Hållbar arkitektur behöver inte ha ett särskilt arkitektoniskt uttryck, men kanske kommer ett sådant att utvecklas, sa du i en intervju i Arkitekten för ett och ett halvt år sedan. Hur ser det ut idag?
– Jag tror fortfarande inte att den behöver ha något speciellt uttryck. Men det finns ju regler, som u-värden och fönstermängder, som påverkar uttrycket väldigt direkt. Jag tror att det som kommer är att arkitekturen blir än mer lokalt anpassad, till exempel vad gäller klimat, material och leveranser. Det går inte att uppföra exakt likadana hus överallt. En intressant exjobbsidé, som jag hoppas att någon student tar sig an, är att rita ett typhus och sedan testa det i två olika klimatzoner, till exempel i Sverige och i Afrika, och undersöka vilka konsekvenser det får i detaljutförandet vad gäller energiförbrukning och -försörjning, värme, kyla, dagsljus och materialanvändning. I en sådan studie skulle en lokalt anpassad arkitektur ställas på sin spets.
Hur mycket handlar egentligen om arkitektur och hur mycket handlar om teknik och människors beteende?
– Det är en bra fråga. I väst är ju teknikfrågan stor, på grund av all ventilation och belysning. Byggsektorn förbrukar 40 procent av all energi i västvärlden. För energiförbrukningen, som är en tung bit i hållbart byggande, kan också mycket lösas med hjälp av ny teknik, som bättre isolering, värmeåtervinning och LED-belysning. Belysning är en del av den rumsliga upplevelsen och även ventilationen är viktig arkitektoniskt, eftersom den ofta tar stor plats i anspråk. Material är också något som direkt påverkar arkitekturen.
– Verkligheten är att en arkitekt inte själv kan lösa allt, hållbart byggande är tvärvetenskapligt. Men tekniska lösningar måste integreras tidigt i projekten. Dålig gestaltning är ju inte heller hållbart på sikt.
– Det finns också en viss teknikövertro. Man måste ställa frågan hur en byggnad fungerar om 20 år när värmeväxlaren gått sönder och tekniken utvecklats än mer. Man ska inte bygga fast sig i tekniska lösningar. Men som arkitekt måste man intressera sig för tekniken för att kunna få kontroll över det arkitektoniska uttrycket. Det kräver engagemang.
En av dina käpphästar är just att arkitekterna måste ta ansvar för att hållbarhet blir en integrerad del av arkitekturen, inte något man lägger till. Hur kan arkitekterna ta sitt ansvar?
– Ofta finns goda möjligheter att väcka frågan i ett tidigt skede. Om man är vaksam på att man behöver hjälp från andra experter, så att det inte går snett från början, kan man komma långt. Men det är väldigt komplext. Som arkitekt gäller det att orka ta in många aspekter tidigt, se dem som en grundförutsättning och integrera dem med arkitekturen.
Hur bedömer du den svenska arkitektkårens kompetensnivå inom hållbar gestaltning?
– Vi på White har haft en expertgrupp inom miljö i tio år, och utvecklar hela tiden nya arbetsformer för att integrera expertkunskap i projekten. Hos vissa andra är det ett mer nyvaknat intresse.
– Nya hållbarhetskrav ställer arkitektrollen i en ny dager. I kompetensen ligger att också kunna säga vad man inte kan och plocka in hjälp. Vi kan inte som egen profession lösa hela hållbarhetsfrågan. Det har länge talats om vikten av tvärvetenskap och samarbete över gränser när det gäller byggnadskonstruktion och nu ställs det verkligen på sin spets. Om vi tar ett väldigt enkelt exempel, som solavskärmning, så blir det ju mycket bättre om man redan i ett tidigt skede vet att det kommer att behövas, så att man kan göra arkitektur av det.
Du har sagt att de nya energikraven i Boverkets byggregler kommer att styra den arkitektoniska utformningen i för stor grad. På vilket sätt?
– Jag tycker att det är olyckligt att det i Boverkets regler finns krav både på energiprestanda och funktion. Man borde nöja sig med funktionskraven och låta dem som bygger lösa det kreativt. Europaparlamentet har röstat ja till ett förslag att alla nya byggnader från 2019 ska vara nollenergihus, det vill säga producera lika mycket energi som de förbrukar. Det kommer naturligtvis att påverka husens gestaltning, med integrerade, förnyelsebara energikällor av olika slag.
Green Building, Miljöklassad Byggnad, LEED. Vad står sådana klassificeringar för och hur styr de arkitekturen?
– Certifieringen Green Building handlar enbart om energiförbrukning, men ställer inga krav på varifrån energin kommer. Den nystartade Swedish Green Building Council kommer att diskutera fler aspekter på hållbarhet och klassificeringssystem.
– Den svenska certifieringen Miljöklassad Byggnad handlar om både energi, innemiljö, material och kemikalier och är ganska tuff. Den är framtagen av Bygga-Bo-Dialogen i samarbete med Boverket.
– Svenska fastighetsägare har kanske visat störst intresse för amerikanska LEED och brittiska BREEAM. Båda dessa går även utanför byggnaden, ser husen i sitt sammanhang med till exempel transportsystem och dagvattenhantering. Jag tycker att man ska se LEED och BREEAM som komplement till Miljöklassad Byggnad, då är man säker på att man når ett bra resultat.
– Certifieringarna är en slags checklistor för allt som ska bevakas. När man kommer ner till olika val är det klart att de påverkar arkitekturen, men framför allt är de ett sätt för fastighetsägare att bli trygga med att de når vissa mål och ett sätt att visa sina ambitioner för potentiella hyresgäster. Framöver kommer det att vara ett självklart försäljningsargument. Men det är inget som hyresgäster är beredda att betala mer för, snarare något man tar för givet.
För sex år sedan sa arkitekten Hans Eek till mig att alla hus om fem till tio år kommer att byggas som passivhus. Hur långt har vi kommit där?
– Än bygger vi inte alla hus som passivhus, framför allt inte i Stockholmsområdet. På västkusten är man bättre. Det är svårt att säga emot siffrorna på låg energiförbrukning som de visar upp. Framöver kommer nog passivhusen att dominera när det gäller bostäder, men jag tror inte att det är det enda sättet. Passivhusprincipen idag är inkörd på en viss teknik som till exempel inte premierar en tung, trög stomme och den fungerar inte lika bra för byggnader med verksamheter, till exempel kontor.
– Jag tror inte på en enda lösning, det verkar farligt. Energikraven kommer att bli allt hårdare för alla byggnader, men det måste finnas olika lösningar på det.
Har det utvecklats någon särskild passivhusarkitektur?
– Nej, jag tycker att passivhusen har införlivats i den normala bostadsarkitekturen. Om man tittar på till exempel schweiziska Minergie-hus eller österrikiska, så går ju också de i linje med vad som byggs annars i de länderna. Men vissa element, som stora fönster, ser man inte i passivhusen. Det begränsar dagsljus och utblickar, och jag tror att man måste ta in de aspekterna på ett kreativt sätt i passivhusbyggandet framöver. I många passivhusprojekt i Sverige tycker jag att man glömt bort gestaltningen, tonvikten har hamnat för mycket bara på själva principen.
Hur ligger Sverige till i hållbart byggande internationellt sett?
– Sverige ligger egentligen väldigt bra till, vi har en bra lägsta nivå och är bra även på stadsplanering där till exempel gång- och cykelbanor ligger i vår kultur och i hur vi redan har byggt.
– Men jag skulle önska mer experiment, några som vågar ta ett steg längre och utmana. Varför inte ett plushus, som producerar mer energi än det förbrukar, eller ett hus med konsekvent komposterbara material. Eller hus med dubbelfunktioner, som till exempel renar luften i stadsmiljön samtidigt som det fungerar för olika verksamheter.
– I beställarleden finns ett stort intresse, så jag ser möjligheterna som bara goda. De flesta vill använda befintliga, beprövade metoder, men även då går det att maximera.
Du är professor i hållbar gestaltning på KTH sedan ett år. Hur har ämnet utvecklats?
– I samhället är fokus på hållbarhet enormt och det har inte mattats av trots den ekonomiska krisen, vilket är glädjande! Det är som sagt stort fokus på energifrågan, i värsta fall lite på bekostnad av bredden; gestaltning, material, livscykel och sociala aspekter. Samtidigt finns en osäkerhet över hur man ska formulera hållbarhet, och så måste det få vara, vi är i en sökandeperiod.
– På KTH är det ett nyvaknat intresse över institutionsgränserna. Jag blir ofta kontaktad och har intressanta samarbeten med lärare och professorer på andra institutioner Det ligger ju i ämnets natur att det är tvärvetenskapligt.
Hur går undervisningen till och vilka kunskaper i ämnet får studenterna med sig idag jämfört med tidigare?
– I undervisningen vill jag ställa hållbarhetsfrågorna i ett brett perspektiv i relation till gestaltningen och se hur arkitekturen påverkas. Därför blev jag väldigt glad när jag läste hur man formulerat utställningen om grön arkitektur som nu visas på Louisiana – det stämmer väl med vad jag försöker att driva.
– Jag ser mig själv som en generalistarkitekt med brett intresse för hållbarhet och det är den inställningen jag vill förmedla till studenterna. Som gestaltande arkitekter kan vi inte kunna allt om kemikalier eller behärska alla energiberäkningar. Och teknik och material förändras hela tiden så det vi lär ut är mer ett förhållningssätt. Vi vill väcka nyfikenhet och förståelse för hållbarhet.
– Förra hösten höll jag i en studio där studenterna skulle rita om gamla industribyggnader för nya användningsområden. Med det fick de öva upp ödmjukhet inför det vi redan har och hur det kan transformeras, lära sig om generella strukturer och hur de kan användas i nya sammanhang. Under våren jobbade vi lokalt med klimat. Studenterna fick rita ett auditorium i Umeå och vi jobbade mycket med hur klimatet, från –20 grader och kolmörkt på vintern till +20 grader och ljust hela dygnet, påverkar formen. Energifrågan har självklart varit viktig i bägge kurserna. Samma teman ska återkomma det här kommande läsåret.
Hur upplever du intresset från studenterna?
– De som valt kurserna har förstås ett starkt intresse. Ämnet är nytt och det har inte varit någon anstormning just på hållbar gestaltning, söktrycket har varit jämnt fördelat mellan alla de studior som erbjuds i årskurs fyra och fem. Men alla platser har fyllts och det har även varit en del utbytesstudenter på kurserna.