|
Jag och min vän Per firar jubileum i år. Det är precis tjugofem år sedan vi började på arkitektskolan, tjugo år sedan vi började arbeta som arkitekter och exakt tio år sedan vi startade det kontor vi driver. Vi har ägnat oss åt arkitektur mer än halva våra liv. Ändå är det vissa saker man aldrig vänjer sig vid.
När jag började på arkitektskolan kom jag från kretsar där man ägnade sig åt musik, fotografi eller grafisk form som gällde det liv eller död. Inte för att någon hade en utbildning - det hade vi inte - utan för att vi tyckte att vi hade något att säga. Att därifrån komma till en utbildning där de flesta gick, inte av nödvändighet, utan för att skaffa sig ett yrke och för att de råkade ha bra betyg var lite förvirrande.
Jag insåg emellertid snart logiken i detta. Samhällets behov av arkitekter gör det logiskt att organisera utbildningen så. Arkitekter gör saker på beställning. De som anlitar dem behöver kunna lita på att de är skickliga, ansvarstagande och lyhörda. Kort sagt: yrkesutbildade.
Jag lyckades däremot aldrig vänja mig vid att kurskamrater utan andra kvalifikationer än höga betyg började göra anspråk på att vara konstnärer och betrakta arkitektyrket som en fri konst. Visst fanns det några för vilka arkitekturen blev en nödvändighet, som verkligen hade något att säga. De var lätt räknade och otack blev deras lön, då som nu. För de flesta var arkitektskolan inget annat än en väg till ett högstatusyrke med hygglig lön, semester och karriärmöjligheter.
Inte ens när de slutat skolan och fått anställning som tjänstemän på något av de stora arkitektföretagen kunde de släppa tanken att de på något vis ändå sysslade med en fri konstutövning, vilket inte hindrade dem från att tycka att det var orättvist att de inte tjänade lika bra som reklamare, läkare och civilekonomer.
Av mina gamla vänner från tiden innan arkitektskolan tröttnade de flesta, som man gör. Men några av de som ägnade sig åt musik håller fortfarande på, inte utan viss framgång. De skulle mycket väl kunna kalla sig fria konstnärer, om det inte lät så töntigt och pretentiöst.
Andra utbildade sig till grafiska formgivare. De invaggades aldrig i illusionen om sig själva som fria konstnärer. De fick lära sig att de ägnade sig åt tillämpad konst och att sätta en ära i detta. Så gick det också rätt bra för flera av dem. De blev skickliga, internationellt respekterade och har arbetat för de mest namnkunniga tidskrifterna och undervisat på prestigefyllda skolor.
Det har ingen av mina kurskamrater från arkitektskolan gjort, vad jag kan påminna mig. Det hindrar dem dock inte från att fortfartade inbilla sig att de, någonstans, är konstnärer och arkitekturen en fri konst. De vill bli behandlade som konstnärer, ha anställningstrygghet som tjänstemän och löner som karriärjurister. Skulle det bli mitt privilegium att ägna ytterligare ett kvartssekel åt arkitekturen så kommer jag ändå aldrig att vänja mig vid deras pretentioner.
Ola Andersson
Ola Andersson är arkitekt SAR/MSA med egen verksamhet samt arkitekturkritiker.
|