|
Arkitekt Sverre Fehn
Intuition - reflektion - konstruktion
Arkitekturmuseet Stockholm
Till den 3 maj
Nu introduceras en av Norges stora arkitekter för en ny svensk publik och en ny generation arkitekter. Utställningen om Sverre Fehn, idag 83 år, som visas på Arkitekturmuseet, skapades till invigningen av hans senaste verk i mars 2008, tillbyggnaden till Nasjonalmuseet i Oslo. I Stockholm inleddes utställningen med en föreläsning av den norske arkitekten och tidigare Fehns kollega, Per Olaf Fjeld.
Sent i livet, år 1997, mottog Sverre Fehn det internationella arkitekturpriset Pritzker Award för sina gärningar som arkitekt. Men redan under sina tidiga år var han ute på den europeiska arenan med Norges paviljong för världsutställningen i Bryssel (1958) och paviljongen på biennalområdet i Venedig (1962). När han i slutet av sin karriär ritar Nasjonalmuseet i Oslo och ombyggnaden till Gyldendalshuset i Oslo 2007, sammanfattar de båda byggnaderna mycket av det han undersökt under sina femtio år som arkitekt.
Per Olaf Fjeld beskriver i sin föreläsning Sverre Fehns förhållande till natur, kultur och arkitektur och hur han utvecklar enkla tankar till komplex arkitektur. Som tanken om vatten och eld som kärnan i bostaden och om byggnadens relation till horisonten.
Nästan uteslutande är det i öppna landskap, med få byggnader i närheten, som Sverre Fehn ritat sina byggnader. Han har kunnat fördjupa sig i relationen mellan arkitektur och natur, i hur sömmen mellan landskap och det byggda gestaltas och hur byggnaden förändrar landskapets horisont. Få, om knappt några byggnader, har anpassats till en urban miljö förrän han ritade ombyggnaden till Gyldendahls förlagshus, klar 2007.
Under sina första yrkesår ägnade han sig mest åt att rita privatbostäder, villor. Liksom andra av 1960-talets nordiska modernister påverkades han av den japanska arkitekturen och dess förhållande till landskapet. Villa Schreider (1959–63) beskriver han själv som en hyllning till det japanska, med skjutdörrar som mjuk övergång mellan ute och inne. Det kombinerades med de nordiska materialen, tegel och furu.
Den nordiska modernismen framstod tydligast i villorna från 1960- och 70-talen. Men 1980-talet passerade inte heller en modernist som Sverre Fehn obemärkt. I Tegelstenshuset (1986–87) finns ett "klocktorn" inmurat i tegelfasaden och han lät byggnadselement och delar från olika nordiska byggnadsepoker spela mot varandra i Villa Busk Bamble (1987–1990).
Han följde sin tid under 1990-talet och in i 2000-talet. Kapellet i Olavslund från 1999 är en enkel box av vit skir betong. Han blev allt friare i formerna med skarpa linjer, lutande plan och böjda linjer i exempelvis Ivar Aasen Tunet Orsta 1996–2000.
Förhållandet till naturen har undersökts under hela livet och uttrycket blir allt starkare under hans senare verk. Mötet mellan byggnad och landskap får en särskild klang i Norsk Bremuseum i Fjaer-land (1991), placerad mitt i ett mäktigt fjällandskap. Men det är med material, hantverk och detaljer som Fehns arkitektur verkligen lyfter. Han ritar allt i detalj och lämnar inte byggplatsen förrän byggnaden är helt färdig.
Per Olaf Fjeld betonar också Sverre Fehns sökande efter en rumsskapande konstruktion, något som började redan i hans tidiga verk. I paviljongen i Bryssel delar stora betongramar upp taket i olika grader av transparens och täckt yta, medan väggar är öppna och skiljelinjen mellan ute och inne ofta markeras med takets avslut och dess skugga.
När han några år senare fick uppdraget att rita den nordiska paviljongen i Venedig drev han tankarna om en rumsskapande konstruktion ännu längre. Planen är ännu öppnare med enbart två betongmurar som bär ett tak av stående betongribbor. Ljuset silas mellan ribbor och stammar på de träd som står i rummet som pelare och skildrar det nordiska ljuset i det venetianska klimatet. Byggnaden räknas idag till en av modernismens främsta verk och fortsätter varje år att sprida Fehns arkitektur till nya generationer.
Nina Gunne
|