Ekologi som trotsar breddgrad

Det var inte många som trodde på dem i början. Men tvivlarna har fått backa. Det går att rita passivhus med högt ställda arkitektoniska krav även för en bister plats som Tromsö. Odd och Rose Marie Steinsvik har blivit pionjärer i Norge. Text: Tomas Lauri. Foto: Ravn Steinsvik.

Tromsö ligger geografiskt avlägset högt upp i Nordnorge. På ett plan är det inget som avslöjar sig i stadsbilden. Urbaniteten frodas. Där bor 70.000 personer, där finns ett universitet och en stadskärna av stenhus. Men stadsbilden är lika präglad av fritt betande renar, svår nederbörd, höga, snötäckta fjäll, och ett kallt svart nordhav. Två månader varje vinter saknar invånarna dessutom sol. Mörker. Ett bistert klimat.

Det var inte precis spontana hurrarop Steinsvik arkitektkontor fick höra när de åren efter millennieskiftet bestämde sig för en passivhussatsning just där.

För Odd och Rose Marie Steinsvik, som kom till Tromsö 1968 och har haft eget kontor i staden sedan 1971, var ändå tiden mogen efter en lång karriär kantad av ekologiska projekt. Upp till bevis. En larmrapport om lufttäta högisolerade lågenergihus och fuktproblem, Byggforsk Håndbok 50. Fukt i byggninger, hade getts ut i Norge. Debatten var livlig. Alternativ efterfrågades.

Under en studieresa till Voralbergen i Österrike fick Odd Steinsvik en idé till en okonstlad tät yttervägg utan många delar och skikt. En tillverkare visade en massiv trävägg som hade använts i en rad passivhusprojekt.

– När jag fick se väggen tänkte jag direkt: den skulle kunna fungera i Tromsö med liten anpassning. De hade använt väldigt lite isolering, bara 10 centimeter. Jag gjorde lite beräkningar med 25 centimter isolering och såg att jag kunde komma ner till passivhusstandard även här.

– Sedan har jag lagt till lite erfarenhet från byggtraditionen här uppe. Vi har en extra stor luftspalt, som garanterar att isolering och panel luftas. Vi har också en panel som är tätare och tjockare än vad man möter i många standardbyggen, berättar Odd Steinsvik.

I utkanten av Tromsö klättrar enskilda villor upp efter backarna. De flesta villorna är mer än tjugo år gamla. Sedan 80-talet är det villastopp i Tromsö. För att få en effektiv infrastruktur eftersträvas en förtätning av staden. Bara radhus och flerbostadshus är tillåtna. Om man inte river en gammal villa får man inte bygga en ny.

Att det första passivhuset Steinsvik uppförde är en fristående villa är en tillfällighet. Huskroppen skulle ingå i en grupp av hus. Men av olika anledningar, bland annat problem med finansiering, har hittills bara Ibox, som huset heter, blivit av.

Det är uppfört på egen mark, som en prototyp, alldeles bakom deras kontor. Huset har fyra år på nacken.

Målet har varit ett arkitektoniskt drivet passivhus. De balanserar på gränsen till det möjliga, menar de. För att kunna ha tjugo procent glas i fasaden har de blivit tvungna att komma ner i mycket låga u-värden. Förutom att använda fönster med tre glasskikt och gas, har de fått eliminera karmar och limma fönsterglasen direkt i stommen. En norsk fönstertillverkare har tagit fram speciella högisolerade vädringsfönster.

– Vi har fått många frågor om detaljerna. De har undrat om det verkligen går att göra på det där sättet, berättar Odd Steinsvik.

Det första som slår emot en är höjden. Fyra våningar staplade på varandra, plus en takterrass. Det går tillbaka på en tanke om hållbarhet, om att skapa täta högexploaterade områden. Men på samma gång ligger en social tanke bakom. Rummen, och med dem funktioner, är uppdelade på olika våningar. Alla i en familj behöver inte göra samma sak samtidigt. En sammanlänkande trappa räcker som öppenhet. Kök på ett plan, vardagsrum på ett annat, sovrum på två plan och en takterrass överst som ligger så högt att de insekter, som det finns rikligt av i Tromsö, inte letar sig upp dit.

Efterbehandlingen i det prefabricerade huset har i möjligaste mån undvikits. Alla material är obehandlade, råa, mötena direkta, inga skylande listverk och ingen efterbehandling av väggarna. Det går att tala om ett hus utan tillsatser. Utan lösningsmedel och skadligt lim. Följaktligen är de massiva bärande väggarna verkligen material rakt igenom, hundra procent gran.

De två passivhusprojekt som Steinsvik arkitektkontor har ritat efter Iboxen är båda radhuslängor. Den ena, Doktordal, ligger centralt, en bit ovanför Tromsö centrum. Till den största längan, Storelva, är det tio minuter med bil från stadens centrum. De har båda Iboxens särdrag. Höjden. Fyra våningar och en takterrass. De skulle formmässigt passa in i en metropol som London eller Japan, eller en medeltida europeisk by, där den täta staden har slagit rot.

De håller själva som bäst på att flytta in i ett av de sju radhusen. Från början var det meningen att alla anställda på deras kontor skulle ta varsitt radhus. Av olika anledningar blev det inte så. Skilsmässor, andra anställningar, flyttar med mera kom emellan innan radhusen stod klara. Men deras ena dotter, Karen Steinsvik Reinholdtsen, som är arkitekt och en del av firman, har flyttat in med man och tre barn. De har bott längst av alla i huset, ett år. Hon pekar på att deras fysiska hälsa har blivit mycket bättre sedan de flyttade in.

– Först var vi tveksamma till att flytta hit. Vi tyckte att det låg för mycket i utkanten av Tromsö. Men vi kom ganska snart på nya tankar. Det är ett skönt att leva i det. Ljust, behagligt, praktiskt. Sedan märkte vi att vi mådde bättre här. Speciellt tydligt var det på vår femårige son. Hans astma försvann när vi flyttade in, säger hon.

Hade han svår astma?

– Det kan jag inte påstå. Men återkommande besvär. Vi kan inte se någon annan orsak till att den klingade ut än den förändrade hemmiljön.

Det har kostat tio till tjugo procent mer att uppföra passivhusen jämfört med vanliga radhus i omgivningen. Delvis beror det på en bökig och utdragen byggprocess. Det har varit svårt att få någon att över huvud taget göra jobbet. Inga lokala aktörer ville. I stället har de varit tvungna att bli byggherrar själva och anlita polska och tyska hantverkare.

– Utgångspunkten för att systemet fungerar, precis som de flesta passivhussystem, är en lufttät konstruktion. Det har visat sig vara bland det svåraste att få till. Inte rent tekniskt, utan för att vårt projekt ligger där det ligger. Det har inte gått att få norska byggare att ta på sig ansvaret, förtydligar Rose Marie Steinsvik.

– Det har varit likadant i alla våra passivhusprojekt. Inga lokala byggare har varit villiga att bygga passivhus. De saknar kunskaper. De ser passivhus som ett experiment.

På sikt ställer den lokala oförmågan och oviljan till det. När de polska och tyska snickarna har åkt hem finns ingen som tar vid. Kunskapen har inte blivit spridd.

– För oss och för lågenergihus är det här en av nycklarna. Det måste finnas en kunnig lokal byggsfär. Annars går utveckling mycket, mycket långsamt. Den blir perifer.

Det kostar i stort sett ingenting att värma upp husen. Ett luftvärmepumpsystem är använt. Från taket sugs uteluften in och ner till en egenkonstruerad slinga under mark där luften förvärms. Energin tas sedan om hand och pumpas ut via ventiler i golvet. Även energin i inneluften, från människor och el tas om hand innan den ventileras ut.

Solpaneler i kombination med luftvärmesystemet svarar för uppvärmningen av varmvatten.

Förbrukningen av hushållsel hålls nere mycket tack vare en styrd belysning. Systemet är helautomatiskt. Sensorer känner av om någon befinner sig i rummet och behovet av allmänljus. Det är aldrig för mycket eller för lite och inget spill. Årsförbrukningen av el är på 6000 kWh. En normal summa är 20.000 kWh/år i området.

– Det är oerhört bekvämt. Du märker nästan inte hur följsamt systemet är. Tekniken hjälper till att göra livet ännu mer naturligt, konstaterar Rose Marie Steinsvik.