Av Nina Gunne
På ett par minuter laddar du ner den senaste stolen av Ross Lovegrove. För säkerhets skull gör du det på ett kafé med trådlöst nätverk, man kan ju inte vara nog försiktig sen Ipred-lagen började gälla. 3d-modellen av stolen lades ut igår av en viss "kenga" som hackat sig in på Lovegroves server.
Du betalar – eventuellt – "kenga" för nedladdningen, och plockar upp den i ditt eget modelleringsprogram. Där modifierar du vissa kurvor och detaljer – du vill ju inte bli ertappad för plagiat.
Nu skickar du 3d-ritningarna till 3d-shopen runt hörnet. Möbeln är helt i plast, en enkel match för printshopen, och du får ett meddelande att du kan hämta stolen nästa dag. En kopia av Lovegroves stol så när som på några väl avvägda förändringar.
Nu ser du att ryggens lutning kanske behöver rätas upp lite mer i alla fall. Du modellerar om stolen och beställer en ny print på 3d-shopen. Perfekt! Nu lägger du upp din nya modellering på en sajt och döper stolen, kanske till "kenga-chair" som ett litet tack för hjälpen.
Din inställning är att allt på nätet ska vara fritt, du har i och för sig lagt ned en hel del jobb på det här, men du vet att du får andra tjänster tillbaka. Så du låter det vara frivilligt att betala för den här också. Liksom den Tom Dixon-stol i massiv ek som du skannade förra veckan och la ut som 3d-fil. Du har ju bara bidragit till att öka spridningen av god design!
Själv behöver du en bygglovsritning till ett fritidshus på landet, något du lovat hjälpa en granne med mot att du får låna hans båtplats. Det finns en uppsjö att välja på. Du väljer ett som verkar vara ritat av en dansk arkitekt. Snyggt och modernt! Du laddar ner. Tjänster och gentjänster. Sen skickar du en beställning på fem kengastolar till. Så har du plats för sex gäster på lördag.
Detta scenario är kanske närmare än vi tror. Tekniken för att göra så här finns redan. Så när som på att 3d-printarna ännu inte är så spridda.
Formgivaren Alexander Lervik målade upp ett liknande scenario under en föreläsning på möbelmässan i Stockholm i år. En framtid som innebär enorma möjligheter, men också att formgivare riskerar få samma problem som musiker med illegal nedladdning av sina verk, möblerna.
Utvecklingen kan sluta med att alla har sin egen printer hemma, som man idag har en färgskrivare. Mer troligt är kanske att printarna flyttar in i lokaler i butikslägen. Design blir mer tillgängligt. Vinnare blir konsumenten, som betalar ett lägre pris, men också formgivaren eftersom intresset för design ökar. Man gör miljövinster eftersom transporter minskar och man kan printa i återanvänd bioplast och träspill. Förlorarna blir transportindustrin och alla mellanhänder.
– Är det här realistiskt? frågade sedan Alexander Lervik publiken och svarar själv:
– Jag menar att det är ett mycket troligt scenario. Hade någon nämnt spotify för mig 1988, att du för enbart bredbandskostnaden kan få tillgång till miljoner låtar, skulle jag kanske inte ha trott på det. Det är viktigt att inse att detta kommer även inom andra områden än musik. Tekniken kommer att utvecklas. Ett spotify för design är fullt möjligt.
Jag tar mig ut till en röd lada vid Stora Skuggan i Stockholm. Där sitter Alexander Lervik med ett gäng andra formgivare, omgivna av gröna hagar och betande kor, men med en halvtimmes resa till en 3d-printer i Stadshagen. Han har i dagarna hämtat några möbler till dotterns dockskåp, annars skriver han mest ut skalenliga möbler till inredningsmodeller. Han skickar en 3d-fil en dag och hämtar sin produkt nästa.
Bakom hans arbetsplats står en grupp möbler i modellstorlek och i olika material. Han tar med en av dem till ett mötesbord, röjer undan kartongspill, lim och en skalpell på bordet – här har någon byggt en hederlig pappmodell – och ställer ner den lilla stolen i plast framför oss.
– Jag har just investerat i ett nytt dataprogram där jag kan göra mer avancerade 3d-modelleringar. Programmet kan avgöra möbelns hållfasthet.
Idag printas framförallt prototyper och modeller i 3d-printar. Men det finns inga tekniska hinder för att vi ska kunna printa färdiga möbler och produkter, i teorin ett helt hus. Det är heller inga problem att blanda material i samma produkt. Man kan printa i plast, metall, trä och textil.
– När det här når stormarknaderna kommer alla material att finnas tillängliga för printer, tror Alexander Lervik.
Men han tror att det som utvecklas snabbast är små detaljer och berättar om rakhyvlar som printas i flera material, om tredimensionella fotografier i plast och om en person som byggde en skanner som printade i socker.
– Det här kan tyckas självklart för matindustrin att använda. Du skulle till exempel kunna låta dig fotograferas med din partner inför bröllopet och få en tredimensionell skulptur av er utskriven i socker till bröllopstårtan. 3d-skannrar används redan för att printa hela instrumentbrädor på bilar. Och Elektrolux 3d-printar prototyper för dammsugare. Då är vi redan där!
Titeln på Alexander Lerviks föreläsning på möbelmässan var "The digitilizing of the furniture business – illegal downloading of furniture! En föreläsning om den nya 3d-tekniken och en teori om hur den tar över produktionen i möbelindustrin. Designers och producenter finner sig själva i samma dilemma som musikindustrin idag – illegal nedladdning av produkter".
Är det här ett verkligt problem idag?
– Det är inte ett stort problem ännu. Men vi kommer att hamna där, svarar Alexander Lervik. Nu när allt blir globalt och vi har tillgång till så mycket information måste man se över upphovsrättslagen. Det gäller både plagiat och nedladdning av filer. Idag är det största hotet mot möbelindustrin kopior från Kina. Om 20 år kan det mycket väl vara fildelning av möbelritningar.
Problemen med gränsdragning mellan plagiat och "inspiration" har vi redan. Idag finns företag som säljer nästan exakta kopior av kända designermöbler. Som Furniture Box som har en kopia av fåtöljen Barcelona för knappt fem tusen kronor på sin hemsida. Upphovsmannen till originalet, Mies van der Rohe, har inte namngivits. Stolen marknadsförs istället som en "tidlös klassiker". Men risken för plagiering ökar med spridningen av 3d-filer på nätet, menar Lervik. Det blir enklare att kopiera en möbel eller ritning och sedan göra de förändringar som behövs för att det inte ska klassas som plagiat. Det blir också svårare att komma åt spridningen av ritningar och 3d-filer.
Idag finns till exempel 3d-ritningar av Arne Jacobsens Sjuan och Ägget i Google Sketchup. Där finns också en stor mängd 3d-ritningar av byggnader. Än så länge är det schematiska volymer, men all teknik finns för att kunna kopiera och modellera upp en hel möbel i ett annat program, med stoppning och allt, och sedan sprida eller sälja på nätet. Upphovsrättsligt skydd blir svårare att bevaka och enklare att komma förbi. Det går lätt att ändra och modellera om en produkt så att upphovsrätten inte längre skyddar formgivaren.
– Man kan ladda ner en stol av mig, ändra någon liten detalj så att mönsterskyddet inte gäller längre, och sätta sitt eget namn på den, säger Lervik.
I sina kontakter med olika möbelföretag har han påpekat att deras möbler kan spridas på nätet, och de är mycket överraskade. De lägger ut 3d-filer på sina hemsidor för att arkitekter och formgivare ska kunna använda dem i sina modeller och 3d-bilder.
– De har inte förstått riskerna med att göra det. Det gäller också bilindustrin. Originaldelar kan skannas av och läggas ut på nätet som 3d-filer för kopiering. Vad händer den dag någon köper vad han tror är en äkta Audi men som visar sig vara en printad kopia?
Han menar att upphovsrättslagen borde ses över i detta förändrade landskap men är tveksam till den nya lagstiftning som ska hindra illegal fildelning.
– Man kan inte lagstifta bort utvecklingen. Jag har inte lösningen men istället måste vi vara kreativa för att få betalt för vårt arbete på ett annat sätt.
Han återkommer flera gånger till att jämföra designvärlden med musikbranschen och Pirate Bay med Google Sketchup.
– De gör samma sak; tillhandahåller en plattform där man kan lägga upp vad som helst. Det kriminella består i att kränka upphovsrätten men frågan är om det är Pirate Bay och Google som är skyldiga till det brottet?
Han tror att utvecklingen innebär både att upphovsmannens skydd minskar och att intresset för design ökar.
– Men vi kommer att få se mycket ful, ogenomtänkt design och hemska möbler! Det blir troligen mindre massproduktion och fler unika produkter. Det blir fler independence-formgivare som arbetar rakt mot slutkunden. Det gedigna hantverket får ett ännu högre värde och originalet blir viktigare. Jag signerade nyligen ett litet antal stolar som såldes för 100.000 kronor styck.
Kvalitetsföretagen klarar sig i hans framtidsbild. Hantverket kommer att uppskattas ännu mer och intresset ökar för unika produkter och för original. Den stora nischen blir massmarknaden. De som får det kärvt är lågprisvaruhus som Ikea och Mio – om de inte förstår att haka på utvecklingen.
Han tror däremot inte att formgivare och arkitekter hotas av utvecklingen. Istället kan intresset öka för design. Det blir både billigare och dyrare med design. Det unika kommer att bli ännu mer värt.
– Pengarna flyttas bara från skivbolagen eller möbelproducenter till andra händer. När förutsättningarna ändras måste man också förändra sitt sätt att agera. Hade skivbolagen inte hållit fast vid att ta nästan 200 kronor för en skiva utan släppt musiken billigare och samtidigt på nätet, hade de kanske överlevt. Spotify och iTune har valt en annan väg. Det är dit jag vill komma: Vi måste inse att detta kommer att ske inom designbranschen också.
Det finns andra nya problem som kan uppstå. Som vem som bär ansvaret för produktens hållbarhet. Är det formgivaren, personen som laddat ner ritningen eller ägaren till en möbelprinter?
– Det ansvaret tar möbelindustrin idag. Det finns en stor kompetens inom tillverkningsindustrin och det är viktigt att den inte går förlorad.
Han tycker också att det syns tydligt när en möbel är ritad i ett dataprogram. Programmen styr möblers utformning allt för mycket på bekostnad av fullskalestudier och erfarenhet.
För att överleva som formgivare menar han att man behöver hitta en affärsmodell för framtiden. Han berättar om Ross Lovegrove som har en egen 3d-printer i sin studio och om designgruppen Front som lät en 3d-kamera filma när de ritade möbler i luften. De har sedan printat möblerna i en 3d-printer.
– De har hakat på och förstått.
Själv tänker han sig sin framtid som en kombination av de två riktningar han ser i utvecklingen: Att formge unika produkter med gott hantverk och att ge sig in i printerindustrin. Just nu arbetar han med webblösningar för att distribuera tekniken och sälja 3d-printade objekt till allmänheten, både standardobjekt och egen design. Han har just skaffat sig ett nytt datorprogram där han kan designa och skriva ut hela möbler. En av hans produkter som skrivs i 3d-printer finns redan på marknaden, MyBrain-lamp som säljs av Galleri Pascal. Han lät få sin hjärna skannat genom datortomografi och översatte den till en 3d-fil. Oftast använder han dock fortfarande tekniken till att ta fram prototyper och modeller. Liksom de flesta. Men det börjar röra sig mot produktion.
Inom arkitektur pågår också en typ av fildelning. Det säger Ulrika Karlsson, som utgör den svenska delen av nätverket Servo. De har tidigt haft nätet som arbetsredskap för att skicka filer mellan nätverkets medlemmar och arbeta i gemensamma digitala modeller.
Ulrika Karlsson är numera också gästprofessor och grundutbildningsansvarig på KTH Arkitekturskola där hon undervisar i studion Performative Design. Där undervisade tidigare också Jonas Runberger, doktorand på Arkitektur och Samhällsbyggnad och sedan nyligen utvecklingschef på Scheiwiller Svensson Arkitektkontor. De är båda förespråkare av en open source-kultur inom arkitektur. Ett sätt att dela med sig av information och få andras i utbyte. När man delar med sig av information inom arkitektur handlar det inte om att kopiera varandra utan om att utbyta information om enskilda delar.
– Det har blivit en etablerad kultur inom digital arkitektur, berättar Ulrika Karlsson. Det började med open source-tankar som en undergroundrörelse. Dess ideologi handlade om att man ville avskaffa upphovsrätten och istället dela all information.
Det man delar med sig av är enskilda skript, en sorts koder för hur något ska utföras i till exempel ett 3d-modelleringsprogram. Koderna kan laddas ner och användas i en annan modellering. De beskriver hur något ska utföras och kan på så sätt hjälpa andra i deras design. Man använder andras lösningar och utvecklar dem vidare. De jämför med den samplingskultur som finns inom rapmusiken, som en musikslinga man återanvänder.
Servo har bland annat använt Arduino (www.arduino.cc) som är skapat och utlagt som open source. Arduino är en elektronisk plattform som kan ta emot information från en serie sensorer och styra exempelvis ljus och ljud. Servo har sedan använt informationen i plattformen för att ta fram produkten Spoorg. Det är ett sorts ljusfilter som kan sättas på fönster och som omvandlar ljus till ljud.
Men open source är inte oproblematiskt, påpekar Jonas Runberger. Problemen uppstod när man började fråga sig hur man kan tjäna pengar på detta. Så länge det inte fanns någon marknad fanns heller ingen konkurrens. Nu börjar det skifta. Många som har varit inne på open source-tankar jobbar nu på stora kontor. Det blir större konkurrens. Han anser ändå att den kommersiella arkitekturen och byggbranschen har mycket att vinna på att jobba mer i open source. Utvecklingen går så snabbt att företagen, eller enskilda personer, inte hinner med informationsflödet själva. Ett annat problem är att även om man är välvillig till att dela med sig så är systemen inte kompatibla.
Open source-källorna består av en Wikipedialiknande struktur där alla med lösenord kan dela med sig och hämta information. Vissa företag kan ha egna slutna system för de anställda där information läggs till. Dessa system är givetvis inte helt säkra. I teorin finns det möjlighet att ta sig in i dessa system utifrån.
Inom 3d-modeller är det källkoden som är värdefull. Ofta skickar man därför istället bara ritningar. Men utvecklingen går mot att man skickar 3d-modellen. Den parametriska modellen delar man däremot inte med sig av lika gärna. En sådan modell innehåller all information för att kunna skapa flera versioner av samma modell genom att förändra information.
– Det är denna modell som innehåller det mest värdefulla, förklarar Ulrika Karlsson. Man skickar istället en version av modellen, en så kallad "stum" kopia.
Mycket visualiseringsarbete läggs idag ut i Indien. Man skickar då den stumma modellen som behövs för visualiseringen men man döljer koderna i den. Det handlar om säkerhet men också för att deras system inte är kompatibla med ursprungsprogrammet. En arkitekt och ingenjör som samarbetar i samma projekt kan däremot skicka parametriska modeller, med alla koder tillgängliga, till varandra.
– Man kan väl säga att det finns två olika sätt att dela med sig av information inom arkitektur, säger Ulrika Karlsson. Dels open source där man lägger ut skript men där det krävs expertis för att kunna använda sig av dem, dels att man skickar mer riktad information.
Fildelning inom design kan mycket väl bli vanligare, tror hon och Jonas Runberger. Att skicka ut alla de delar som behövs för att skapa en byggnad är däremot betydligt mer komplext än att skicka ut en 3d-fil över en möbel. Arkitektur är så gott som alltid kombinationen av många system, produkter och funktioner.
– Det betyder att det finns produkter som återanvänds i många olika projekt, och av många olika arkitekter, såsom fasadsystem i glas eller stål, säger Jonas Runberger.
Det finns också skillnader i skala och upplaga vilket har betydelse för upphovsrätt och mönsterskydd. Men delar av gestaltningsprocessen fildelas alltså redan.
Om man lyckas skapa en fil som kan integrera alla system som behövs för att bygga ett hus, skulle man i teorin kunna kopiera och printa ett helt hus. Det finns redan printrar i storlek av ett hus som printar betong.
Enbart information, skript och koder räcker inte för att kopiera arkitektur. Det är de båda överens om. Det behövs alltid kunskap, både för att kunna tolka koderna och omsätta dem till något användbart. Och det krävs kunskap om hantverk och material för att göra produkten levande.
– Man kan sampla hur mycket som helst, men man måste också veta hur man använder informationen, säger Ulrika Karlsson.
En modell eller metod är bara kopierbar till en viss del. Resultatet är beroende av personen.
– Du måste veta vad du gör för att få ihop flera delar till något speciellt. Det gör dig till en duktig arkitekt, säger Ulrika Karlsson. Och vad är det arkitekter är duktiga på: Det är att skapa helheter och sammanhang. Det är svårare att dela med sig av.