|
Home Delivery – Fabricating the modern dwelling
Barry Bergdoll och Peter Christensen
Essäer även av: Rasmus Waern och Ken Tadashi Oshima
The Museum of Modern Art.
Birkhäuser Verlag
Sedan länge finns en diskussion om prefab och industrialiserat byggande bland arkitekter. Det är en diskussion med estetisk och ideologisk tyngd, mellan å ena sidan modernistiska framstegsivrare, å andra konservativa hantverksromantiker.
Men mer intressant än att konstatera rätt eller fel är att se hur diskussionen sakta har intagit marginalen. Från att gälla hela storskaliga system har den blivit en dispyt om detaljer och finish. Idag är diskussionen en randanmärkning. Det är svårt att hitta ett byggande som inte är industrialiserat i någon mening.
Men det har ändå varit en bra diskussion. Kritiken mot prefab och industrialiserat byggande har skalat bort de värsta avarterna. Det går att tala om ett praktiskt och användbart arkitektverktyg.
Under 2008 arrangerade MoMa i New York en stor utställning om prefab, industrialiserat byggandet och hemmet. Den som missade utställningen har chansen att ta igen sig med utställningen i bokform, "Home delivery – fabricating the modern dwelling".
Det som är uppenbart – och en av bokens stora förtjänster – är att se vilken stark underström, eller drivkraft, prefab och industrialiserat byggande har varit. Som Berry Bergdoll påpekar i sin essä är det inte på 1920-talet de första storskaliga idéerna lanseras. Det är under tidigt 1800-tal. Och redan då fanns en tydlig koppling till socialpolitik.
En tydlig drivkraft var redan på denna tid att åstadkomma ett hus som lätt kunde köpas och spridas. Men det tar ett tag innan tänkandet anammas på bred front och konkretiseras. Inte ens Le Corbusiers försök på området kan sägas vara betydande.
Det är på Bauhaus-skolan det händer. Området Toerten Siedlung i Dessau (1926–27) av Walter Gropius är urmodellen för radhusmattor. När han och hans lärljunge Marcel Breuer sedermera landar i USA på 40-talet och kan fortsätta är det prefabricerade villaområdet ett faktum från och med Levittown i New York (1957).
Skandinavien är som en spegel av den internationella utvecklingen. Även här, som Rasmus Waern konstaterar i sin essä, är det uppenbart hur vår skandinaviska samhällsmodell och prefabricering hänger ihop. Prefab var ett sätt att genomföra folkhemmet på.
Det som har hänt efter Gropius är en slags förädling. När danska Juul & Frost ritar sitt bättre billigare boende-område i Köge (2004) är det till stora delar som att ge den gamle visionären rätt. Men också en grundläggande förskjutning har skett. Gropius idealism är avfärdad. En nykter klarsynthet råder. Det finns ingen vilja att omstörta. Prefab är inget mål, utan ett medel, en nödvändighet om man ska bygga kvalitativt och billigt.
Om det går att tala om innovation efter Gropius är den relaterad till datorn. Den har öppnat för en annan blick på prefab och industrialiserat byggande. Den lilla serien, detaljen, precisionen, bearbetningen, modifieringen har blivit möjlig i en tredimensionell projekteringsvärld. Inget är längre bort än en datafil. Ett hem, hur individualiserat det än är, går lätt att beräkna och tillverka, för att sedan landa på en plats någonstans i världen.
Tomas Lauri
|