|
Det väckte en del uppmärksamhet när den danska ambassaden i Stockholm för en tid sedan skickade ut inbjudningar till svenska byggherrar och beställare att på ambassaden träffa en rad välrenommerade danska arkitektföretag.
De danska arkitektföretagens inbrytningar på den svenska marknaden har därefter i media beskrivits som "den danska invasionen". Att danska arkitekter ägnar den svenska marknaden uppmärksamhet är dock knappast något att förvånas över. Danmark har sedan decennier varit för litet för den danska arkitektkåren. Man har utbildat arkitekter i ett antal som den inhemska marknaden inte varit i stånd att svälja. Medveten strategi eller ej, faktum är att utbildningsvolymen både tvingat danska arkitekter in i otraditionella roller och ut över gränserna. Och ut i arbetslöshet, frestas man tillägga. I dag går bortemot 1.000 danska arkitekter utan jobb.
Med undantag för de kriser och konjunkturnedgångar vi upplevt i Sverige allt sedan början av 70-talet kan man, i motsats till det danska exemplet, konstatera att den svenska marknaden över tiden varit tillräcklig för de svenska arkitekterna. Här finns en avgörande förklaring till olikheterna när det gäller utlandspenetration, men det finns flera.
Idag är det inte ovanligt att stora och medelstora danska arkitektföretag har utlandsandelar på 30–50 procent, vilket inget svenskt arkitektföretag kommer upp till. Att en del av dessa uppdrag kommer från Sverige är inget konstigt. Vi är trots allt grannländer med allt vad det innebär av likartade förutsättningar och möjligheter.
Danska arkitektföretag har också en nationell uppbackning för sin utlandsexpansion, något som helt saknas i Sverige. Danmark marknadsför sig brett som "a creative nation" och ingen ska därför förvånas över att danska ambassadörer i huvudstad efter huvudstad lyfter fram arkitekterna och dansk arkitektur som en nationell tillgång och exportdragare. Har man ett arkitekturpolitiskt handlingsprogram som heter "Arkitekturnation Danmark" så förpliktigar det. Det svenska handlingsprogrammet "Framtidsformer" från 1998 ger inte svensk arkitektur samma avstamp – vagare, smalare och mindre handlingsinriktat som det är.
Det finns alltså skillnader när det gäller plattformar, nationell uppbackning och kulturell kontext. Men finns det också andra skillnader?
Åter till mötet på den danska ambassaden. Där bjöds presentationer av olika karaktär och kvalitet. Man gick därifrån med det bestämda intrycket att vad som där presenterades skulle också svenska arkitekter ha förmått att göra. Presentationernas innehåll var helt enkelt på god skandinavisk nivå. Inte generellt bättre, inte generellt sämre.
Diskussion om eventuella skillnader mellan de rödvita och blågula lagen är inte ny. Den har pågått länge, dock vare sig utan djupare analys eller tydliga slutsatser. Frågan huruvida dansk arkitektur är vassare än svensk är på något märkligt sätt ständigt närvarande, fortfarande dock lika omöjlig att svara på. Finns det olikheter i fråga om gestaltande förmåga? Knappast, det handlar inte om genetik, mer om skillnader som närmast kan beskrivas som konstitutionella.
En fundamental skillnad, det tål att upprepas, ligger i det faktum att Danmark erbjuder ett bättre arkitekturklimat än Sverige. Det gynnar förstås professionen och ger en starkare roll och en säkerhet i agerandet. Den tar man med sig när man kliver över landsgränserna. Säkerheten syns i sättet att presentera sig och sina projekt och kanske främst i presentationernas analyser. Man zoomar ut och zoomar in där kanske andra går mer direkt in på och i projektet. Det imponerar uppenbarligen på byggherrar och politiker och här finns möjligen något att lära.
Att fler utländska arkitekter intresserar sig för den svenska marknaden är bara bra. Det sätter ljuset på arkitekturen och kvalitetsfrågorna. Om fler svenska politiker och byggherrar vänjer sig vid och förstår betydelsen av en starkare arkitektroll är även det positivt. Svenska arkitekter och svensk arkitektur har allt att vinna på att marknaden är öppen och välkomnande.
Låt oss bara hoppas att svensk politik också förstår betydelsen och nödvändigheten av att stötta svenska arkitekter som internationellt vill marknadsföra och exportera sin kompetens, inte minst när det gäller stadsbyggnadskunnande och planering för hållbar stadsutveckling. I det avseendet har det blågula laget en högre ranking än det rödvita. Om dansk arkitektur kan sälja danskt smör kan svenskt stadsbyggnadskunnande sälja sopsugar och annan miljöteknik.
Staffan Carenholm
|