Livet efter
STOLEN

Jens Fager slog igenom över en natt med sina bandsågade möbler på Milanomässan. Det var för drygt ett år sedan. Han hade inte ens gått ut Konstfack. Sedan dess har Fager blivit ett varu­märke med världsrykte. Alla förväntar sig det oväntade av honom.
Text: Tomas Lauri. Foto: Magnus Bergström.

När jag ringer svarar Jens Fager från en strand i närheten av franska Antibes. Havet svallar i bakgrunden. Det är första längre ledigheten sedan han gick ut Konstfack för drygt ett år sedan.

Mycket har hänt på kort tid. Han har välkomnats i designvärldens finrum. Det har varit utställningar och mässor runt om i världen. Han har flera uppdrag från kända varumärken.

Det började på Milanomässan för ett och ett halvt år sedan. Han åkte dit lika mycket för att se och lära, som för att göra ett intryck. Det gick över förväntan. Jens Fager träffade en nerv. Snabbt var hans lilla bås på den del av mässan som kallas Salone Satellite ett samtalsämne. Besökarna trängdes, press och tv kom förbi, liksom några av branschens tunga företrädare.

Jens Fager berättar att han hade varit på plats året innan och studerat mässans metodik. Vissa saker fastnar, andra inte.

– Du ser uppemot 500 montrar. De flesta passerar du förbi. Vissa stannar du vid. Jag hade noga tänkt igenom det där. Jag skalade av alltihopa. Jag såg till att bara ställa ut en renodlad tanke. Lite av det var nog anledningen till framgången.

Det han säger låter som en blygsam förenkling. Som om det var sättet han presenterade sig på snarare än vad han presenterade som gav gensvar. Jens Fager är modest av sig – i alla fall ger han sken av att vara det. Han lyssnar och svarar med låg profil. Samtidigt finns där lite trots. Hans klädsel, när jag träffar honom efter hemkomsten från Frankrike, kan tjäna som exempel. Han är propert klädd. Men jag kan inte låta bli att lägga märke till hans strumpor. Färggranna och randiga på ett sätt som skulle göra en sjuårig flicka avundsjuk. Det är mycket humor i det hela. Det är lite som att vara klassens retsticka. Något måste kittla. Det kan tolkas som kunskap om medias roll. Den inredningsdesigner idag som inte stjäl medias uppmärksamhet har svårt att nå ut. I en kaskad av information handlar det mycket om tydlighet, om att avvika och markera sig.

Jens Fagers Milano-monter hade väggarna tapetserade med matt naturpapper. I mitten stod de färggranna möblerna han sågat till med bandsåg: två stolar, ett bord, en ljusstake och även en pipa. En baskollektion. Jens Fager pratar om ett släktskap med Jasper Morrison, som han beundrar. Hos båda finns en förkärlek för det familjära och enkla. Morrison har dessutom själv skapat karga utställningsrum med ett antal plywoodmöbler och mattor i klara färger.

Men kanske är det på hemmaplan man ska söka om man ska förstå vad Jens Fager har åstadkommit. Jonas Bohlin dyker ofta upp som en jämförelse, så ofta att Jens Fager nickar och konstaterar:

– Många säger det.

Även om Jens Fagers monter innehöll en hel möbelserie, är det den ena av stolarna, den med armstöd, som de flesta diskussioner gällt. När Jonas Bohlin gjorde sin entré var det likaledes med en stol som hade armstöd – betongstolen. I båda fallen kan man tala om att ställa designkonventioner på ända. Den brutala och raka betongstolen var långtifrån 70-talets hemvävda funktionella estetik. Lika mycket skulptur som stol. Jens Fagers stol är en injektion till en möbelindustri som allt mer hänger sig åt massproduktion och där det är svårt att se skillnad på den ena och andra formen och inte minst att se vilken som är original och vilken som är kopia.

Till formen är den en slags kopia av en kopia. Den bygger på en kopia av en gustaviansk stol från hans föräldrahem. Det är som om diskussionen om den unika formen har lämnats därhän. Det unika ligger i stället i sättet den tillverkas på, den grova attacken med en bandsåg. Ingen stol blir exakt lik den andra. Den får tydliga spår av mänskligt handlag.

Det skapas samtidigt en spänning mellan form och utförande. I de flesta fall, när det kommer till grova uttryck, gäller grova proportioner. Men en gustaviansk stol är finlemmad. Den har gracila svängda ben och tassar på armstöden. Det är en stolarketyp i Jens Fagers ögon. Det går att se det som att han har modifierat det svenska kulturarvet.

– Det är framför allt det hantverksmässiga som jag har velat komma åt på ett samtida sätt. Många av de gamla stolarna hade någon som sågade, filade, karvade fram formerna, säger Jens Fager.

Han bestämde sig i sista stund för att producera möblerna, bara någon vecka innan han åkte till Milano. Han hade förberett något avsevärt mer polerat och perfekt. Men en del av honom själv revolterade mot det. Bort från det prydliga och polerade, det minimalistiska och precisa. Fram med skavanker.

– Av de färger som nu produceras av stolen är den grafitgråa min favorit. Det för att den ligger så nära upphovet till stolen. Jag ville göra möbler med samma känsla som i snabba grafitteckningar. Skakiga, mycket känsla av en handstil.

Det är inte billigt att köpa stolen. Priset som den danska stolstillverkaren satt ligger strax under 10.000 kronor. Det hela blir en fråga om konst kontra bruksdesign. Att Jens Fager sätter sin autograf under varje exemplar späder på det ytterligare. En verkstad i Stockholm sågar numera hans möbler efter hans instruktioner och måttscheman. Men han godkänner allt med sin signatur. Som en gammal mästare med en stab, eller konstverkstad, som producerar fram föremål.

Det liv Jens Fager just nu lever är livet efter stolen. Han har på drygt ett år blivit etablerad och efterfrågad. Han skämtar om att det är som på Disneys julfilm när tomten sätter sin stämpel på de olika julklapparna. Han har blivit godkänd. Philippe Starck har använt honom i en av sina senaste hotellinredningar. Han har ställt ut på galleri i London och Toronto, museum i Eindhoven och varit hedersgäst på möbelmässan i Gent. Här hemma har han tagit över ledningen av Greenhouse på möbelmässan.

Men en stor framgångsskylt är inte Jens Fagers signum. Vardagen är aldrig långt borta. Han har öppnat sin studio i Björkhagen, där livet passerar i en mindre hektisk takt och hyrorna är hälften mot i Stockholms innerstad. Det sistnämnda gör att han kan få mer yta för pengarna och tillräckligt med plats till att bygga fullskalemodeller. Han blir rastlös av att sitta för länge vid datorn. Han är utbildad möbelsnickare i botten.

– Det blir aldrig samma känsla i datorn. Jag gillar att få använda händerna. Många saker ger sig också självt när man gör det hela i full skala, konstaterar han.

Med framgången har jobben rullat in. Många olika jobb, han har inte blivit fast i ett fack. Det är som om producenterna i Jens Fager ser en katalysator, en förlösare. Det är såväl inhemska som utländska producenter som har letat upp honom för att få det udda och annorlunda. Det ställer krav. Jens Fager vill inte upprepa sig. Samtidigt har han fortfarande avsikten att slå an och överraska. Men att åstadkomma samma effekt igen – den berusande känslan av att ha revolutionerat designbranschen – är inte lätt.

– Jag tänker visserligen medialt. Men det går ju inte att utgå ifrån att det ska vara en medial framgång. För min del handlar det om att våga ta steget tillbaka, återvända till utgångspunkten, och få designprocessen att rulla på.

Ser man på de projekt han just nu håller på med är det inte svårt att känna igen honom. Inte för en stil, men för en arbetsprocess och vad den för med sig. Han har just blivit klar med en exklusiv serie bruksskålar. Det är ett samarbete mellan finkrogen Lux och Gallery Pascale. Uttrycket är en kombination av enkel form och en hantverksmässig hantering. Han har gjort två skålar och ett fat. Alla föremålen har en bred bas, som gör att de ser ut som ett massivt stycke. Inte minst fatets form har en tydlig koppling till en idé om ätande och mat. Själva skålen är flack. Tanken är att maten inte ska sjunka ner, utan höjas upp, lyftas fram, sättas på piedestal.

Jens Fager har låtit prägla tallriken, som produceras i en begränsad upplaga, med handmålad logga och numrering i guld. Som om de var litografier.

– Det gör att den ena inte är helt identisk med den andra, förklarar han.

Kombinationen av hantverk och traditionell form finns även där i ett pågående projekt åt klädmärket Boomerang. Han producerar en möbellinje med deras klädtyger som utgångspunkt.

Han har bland annat gjort en pall som liknar vilken mjölkpall som helst. Den avviker från det gängse genom att den bara har en stödpinne, vilket ger ett oregelbundet intryck. Men de tyglappar som ligger på pallens sits är mest iögonfallande. De får alla ett grafiskt maskinsytt mönster. Ett tydligt tillägg, en känsla av modifiering och förädling, en hantverksidentitet.

Jens Fager rör sig hela tiden nära en konvention. Det mest familjära. Men lägger till något. En detalj som bryter illusionen. En liten verfremdungseffekt.

Det hela är tydligt i den lampserie han håller på att utveckla åt Zero. Han har haft en äldre arbetslampa från 40-talet som utgångspunkt, L-1, dess tidlösa vardaglighet och funktionalistiska stramhet. En invikt underkant och en rund lins, ger särprägel. Den skulle kunna heta "Pistill", reflekterar Jens Fager på telefon. Det övergripande är ändå inte det avvikande, utan att formen är familjär, smyger på snarare än skriker rakt ut.

– När jag skulle presentera den för företaget hade jag laddat med en massa motargument. Det finns så mycket produkter idag som vältrar sig i designattribut. Det ska vara så unikt, så märkvärdigt, så udda. Men är det sällan. Det är som om design var modeprylar. Att snabbt glömma. Jag är förtjust i saker som inte gör en sådär färgsprakande entré. Som växer allteftersom man använder dem, säger Jens Fager.