Jul betyder pynt hemma hos mig. Det börjar en månad före högtiden. Jag hör någon släpa upp kartongerna med ljusslingorna från källaren. Det brukar föra med sig lite svordomar, eftersom någon har skapat ett virrvarr av sladdar i kartongerna. Sedan är det hela i full gång. Det pyntas i alla rum och ute i trädgården.
Detta julpynt ställer mig varje år inför ett litet dilemma. Jag vet inte om jag vill ha det. Jag beklagar mig. Men oftast har jag mycket lite att sätta emot. I min familj är det en betryggande majoritet för pyntandet. Att säga nej är i praktiken lönlöst.
Min fru och mina två döttrar skyller min inställning på mitt val av yrke. Jag tänker som en arkitekt: fyrkantigt. Jag borde ge mig hän en värld av underbara dekorationer.
Jag tycker de är aningen fördomsfulla. Skulle inte arkitekter gilla dekorationer? Men jag kan inte slå ifrån mig att det ligger ett uns av sanning i det de säger. Dekorationer har inte varit arkitekternas vän sedan modernismen. Dekorationer har setts som ett slags lyte. Ett hus ska helst avspegla produktionsmetoden och inredningen bara fungera. Funktionsmått och anpassningar av olika slag har varit i förgrunden, ett mål, och inte ett nödvändigt ont, en utgångspunkt.
Det är en fantastiskt enkel värld på många sätt. Den är mätbar.
Men mycket har hänt ideologiskt de senaste årtiondena.
Det har blivit svårt att hävda generella sanningar. Det mesta är relativt. Så även arkitekturen och frågor om yta och djup. Det är okej att dekorera. Frågan om dekorationer eller inte har övergått i en om hur de blir utförda och varför. Det går inte att säga att dekorationer är onödiga, att något annat är mera sant och verkligt. Den tiden är förbi.
Men det är något annat som gäckar mig när julpyntet hämtas upp från källaren.
Pynt, precis som allt annat, kan översättas till tid. Jag är inte särskilt fascinerad av dekorationer som bara glimmar några veckor om året. Det mesta av det jag ägnar mig åt har en avsevärt längre tidscykel. Det ska sitta i väggarna. Det ska vara beständigt, motstå tidens tand. Jag tänker hellre ornamentik än dekoration.
Jag har helt enkelt svårt att se julpynt som arkitektur. I Icon Magazines decembernummer lägger Farshid Moussavi från Foreign Offices Architects ut texten. Hon separerar inte form, funktion och ornamentik.
Hon öppnar för ett nytt sätt att betrakta arkitektur. Ornamentik är det där som förhöjer arkitekturen, får oss att uppleva den. Utan den upplevelsen blir arkitekturen rätt slätstruken och fungerar dåligt.
Det hon säger är ett inlägg i en av de hetaste diskussionerna om arkitektur just nu. Farshid Moussavi är toppen på ett isberg. På en vecka hittar jag flera liknande artiklar som gräver i ämnet. Överallt finns en vilja att ge Adolf Loos på pälsen.
Det är det jag försöker förklara för min familj. Och mig själv. Många arkitekter slåss för ett slags pyntande, ett liv i ornamentikens tecken.
Men det gör naturligtvis inte vanligt julpynt till något dåligt. Eller onödigt.
Tomas Lauri är arkitekt SAR/MSA och delar sin tid mellan arkitektverksamhet och redaktörskap på Arkitekten.