyggnadskontoret spelade dubbelt. Vi fick ett förtroendeproblem som det tog tid att reparera.

– Det var ingen höjdare, säger Christer Vinsa. Visionen var bra på så sätt att den väckte debatt men den var inte bra som plan. För oss tog den mycket tid och kraft och vi hade ett frostigt förhållande till LKAB ett tag efter det.

Idag är IKAB:s och Wilhelmsons vision nedtonad. Den finns inte kvar på LKAB:s hemsida och företagets informatör i stadsomvandlingsfrågor Anders Lindberg säger att LKAB främst tog fram förslaget för att väcka debatt. Han instämmer i att det var olyckligt att det gjordes utan kommunens vetskap men hävdar att visst skulle den gå att realisera.

Anders Wilhelmsons och LKAB:s vision övertygade dock majoriteten i kommunfullmäktige om att åtminstone delar av Luossavaara kunde bebyggas. När den fördjupade översiktsplanen till slut klubbades i januari 2007 förlades den framtida centrumbebyggelsen i nordväst, även om bebyggelse i nordost inte uteslöts. Stålnacke och LKAB såg ut som vinnare i stadsflyttkampen. Miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningen jobbade utifrån denna plan, om än utan större entusiasm.

Nåväl, det tuffade på med detaljplaneprogram, kulturmiljöanalys, studieresor med politikerna och allt annat som tillhör arbetet med en så kallad FÖP, till i mars 2009. Då kom plötsligt ett besked som gjorde att kommunen fick slå till bromsarna: Luossavaaraområdet är ihåligt som en schweizerost, har fullt med vattenfyllda bergrum under sig. LKAB hade på kommunens uppmaning gjort en markundersökning av området som decimerade det byggbara området. Tuollavaara blev aktuellt igen. Det stod 1–1 i flyttkampen med fördel nordost. För de luttrade tjänstemännen var det snarare dödläge än seger eftersom stadsomvandlingen återigen stoppats upp.

Så kom smällen med Petsamo-området och Luossavaara-alternativet blev ännu trängre. Strax före jul kunde Lars Törnman därför driva fram en revidering av den fördjupade översiktsplanen. Nu pekar tjänstemännens kompass åter mot nordost. Men positionerna är låsta och stadsflytten blir en valfråga i Kiruna.

"Min vision är fortfarande att stan ska bölja från Luossavaaras sluttningar ner till Luossajärvis strand", säger Stålnacke till Norrländska Socialdemokraten. Lars Törnman å sin sida drar fram en karta och sveper med handen från nuvarande centrum mot Tuollavaara för att visa mig hur han resonerar:

– Vi rullar bebyggelsen som en matta uppåt, bort från malmen i anslutning till nuvarande bebyggelse, som vi gjort nu i hundra år. Vad är det för konstigt med det? Ska vi ha en stad som är som den vi har idag får den inte plats i Luossavaara. Jag vill inte ha ett Kiruna som man passerar på 20 sekunder, jag vill ha rymd och luft.

För att bevisa Tuollavaaras överlägsenhet tar han till argumentet att 50 kinesiska Feng Shui-experter på besök dömde ut Luossavaara-området. Kanske inte så övertygande ur stadsbyggnadsperspektiv, men det visar att Lars Törnman fajtas för nordostalternativet med alla medel.

Fotograf: Kiruna kommun.

Ortofoto över Kiruna med de båda alternativen för stadsflytten.

Någon Hjalmar Lundbohm är dock varken han eller någon annan i stadsomvandlingen. För att genomföra den unika arkitektur- och stadsbyggnadsuppgiften behövs en kraftsamling där både lokala och nationella krafter samverkar. Hjalmar Lundbohm, gruvdisponent, kulturpersonlighet och social reformator, byggde en mönsterstad vid förra sekelskiftet. Med tillägg från efterkrigstiden - vars rivningsvåg förödde en del av Hallmans stadsplan men å andra sidan gav Kiruna stadshuset och Ralph Erskines kv. Ortdrivaren - känns en promenad i stadskärnan som att vandra mitt i arkitekturhistorien. I Per Olof Hallmans berömda stadsplan från 1900 befinner man sig plötsligt i små stadsrum, stannar till vid sekelskifteshusen av Wickman med flera och skyddas från fjällvindarna av vindlande gator som stoppar blåsten.

Hundra år senare är uppgiften att skapa en mönsterstad för 2000-talet, med hög arkitektonisk kvalitet samt ett föredöme ur socialt och hållbarhetsperspektiv. Klarar Kiruna det har man en exportartikel i en värld där klimatförändringar kan orsaka fler stadsflyttar.

– Hela situationen är unik och det behövs unika metoder. Flytta hus har man gjort förr, förutom i Malmberget i till exempel USA och Kanada, men det specifika här är att bevara minnet och se de kulturhistoriska aspekterna både i det materiella och immateriella värdet, säger Fredric Bedoire, professor i arkitekturhistoria på Konsthögskolan.

Tillsammans med arkitekt och gästprofessor Tina Wik leder han Konsthögskolans påbyggnadsutbildning i restaureringskonst. 20 studenter jobbar med frågan att föra historien vidare i ett framtida Kiruna; restaureringskonst på sin spets. Bland annat studerar de förutsättningslöst fyra olika alternativa lokaliseringar, utan att förorda något av dem.

– Vi hoppas att vårt arbete kan bryta dödläget genom att visa olika alternativ utan att ta ställning. Att de olika parterna kan våga vara mer resonerande och inte låsa fast sig i sina positioner, säger Tina Wik.

Kanske en from förhoppning – LKAB har hittills inte vikt en tum från sin ståndpunkt "bygg inte på malmen". Lärarna är ändå optimistiska inför utsikterna att det nya Kiruna ska bli ett modernt idealsamhälle. Kanske måste LKAB avstå från malmbrytning på någon av de platser företaget pekar ut för att den stora industriexpansionen ska lyckas.

Fotograf: Fredric Alm. Arkitekt: Gustaf Wickman.

Bygg den som en lappkåta, sa Hjalmar Lundbohm till vännen och arkitekten Gustaf Wickman. Resultatet blev Sveriges kanske vackraste kyrka.

Kursdeltagarna har besökt Kiruna i omgångar, gjort omfattande inventeringar och i lag analyserat olika framtidsscenarier, från Luossavaara till Jukkasjärvi. Samtliga lag satsar på ett tätt centrum och på att flytta många av de kulturklassade husen.

För Thomas Nylund och Christer Vinsa är det viktigt att man inte bara flyttar enstaka objekt utan att man återskapar hela miljöer:

– Vi ska bygga morgondagens mönstersamhälle, inte göra det till något Skansenområde, slår Christer Vinsa fast.

Rent tekniskt är det möjligt att flytta alla byggnader, säger Fredric Bedoire. Han värderar dem i tre grupper: Kyrkan och bolagsmiljön ("bläckhornen" och bolagshotellet bland annat) har internationellt värde. Stadshuset och järnvägsmiljön inklusive stationsbyggnaden har nationellt värde. Det som gestaltar stadens hela historia, till exempel folkrörelsernas byggnader, har huvudsakligen lokalt värde.

– Och staten måste särskilt värna om de båda förstnämnda, medan staden har att ta hänsyn till helheten, säger Fredric Bedoire.

Nu har staten flera roller i Kiruna. Länsstyrelsen gör tappra försök att stötta stadsomvandlingen. För det borde den få förstärkta resurser, kräver Boverket i sin rapport om Malmfälten: Extraordinära situationer kräver extraordinära resurser. Staten och kapitalet sitter dessutom i samma båt eftersom LKAB är ett statligt bolag. Att ägarrepresentanten, näringsminister Maud Olofsson inte tillåter gruvföretaget att fondera pengar för stadsflytten ses med oblida ögon av dem jag intervjuar. Nu har bolaget ägardirektiv att samtidigt vinstmaximera och underlätta stadsomvandlingen.

– Vi tvistar om 50-öringar med LKAB, säger Lars Törnman.

LKAB:s utredning om vad det kostar att flytta de cirka 20 kulturklassade byggnaderna har seglat upp som en sådan strid om pengar. Varje "bläckhorn" ska till exempel kosta tolv miljoner att flytta, stadshuset 45 miljoner. Siffrorna ifrågasätts av såväl kommuntjänstemännen som Konsthögskolan och Boverket.

– Det är tio gånger för mycket. Bolaget räknar med orimliga omkostnader för att skrämma Kirunaborna, säger flera intervjuade.

– Vi tittar på totalkostnaden. Summorna kan tyckas höga men kulturantikvariskt gör vi rätt, säger LKAB:s Anders Lindberg.

Enligt minerallagen ska LKAB stå för kostnaderna för flytten. Fallet Kiruna visar att lagen är föråldrad. Det anser många, däribland Boverket som vill att lagen ses över. Framöver behöver man "ställa större krav på att de långsiktiga konsekvenserna av en mineralutvinning ska tydliggöras och regleras redan i samband med en bearbetningskoncession", skriver verket. Men som lagen ser ut idag – och som det också fungerar – har gruvbolaget fullt betalningsansvar.

– Det läggs ganska fantastiska bördor på LKAB, det är klart de håller i sin plånbok, säger Christer Vinsa. Vi hade kunnat lösa mycket på annat sätt om finansieringen skötts annorlunda.

Inom de kommande 25 åren måste kommunen hitta lösningar för bland annat närmare 2.000 boende, vägar och järnväg, skolor, sjukhus, brandstation, idrottsanläggningar och teknisk infrastruktur. Och för sina egna lokaler: Stadshuset berörs i ett värsta-scenario redan 2013 och kommunen planerar nu för tillfälliga lokaler i en skola. Läget är också akut för de 450 hyresgästerna i miljonprogramsområdet Ullspiran. Vart ska de ta vägen 2012 när området är obeboeligt? Tomma lägenheter finns inte i Kiruna och förutom några infillprojekt heller inga bostadsprojekt ens på planeringsstadiet.

Dagens övergivna gruvområden ser ut som ett ödsligt månlandskap. För att skapa en mer tilltalande miljö i deformationszonen, det parti där man fortfarande kan vistas, har kommunen och LKAB tagit fram projekt Gruvstadsparken. När Ullspiran töms på boende och Hjalmar Lundbohmsgården med flera kulturklassade byggnader flyttats i stadsomvandlingens första skede ska området bli en parkmiljö. Kommunen jobbar med detaljplanen och ser framför sig en mobil park som flyttar vartefter sprickbildningen närmar sig, med flyttbara byggnader, enkla installationer, en anlagd fjällbäck och arktisk växtlighet. Man satsar också på belysningen med tanke på mörkret som dominerar vinterhalvåret. LKAB är entusiastiskt över Gruvstadsparken och tittar på att exportera idén till Malmberget.

– På det här sättet får invånarna något istället för att LKAB lämnar efter sig något, säger Christer Vinsa.

Malmbanan får en ny sträckning, bakom berget Kirunavaara. Den första av fyra etapper har just påbörjats. De stora vägarna måste dras om. Nikkaluoktavägen har börjat anläggas utanför centrum och E10 ska löpa norr om staden mellan Luossajärvi och Loussavaara. Kommunen har gjort utredningen av E10 och betonar att den nya vägen måste stå klar 2015.

På andra sidan LKAB:s industrianläggning ligger sjön Luossajärvi, som redan har dämts upp i två etapper på grund av gruvbrytningen; ingen gruvarbetare vill jobba under vatten. Inför byggandet av den nya huvudnivån krymper den ännu en gång.

Att Luossajärvis vattenspegel minskar gör inte Christer Vinsa och Thomas Nylund så glada. Istället berättar de gärna om Vattenfalls hittills största nätinvesteringsprojekt: På tre år drog man sex mil elledningar och byggde två transformatorstationer, vid Luossavaara och i Råtsidalen, något som i normala fall tar minst dubbelt så lång tid.

– Hade inte Vattenfall dragit om all el på rekordtid hade det blivit mörkt i stora delar av Kiruna 2008, säger Christer Vinsa. Vattenfall har använt sig av den absolut senaste tekniken och elektronikfreaks från hela världen vallfärdar hit.

Fler än elfantaster – och arkitekter, antikvarier och stadsplanerare – följer stadsomvandlingsprocessen i Kiruna. Christer Vinsa tar emot besök från experter på organisation som studerar hur det gigantiska premiärprojektet med sina olika aktörer, uppdelade i en mängd arbetsgrupper som möts i olika konstellationer, fungerar organisatoriskt.

Fotograf: Fredric Alm.

Stans ende arkitekt (åtminstone anställd i kommunen): Thomas Nylund lämnade en forskartillvaro i Lund för att återvända till Kiruna som stadsarkitekt.

Thomas Nylund har hittills ägnat drygt en fjärdedel av sin arbetstid åt stadsomvandlingen. Inte mycket för ett projekt av den här omfattningen, men Kiruna är som sagt en liten kommun med små medel.

– Stadsflytten är resurskrävande. Och den kommer att kräva ännu större resurser när det är beslutat var flytten ska landa. Men det finns inte utrymme att anställa fler än de sex-sju planerare vi redan är här i förvaltningen, så vi får omfördela, säger han.

Den övergripande planen räknar Thomas Nylund med att de gör själva, man behöver ha kännedom om Kiruna för det säger han. Det gäller också för de flesta detaljplaner. Några arkitekttävlingar lär det bli. Då ler Ralph Erskine i sin himmel. Historien går att han tillfrågades om vad staden skulle göra med husen i kv. Ortdrivaren vid en stadsflytt. "Riv dem och ordna en arkitekttävling", svarade han osentimentalt.

Nu tror ingen att något ska hända under 2010. Även i normala fall tar det minst ett år att ta fram en reviderad fördjupad översiktsplan. Alla osäkerheter Kiruna brottas med gör det ännu svårare att spurta fram en fördjupad översiktsplan.

Dessutom är det val i år. Kenneth Stålnacke och Lars Törnman profilerar sig i valrörelsen med olika placeringar för nya Kiruna. Räkna med att de kommer att diskutera stadsomvandling fram till 19 september. Chansen att kommunfullmäktige klubbar en plan med en klar framtida inriktning är minimal.

– Stadsflytten blir en valfråga så det stänker om det, säger Anders Lindberg på LKAB. Vi säger att, hm, 2010 tar vi det lite lugnt.

Har Kiruna tid med det?