Kairo söker en väg ur kaos

Megastaden Kairo lider av överbefolkning, trängsel, föroreningar och sociala klyftor. Hur staden ska utvecklas råder det delade meningar om. Fortsatt tillväxt eller utflyttning av centrala funktioner till en nyanlagd huvudstad är några åsikter som bryts.

Kairo är en av de största, mest förorenade, och mest tätbefolkade städerna i världen. Egyptens huvudstad räknas till en av jordens megastäder, urbana magneter för investerare och för människor på jakt efter arbete. Störst är Tokyo, med 35 miljoner invånare, men de flesta megastäder finns idag i utvecklingsländer. I Afrika räknas Kairo och Nigerias huvudstad Lagos som megastäder.

En megastad definieras enligt Förenta Nationerna som ett urbant område med tio eller fler miljoner invånare. År 1950 fanns två megastäder i världen, medan antalet hade växt till 20 år 2005. I dessa urbana konglomerat, framförallt i östra och södra Asien, lever idag tio procent av världens befolkning.

I likhet med de flesta så stora städer brottas Kairo med enorma utmaningar för att åstadkomma en bra livsmiljö för sina invånare. Enligt Abbas el Zafarany, professor i stadsplanering på Kairo universitet, är de mest akuta problemen just nu trafiken, de höga nivåerna av föroreningar samt de ökande sociala klyftorna mellan rika och fattiga områden.

Enligt officiella uppgifter bor det 16 miljoner människor i Kairo. Utifrån den siffran, bor det mer än tre gånger fler personer per kvadratmeter i Egyptens huvudstad än i Stockholm. Statistiken tar dock inte hänsyn till den så kallade flytande befolkningen, den del av befolkningen som lever i slumliknande förhållanden. Många hävdar, i likhet med Abbas el Zafarany, att det bor flera miljoner invånare i slumområden i Kairo och att den totala tätheten därmed är mycket högre. Befolkningen i Afrikas största megastad kan uppgå till 25 miljoner invånare.

En central frågeställning för Kairo är hur staden ska utvecklas och planeras. Hoda Edward Mikhail på General Organisation of Physical Planning, GOPP, menar att Kairo måste fortsätta att växa, att staden även i framtiden ska vara en magnet för en större region samt fortsätta att attrahera investerare och nya invånare. För att kontrollera tätheten och befolkningstillväxten anser hon att nya stadsområden behöver etableras i utkanten av dagens Kairo och längs så kallade urbana korridorer, nya vägar som förbinder Kairo med andra städer i Egypten. Hennes organisation har sedan den första stadsplanen togs fram, 1973, planerat för nya områden i öknen. Staden ska fortsätta växa, menar Hoda Edward Mikhail, men befolkningen måste ut ur de befintliga och alltför tätbefolkade områdena i Kairo.

GOPP arbetar för närvarande med en vision för stadens framtida utveckling, Cairo 2050. Visionen utvecklas i samarbete med UNDP (FN:s Development Programme) och UN Habitat, och har drivits i en bred process genom workshops och samtal med kunniga och verksamma inom sektorer som utbildning, hälsa, bostadsbyggande, kultur och miljö. Visionen, i form av en bok och utställning, kommer att presenteras för beslutsfattare och allmänhet under våren 2009. "Visionens mål är att fortsätta att utveckla Kairo som en internationellt konkurrenskraftig stad, en global och nationell magnet för investeringar, boende, utbildning och arbete", säger Hoda Edward Mikhail.

Universitetsprofessor Abbas el Zafarany är av en annan åsikt. Han anser att Kairos administrativa och politiska institutioner bör flyttas ut ur Kairo och Egyptens huvudstad anläggas på en ny plats. Detta för att skapa möjlighet att attrahera investerare och en växande egyptisk befolkning till en ny stad och ge Kairo en chans att komma ikapp sig självt.

– Kairo kan inte hantera att växa mer, problemen med en alltför stor urban expansion kan bli ohanterliga, säger Abbas el Zafarany.

Abbas var från början med i utformandet av Vision 2050, men hoppade av arbetet, då han inte trodde på tanken att uppmuntra Kairo att växa än mer. Han beskriver ett framtida scenario, med en befolkningsökning av både formella och informella bosättningar projicerad från dagens tillväxttakt, och hävdar att Kairo skulle kunna växa till 50 miljoner invånare redan år 2030.

Kairo står redan idag inför stora utmaningar. Trafiksituationen, med två till tre miljoner bilar på de ofta smala gatorna, är ett dagligt diskussionsämne och en prövning för stadens invånare. En resa som borde ta en halvtimme kan vissa dagar bli tre timmar lång.

Abbas el Zafarany berättar att han brukar ha mat och vattenflaskor i beredskap i bilen. Det finns två tunnelbanelinjer i Kairo, men tågen är ofta överfulla. Nätet behöver byggas ut för att bli effektivt och erbjuda ett mer attraktivt alternativ till bilen. Kollektivtrafiken har dåligt rykte och de som har råd kör hellre bil.

Service och räddningstjänst har enligt Abbas el Zafarany ofta svårt att ta sig fram. När en brand bryter ut skickar brandkåren bilar från flera olika distrikt för att någon ska ha en chans att hinna fram. Det händer ofta att brandbilarna fastnar i trafikkaoset. Lokalbefolkningen får istället själva försöka släcka branden.

Mer än hälften av stadens bilar saknar katalysator. Föroreningar från smälterier för bly och koppar och från andra industrier utanför Kairo blåser in över den starkt förorenade storstaden. Tiotusentals människor beräknas varje år dö till följd av Kairos dåliga luft. Varje höst lägger sig det som invånarna i Kairo kallar "det svarta molnet" som ett lock över staden. Flera faktorer samverkar för att skapa föroreningsnivåer, av bland annat kvävedioxid, som i dessa perioder är i storleksordningen tio gånger högre än dem som WHO anser vara gränsen för en hälsosam miljö. Samtidigt som bönderna vid denna tid bränner hö från risfälten, för att förbereda nästa års sådd, lägger sig ett lager av varm luft över den kallare, höstens vindar är stilla, och den sotiga luften fastnar i staden.

Egypten är helt självförsörjande på energi. Landet har oljefyndigheter och rika naturgaskällor vid Medelhavskusten. Vattenkraft utvinns ifrån Aswandammen, konstruerad 1970. Nilens vattenflöde kontrolleras av den 150 meter höga dammen belägen på den egyptiska södra platån. Genom dammbygget har stora områden dränerats, vilka gett möjlighet för bosättningar, men framförallt frigjort ny jordbruksmark. Ett tre gånger så effektivt jordbruk är resultatet sedan dammen öppnade, berättar Abbas el Zafarany. Priset är dock högt: Ökad vattenförorening och avsaknad av naturlig tillförsel av mineral och näringar till flodens strandområden, vilket kompenseras med konstgödsling. Mycket har gjorts för att förbättra situationen och förebygga en eventuell katastrof då dammen kan brista, bland annat har FN stöttat flytt av arkeologiskt värdefulla fynd.

För Kairo betyder Nilen ett andrum i den annars tätt packade staden. Abbas el Zafarany berättar om en äldre taxichaufför han känner, som på väg hem till familjen varje kväll parkerar bilen vid ett brofäste och ställer sig att blicka ut över floden. I skuggan av ett träd kan han se ut över världens längsta flod (6.600 kilometer), få en stund för sig själv och stärkas av Nilens livskraft. Floden är Kairos enda större öppna rum. Dock är endast en liten del av Nilens strand tillgänglig för allmänheten; hotell och privata klubbar kantar stranden. Liksom för taxichauffören är det från stadens sju broar över floden som majoriteten av befolkningen kan få visuell kontakt med landets livsnerv.

Att finna rekreativa alternativ till Kairos intensiva stadsliv är svårt. I fjol invigdes parken Al-Azhar, stadens nya stolthet, anlagd med hjälp av pengar från Aga Khan Trust for Culture. Parken, som anlagts vid den historiska stadsmuren, byggdes på en 500 år gammal soptipp. Parken är den första grönytan som anläggs i Kairo på 100 år. För varje invånare finns idag 1,5 kvadratmeter rekreativ yta. Jämfört med städer i Europa är detta en mycket låg siffra, och dessutom är de flesta parker och trädgårdar i Kairo privata. De tillhör exklusiva klubbar, golfanläggningar och privata bostadsområden, eller kan endast besökas mot en avgift. Endast en femtedel av de redan alltför få rekreativa ytorna är tillgängliga för allmänheten berättar Abbas el Zafarany. I jämförelse är medelvärdet för Sveriges största tätorter 100 kvadratmeter grönyta per invånare, vilket är mer än 300 gånger så mycket.

De sociala och ekonomiska klyftorna i staden växer. Abbas el Zafarany hävdar att det idag finns en ökad social instabilitet, framförallt uttryckt i en frustration hos den fattiga befolkningen. Miljoner människor bor i så kallade informella bosättningar, hus och samhällen som byggts utan planer, struktur eller tillstånd, oftast på mark som ägs av staden.

Hoda Edward Mikhail på General Organisation of Physical Planning berättar att Kairo sedan ett tiotal år arbetar aktivt för att bättre få bukt med utbredningen av de informella bosättningarna i Kairo. Hennes organisation arbetar just nu med tre parallella strategier. I vissa områden där informella bosättare lever, genomförs projekt för att förbättra befintlig stadsmiljö och infrastruktur. Det vanligaste är att förbättra gator och föra in vatten och avlopp. För att försöka locka människor från de informella bosättningarna till nya områden, erbjuder Kairo i sin andra strategi ny mark längre ut, där det blir tillåtet att bosätta sig och konstruera egna hus utan att behöva betala för marken.

Kairos tredje strategi är baserad på det faktum att en fattigare befolkning, för att skapa möjligheter till försörjning, behöver vara nära centrala stadsdelar eller rikare bostadsområden, där möjligheter för jobb och inkomster finns. Alltfler nya bostadsområden för rika och en växande medelklass byggs av privata investerare utanför Kairo. I anslutning till dessa finansieras bostäder för fattiga med statliga medel. Tidigare har man enligt Hoda Edward Mikhail försökt att bygga endast för den informella befolkningen, utanför staden, vilket inte fungerat. De som erbjöds ny bostad varken ville eller kunde bo långt bort från sina försörjningsmöjligheter.

Abbas el Zafarany engagerar sig på deltid i National Organisation of Urban Harmony, NOUH. Organisationen skapades 2001 för att arbeta med bevarandet av karaktären hos framförallt Kairos äldre urbana miljöer och med att kartlägga och bevara värdefull arkitektur. Kairo har, förutom sina arkeologiska skatter, en stor mängd vackra hus från 1800- och 1900-talen. I många fall är denna arkitektur i dåligt skick, husen är sotiga och i behov av renovering. I centrala lägen rivs de ofta för att ge plats åt högre hus. NOUH försöker skapa förståelse för värdet i denna äldre arkitektur. Kairo är i grunden en vacker stad, med fantastiska områden och hus. Abbas talar om dem som juveler som håller på att försvinna i en stad som knappt är beboelig på grund av överbefolkning och dålig luft.

Gästskribenter och foto: Gunilla Kronvall och Martin Arfalk