Praktikerna tittar bort ibland när Örjan Wikforss talar om vikten av forskning, berättar han. Han skakar på huvudet och frågar retoriskt hur en yrkeskår som orsakar så stora förändringar i samhället kan vara trovärdig om den inte håller sig à jour med det som händer på forskningsfronten.
– Jag är förvånad över att en profession så till fullo kan stödja sig på bilden och inte på analyser, studier, facklitteratur – alltså på forskning.
Örjan Wikforss uttrycker sig verserat och utan överdrifter. Men när han säger att han är "förvånad och kritisk" över det låga intresset för forskning hos sina kolleger är det med starkt eftertryck. Med samma emfas dömer han ut de flesta arkitektkontors arbete med kompetensutveckling:
– Jag är väldigt bekymrad över det. Det görs fina insatser men man jobbar inte systematiskt. Och erfarenhetsåterföring låter sig inte göras om det inte sker systematiskt. Vi hyllar arkitekttävlingar och studieresor – så konventionellt. Vi lever ju i ett kunskapssamhälle, ska vi kunna rita för dagens verklighet måste vi studera klimatfrågan, miljöpåverkan, kulturer i Kina och andra länder där vi är verksamma, bostadspolitik, ja, mängder av brännande och aktuella frågor.
Engagemanget parat med skicklighet som kommunikatör och analytisk framtoning har gett Örjan Wikforss en position i arkitektkåren, som bland annat tidigare ordförande i SAR, och som branschföreträdare i tunga instanser, till exempel Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Byggforskningsrådet (BFR) och Byggtjänst – ofta som ensam arkitekt.
– Jösses så mycket stryk jag har fått i de där styrelserna. Det gäller att ha elefanthud, konstaterar han. Jag lärde mig av Lennart Holm när vi jobbade i BFR tillsammans att som arkitekt måste du varje dag och vid varje tillfälle vara ambassadör för arkitekturen.
Att göra research inför intervjun med Örjan Wikforss är lite som att skaka ett kalejdoskop. Olika bilder kommer upp beroende på vem man frågar och vad man läser.
En bild är utskottsordföranden som lobbar för arkitekturforskningsfrågor. Skakar man kalejdoskopet ser man professorn som undervisar i projektkommunikation. Skaka igen och företagsledaren som drev kontor i Uppsala och blev Swecochef dyker upp. Ännu en bild är datorpionjären som blivit alltmer kritisk mot teknisk quick fix. Ett sista skak visar den kreativa bildmänniskan, filmare på fritiden.
Vill man få ihop bilderna till ett mönster hittar man antagligen nyckeln i den helhetsorienterade synen på yrket som Örjan Wikforss eftersträvar:
– Jag valde samma yrke som min pappa men jag har valt en annan arkitektroll. Han var konstnären medan jag har en bredare roll, att berätta, leda och organisera.
Vi träffas i biblioteket på KTH, skolan där Örjan Wikforss tagit examen som arkitekt, doktorerat och utnämnts till professor. När han kom dit som 18-årig Uppsalapojke 1968 brände studenterna sina "borgerliga" studentmössor på bål framför huvudbyggnaden. "Jag är stolt över att jag var tillräckligt självständig för att inte bränna min." Trots att han har mössan i behåll trivdes han med den revolutionära andan och ser tillbaka på studieåren med värme:
– Det var en väldigt fin period i KTH:s historia, där ett starkt samhällsengagemang kombinerades med att rita hus och städer.
Den samhällstillvända undervisningen och forskningen försvann någon gång under 80-talet på de svenska arkitekturskolorna. Synd, menar Örjan Wikforss: arkitekturteori är viktig men får inte göra att arkitekterna hamnar i ett elfenbenstorn.
Hans mått på en bra arkitektutbildning är den som ger studenterna en grund för att jobba i en rad länder med olika saker och gör dem till goda kommunikatörer.
– Om man inte kan kommunicera med alla inblandade och organisera processen blir man en väldigt svag spelare. Varför har vi inga arkitektledda byggprocesser i Sverige, bara entreprenörledda?
Han överför resonemanget till arkitekturforskning, som behövs för att ge ett språk och begrepp för att arkitekter ska kunna kommunicera med byggherrar och övriga i byggprocessen.
– Vi kan inte fortsätta säga att kunskapen sitter i pennan. Det fanns en kritik och skepticism hos de nya lärarna under 90-talet mot nyttan av arkitekturforskning. De betonade istället den konstnärliga sidan, men jag ser egentligen ingen motsättning. Internationellt finns ett experimentellt, konstnärligt, laborativt forskningsarbete som är avantgardistiskt nydanande och ger djärvare arkitektur och som naturligtvis måste finnas även hos oss.
Samhällsengagemang, arkitekturteori och konstnärliga experiment – allt är lika viktigt att undersökas av forskare. Finns det något man inte kan forska om? Örjan Wikforss blir lite ställd men svarar sedan:
– Nej, med min definition kan man forska om allt, så länge det är spårbart, att man kan följa processen.
Själv har han forskat kring hur man gör planering begriplig för människor som inte är insatta i frågan men ändå berörs av den. "Med mitt bildintresse ville jag lära mig mer om hur man åskådliggör planering." Därefter återvände han till Uppsala och blev partner på faderns, Gösta Wikforss, arkitektkontor.
Efter 15 år i Uppsala, som han beskriver som "en väldigt varm period i mitt liv", gick Örjan Wikforss kontor upp i White och utvecklades till Whites Uppsalakontor under ledning av Gunilla Hagberg. Själv stannade han i White som utvecklingschef några år tills han 1994 rekryterades till FFNS som IT-strateg.
Vi skakar kalejdoskopet igen och visar några snabba bilder av Örjan Wikforss som IT-pionjär: Han hittade CAD i USA på 80-talet och skapade Sveriges första CAD-program, Arcad – första licensen såldes till en ung göteborgsarkitekt vid namn Gert som skulle rita en golfklubb. Såg som adjungerad professor till att Chalmers blev ledande inom visualisering och datorstödd projektering. Har introducerat 3D och BIM i branschen men är bekymrad över att BIM-tekniken sjösätts för tidigt: "Jag har sett för många före detta studenter som sliter ut sig med systemen ute på kontoren. Och jag avvaktar med oro domen om dödsolyckan i Kista, som kan ha orsakats av felaktig hantering av BIM-program."
Örjan Wikforss blev så småningom vd för FFNS Arkitekter. Då var han med om att genomföra fusionen av FFNS och Vattenbyggnadsbyrån (VBB) som ledde fram till Sweco, ett företag med en tydlig affärsidé att förena arkitekter och ingenjörer. När fusionen var klar lät Gunnar Nordström, det legendariska "N:et" i FFNS, honom välja mellan att basa över arkitektur eller IT i Sweco. Det var inte lätt att välja, säger Örjan Wikforss, men till sist blev han chef för IT och FoU och medlem av koncernledningen.
– Det var intressant att gå från att sköta ett kontor i Uppsala med 20 personer till det kollektivt ägda, ytterst professionella White och sedan till det börsnoterade och mycket välskötta FFNS.
Sedan 2007 är Örjan Wikforss professor i projektkommunikation på KTH Arkitektur och samhällsbyggnad. Han jämför arkitekt- och ingenjörsutbildningen och säger att ingenjörerna har mycket att lära av arkitekternas problemorienterade, konkreta, projektförberedande studier. Det är anledningen till att Sveriges Arkitekters Utbildningsforum, som han den 29 september leder för första gången, handlar om arkitekturutbildningens pedagogik och hur den kan vara ett föredöme för ingenjörsutbildningen.
I fråga om forskning bör arkitekterna istället ta efter byggföretagen, hävdar Örjan Wikforss. De har tagit fram en vass strategi för att utveckla byggforskningen och lyckas intressera både forskare och finansiärer, såsom statliga forskningsrådet Formas.
– Hittills har bara en liten del av Formas anslag gått till samhällsbyggnad, men just nu öppnar de dörren för ökad arkitekturforskning. Arkitekterna måste finansiera det här till hälften själva för att få statliga medel, men pengarna finns i företagen. Många arkitektföretag har högre vinstmarginal än de stora byggarna.
– Jag vill se 100 nya aktiva doktorander på de svenska arkitektskolorna. Det är lika många som på Pedagogen i Göteborg – inte mycket i jämförelse med andra branscher alltså.
Text: Elisabet Näslund. Foto: Urban Orzolek