|
Respekten för upphovsrätten har blivit allt sämre i samhället. Att god arkitektur och design kopieras är dock inte något nytt. Sådant har alltid pågått. Det är närmast en naturlag att det som är nytt, särpräglat och spännande plagieras. Det har väl egentligen vare sig blivit bättre eller sämre i det avseendet.
Det digitala samhället har på många olika sätt också förändrat förutsättningen för upphovsrätten, vilket inte minst fildelningsdebatten och den nyligen avslutade Pirate Bay-rättegången är en påminnelse om. Det vi upplever är en kollision mellan å ena sidan den internationella lagstiftning som är tillkommen för att säkra att en upphovsman ska kunna tjäna pengar på sitt verk och förhindra andra från att plagiera det och, å andra sidan, föreställningen om att allt som finns eller läggs ut på nätet ska vara en fri nyttighet.
Upphovsrätten finns för att en upphovsman ska kunna skydda sitt verk (tavlan, boken eller arkitekturen) mot intrång. Den som skapat ett verk ska kunna överlåta det och få en inkomst av sitt skapande. Upphovsmannen har också en rätt att bli namngiven och slippa se sitt verk förvanskat. Detta är innebörden av den ekonomiska och den ideella rätten, upphovsrättens två grundstenar.
Den digitala utvecklingen har för arkitekter medfört att helt nya produktions- och presentationsmetoder står till buds. Den digitala bilden har en enorm genomslagskraft. Med den kan, exempelvis, en byggnad "uppföras" långt innan den uppförts rent fysiskt. Digitala bilder har därmed ett mycket stort marknadsvärde eftersom de kan ge beställare och allmänhet en högst konkret och verklighetstrogen bild av det som så småningom ska byggas eller anläggas.
De digitala bilder som arkitekter producerar, tillhandahåller i sina projekt och lägger ut på sina hemsidor kan lätt utnyttjas på ett sätt som inte avsetts. Det är därför nödvändigt att förse sitt material med skyddstext, lägga in text i den digitala bilden, ha kvittenser för bilder som kan hämtas från den egna hemsidan och alltid, när bilder tillställs media, ange under vilka villkor de får publiceras.
Det går att skydda sitt arbetsresultat mot intrång och felaktigt nyttjande. Allt är en fråga om tydlighet och omsorg i affärsregleringen. Den som märker sitt arbetsresultat och har rutiner för hur man överlåter eller lägger ut sitt material löper mindre risk för att bli plagierad eller inte bli namngiven.
Det är förvisso så att både beställare och media slarvar med namnangivelse och nyttjar arbetsresultat i ett sammanhang och under förhållanden som inte är överenskomna. Men nästan alltid kan man konstatera att det också brustit i arkitektens skyddsåtgärder. Lämnar man ut en bild utan att ange hur den får användas, eller har den publicerad för fri hämtning på sin hemsida, får man också räkna med risk för att inte bli namngiven vid publicering eller att bilden nyttjas av någon som använder den på ett felaktigt sätt. Så det enkla rådet är att se över sina interna rutiner innan det klagas på media.
Så har vi då den svenskaste av alla principer, offentlighetsprincipen. Arkitekthandlingar som lämnats in till byggnadsnämnden kan, med stöd av offentlighetsprincipen, begäras ut av vem som helst. Byggnadsnämnden måste kopiera och tillhandahålla och det är inte kommunens uppgift att fråga vad materialet ska användas till. Inte heller är det kommunens skyldighet att tala om att materialet kan vara upphovsrättsligt skyddat.
Det är uppenbart att det blivit allt mer vanligt att arkitekthandlingar på detta sätt begärs ut av personer som inte har någon som helst koppling till projektet i fråga. Man får väl utgå från att avsikten normalt inte är att rama in en ritning man kommit över på detta sätt och hänga den över soffan därhemma. Det får man nämligen göra.
Möjligtvis är avsikten att låta sig inspireras för något man själv tänker bygga eller anlägga. Även det i sin ordning, men man närmar sig nu gränsen för vad som är tillåtet. Man får nämligen inte använda en ritning man inte har nyttjanderätt till genom att rita av den eller för att bygga eller anlägga.
Det förstår nog de allra flesta, men frågan är om det respekteras. En förslagen medborgare har till och med ringt till Sveriges Arkitekter och frågat hur stora ändringar han behöver göra på en ritning han beställt ut från byggnadsnämnden för att inte behöva riskera att åka dit för upphovsrättsintrång. Det är lätt att häpna över fräckheten, men ska vi egentligen förvånas?
Arkitekterna har kanske inte fått sitt eget Pirate Bay, men det är bara att konstatera att fildelarna finns där ute. Och, som sagt, att det är varje arkitekts eget ansvar att skydda sitt eget arbetsresultat.
Märk, märk, skydda, skydda.
Staffan Carenholm
|